Den senaste tiden har precis allt gått åt helvete för mig. Men det lustiga är nu att jag knappt bryr mig. Jag känner mig inte nedstämd och det förvånar mig. Känner bara likgiltighet inför allting.
Självklart önskar jag att det vore bättre men jag orkar helt enkelt inte bry mig för jag vet att det inte tjänar någonting till. Det går bara åt helvete i alla fall så varför bry sig. Och även innan allt började gå riktigt åt helvete så var jag ändå nere hela tiden.
Ska jag tolka detta som att jag faktiskt börjar må bättre eller vara orolig för att jag på riktigt kommer må väldigt snart?
Den senaste tiden har precis allt gått åt helvete för mig. Men det lustiga är nu att jag knappt bryr mig. Jag känner mig inte nedstämd och det förvånar mig. Känner bara likgiltighet inför allting.
Självklart önskar jag att det vore bättre men jag orkar helt enkelt inte bry mig för jag vet att det inte tjänar någonting till. Det går bara åt helvete i alla fall så varför bry sig. Och även innan allt började gå riktigt åt helvete så var jag ändå nere hela tiden.
Ska jag tolka detta som att jag faktiskt börjar må bättre eller vara orolig för att jag på riktigt kommer må väldigt snart?
Håller med ovanstående. Det är rätt farligt att vara likgiltig, oftast säger man ju att det är "farligare" än att känna.. hm.
Ibland kan man ju vara så att man inte bryr sig, jag kan vara sån, mot "vanliga problem". Men mot annat känner jag. Och även såna saker med såklart, men ibland kan jag känna att jag bryr mig för lite.
Att vara likgiltig innebär ju att du inte ar tag i dina problem. Då är risken att du lever flera år i något sorts vakuum...så har jag iaf levt (fortfarande faktiskt )
Nej men allvarligt, sök hjälp!
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!