Erfarenheter av nedrustning?

AK 5 är dessutom snart slut som system. Det klarar inte grundtillsyn om bara några år om ens det. Nytt vapen behöver alltså panikanskaffas, vilket kommer ta betydligt mer tid än det tar för AK 5 att ta slut. Lösningen kan bli att anskaffa, i panik, något som något annat land redan har. Politikerna (eller FMV...) kan då kalla det för lyckad gemensam upphandling, vilket så klart det inte handlar om utan alltså ren panik.

Två alldeles utmärkta vapensystem (12/80 och Tung Kustrobot) avvecklades bara för att man till varje pris ville lägga ner KA2 framför exempelvis KA4. Det var ren regionalpolitik och kohandel som fick styra. Robotförbandet hade då knappt 5 år på nacken..

Att sedan Amf4 ändå åkte i nästa försvarsbeslut gjorde ju inte saken bättre..

Hela spelet med förband som läggs ner för att visa politisk vilja och att i samma andetag tilldela den ort som drabbas en högskola eller liknande var ganska egendomlig. Bättre hade förmodligen varit om man ändå skulle lägga ner, att centralisera förband till vissa orter. Idag är effektiv samövning med kritiska resurser svårt att genomföra eftersom förbanden, i armen, befinner sin hundratalet mil ifrån varandra. Åtskilliga har konstaterat fördelarna med att kunna öva med förbanden, bokstavligt talat, bakom knuten på tvätthallen.

Det finns också goda anledningar att avveckla materiel. Om vi tar strv103 som exempel, så är den ingenting värd i den stund som vapnet (kanonen) inte längre duger för sitt ändamål och plattformen som sådan inte längre kan underhållas till rimliga kostnader. För att en militärpryl (utom de allra simplaste, typ ficklampor) skall vara användbar måste den ha utbildad personal OCH en återstående livslängd om minst ett krig (dagens krig utkämpas med vad man har i förrådet, produktion av moderna vapen tar för lång tid). Sedan måste vapnet (systemet) ha tillräcklig kompetens gentemot den planerade fienden, där vapensystemen till slut drabbas av tekniska begränsningar, typ PV-pjäsen eller 10.5-cm-kanonen.

Då uppstår en situation där stridsvagnen/flygplanet skrotas i fullgott skick - ett utslitet exemplar har ingen funktion. Bandkanonen är ett utmärkt exempel på en bra, dyr och fin grej som användes mer eller mindre förbi en sund (militär) slitagegräns. Men trösten då är att de varit till nytta fram till avställningen. Men i den stund utrustningen inte längre kan övas med, repareras därefter (man övar ju krig; alltså går saker sönder och slits) och ställas i förråd i fullgott skick, då är den förbrukad.

Det som få tänker på är att det beredskapskoncept som användes tidigare byggde helt på att utrustning förrådsställdes i 4-årscykler, med enorma insatser i mobförråden för att återställa, ersätta och konservera utrustning om förbandet mobbade "på riktigt" (på övning). Av detta följde att vid avveckling av förbanden så kastades mängder av fullgod materiel, som aldrig använts. Det är den oslagbart billigaste hanteringen om man väger in den verkliga lagringskostnaden - då övar man med material som man hela tiden servar och sköter om och krigsutrustningen sover törnrosasömnen i ladorna.

Problemets grund är ju att man (vi) rampade ner värnplikten och inte längre hade personal att bemanna de förband som hade oanvänd (men kanske inte funktionellt fullgod) utrustning.