Bra skrivet och läsvärt. Det är aldrig bra att bli sådär fixerad vid någon ideologi, så bra att du har ändrat inställning.
Själv är jag motståndare till SD, men ändå starkt kritisk till integrationspolitiken, läser även Avpixlat ibland för att jag vill se saker från "båda" sidor. Detta funkar bra för mig, jag har inte blivit extrem åt något håll.
Däremot har jag insett mer och mer att extremism existerar åt båda håll, vilket jag starkt tar avstånd till. Jag kan BÅDE tycka att media grovt vinklar saker och att
en del SD-människor påminner om en rasistisk sekt (tror även att det finns folk som röstar på SD som inte är ett dugg rasistiska), den synen MÅSTE faktiskt inte utesluta varandra. Även om många verkar tro det.
Att jag kan "tänka" så pass (någorlunda) objektivt och se från olika sidor/vinklar tror jag personligen beror på att jag blev politiskt intresserad först efter ett antal år som vuxen. (Närmare 30 än 20) Jag bildade alltså inte min uppfattning i tonåren eller som ung vuxen till exempel som de flesta gör, då jag tror att folk generellt sett är som mest lättpåverkade.
Det farliga är när någon blir helt blind för alla slags argument/fakta/åsikter som kommer från "motståndarna", vilket i mina ögon gäller för alla politiska sidor. Det existerar INGEN ideologi eller politik som har fel om allt, och det existerar heller ingen politik som alltid har rätt om allt.
Jag tar självklart avstånd till radikaliseringen du beskriver, i ditt fall "SD/rasist"-hållet, men jag tycker det är minst lika viktigt att fokusera på att denna radikalisering kan ske inom flera ideologier.
Jag gillar inte att media (nästan) enbart granskar högerextremism, det är inte en nyanserad beskrivning av verkligheten.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----------
SÄPO beskriver till exempel svensk extremism/radikalisering såhär:
Politiskt extremism:
"I Sverige är det främst två politiska aktörer som kan utgöra ett hot - vit makt-miljön och den autonoma miljön. I dessa miljöer finns grupper, individer och nätverk som är beredda att använda våld, hot eller tvång för att nå politisk vinning eller hindra enskilda individer från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Religiös extremism:
"Våldbejakande islamistisk extremism och radikalisering förekommer i Sverige och utgör ett hot som inte bör underskattas. Men för närvarande rör det sig om begränsade företeelser som främst bör bemötas genom ett ökat fokus på förebyggande åtgärder. Våldbejakande islamistisk extremism och radikalisering bör bemötas genom ett ökat fokus på förebyggande åtgärder.
Eftersom det finns stora likheter i hur och varför människor radikaliseras, oavsett ideologisk tillhörighet, bör förebyggande och motverkande åtgärder som riktar sig mot olika extremistiska miljöer kunna samordnas i större utsträckning." /SÄPOs rapporter om extremism i Sverige.
"Hoten" gäller alltså inte bara "högerSD och nazisterna", trots att man lätt kan få den bilden av media.
Kan även rekommendera denna artikel som nyanserar det hela lite och ser från olika vinklar: (Författat av en kvinna, invandrare)
"För en tid sedan skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en uppmärksammad text om den vardag som är hennes verklighet sedan Aftonbladet startat sin granskning av de högerextrema sajterna på nätet. En verklighet med ständiga trakasserier, hot och hat riktat inte bara mot henne utan också mot hennes familj. Vardag, var dag.
Vi var många liberala och konservativa skribenter och opinionsbildare som utan att blinka tog Linderborg i försvar. Inte för hennes åsikters skull, utan för hennes rätt att ha och torgföra dem. För ett ögonblick stod vi alla enade under samma paroll, höger som vänster, i en manifestation mot hat. Det väsentliga var att en journalist var hotad, inte utav vem.
Hur ofta sker motsatsen? Hur ofta visar vänstern sin avsky och sin empati när borgerliga opinionsbildare utsätts för exakt samma saker, fast från vänsterhåll?
Inte sällan i samband med att jag medverkat i någon TV-debatt eller skrivit en text på tema integration eller jämställdhet har det hänt att jag mottagit hatiska mejl och telefonsamtal. Ibland har jag fått regelrätta dödshot. Jag har kallats för husneger av rasister med utländskt påbrå som hävdat att jag "spelar svensk". På vänstersajter har jag läst hur vedervärdig jag är och hur min bakgrund ska elda upp klasshatet så att sådana som jag inte ska få finnas mer.
Det jag beskriver är på intet vis unikt. Ändå ser jag ingen manifestation mot det vänsterextrema hatet från vänstersympatiserande skribenter och opinionsbildare. Som om hatet och hoten vore mindre avskyvärda för att jag är borgerlig och den som hotar min antagonist. Som om det vore skillnad på hat och hat beroende på vem som hatar och vem som blir hatad.
Bjurwald frågar sig hur demokratin ska skyddas när de som utgör dess hot bara använder sig av de rättigheter som följer av styrelseskicket i sig. Det är en högst väsentlig fråga. En annan minst lika viktig fråga är hur problemet ska lösas om vi inte vågar erkänna hela dess komplexitet och sluta stirra oss blinda på vem som gör istället på vad som görs.
Förra året uppmärksammades poeten Johan Jönssons diktuppläsning på Dramaten. I en av Jönssons dikter beskrivs en stenläggares vilja att ge utlopp för sitt klasshat genom att smitta barnfamiljen han arbetar hos med herpes. Publiken på Dramaten skrattade. Hade de skrattat om rollerna varit ombytta?"
http://www.skanskan.se/article/20130112/OPINION/701129965/1061/-/ar-vansterns-hat-mindre-hatiskt
)