4 år som political soldier - upplevelser, konsekvenser och reflektioner i efterhand

Nu talar du förmodligen om svenska medborgare, vilket är något helt annat.

Om du vill bli tagen på allvar kan jag för övrigt tipsa om att släppa dina antydningar om att alla som inte håller med dig endast läser avpixlat. Det...funkar liksom inte utan ger snarast ett desperat och patetiskt intryck.

Denna artikeln handlar om att lämna vänsterns hyckleri.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana

Observera att detta dock inte innehåller någon fanatism av internetberoende som har krävt psykolog vilket är det som denna tråden handlar om.

Jag känner igen mig i mycket av TS berättelse och den fick mig att tänka över ett och annat. Som mitt eget politiska liv t.ex.

Det började år 2003 då jag blev politiskt aktiv och intresserad i samband med euro-folkomröstningen. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att EU/euro och allt som hör där till var nåt så sjukt jävla fint. Inom mig växte en stor kärlek till EU fram och jag fann trygghet och identitet i den.

Ett av mina starkaste minnen från 2003 är när jag i en skoldebatt blev kallad för "rasist" bara för att jag stödde ja-sidan. Detta fick mig att avsky ordet "rasist" och för alltid vara misstänksam mot alla de som använde det.

Efter ja-sidans nederlag blev jag arg och bitter. Jag blev hatiskt inställd till vad jag såg som ja-sidans största motståndare: "vänstern"
I princip allting de var emot blev jag för och vice versa.
Moderaterna = bra
Kapitalism = bra
Globalisering = bra
Israel = bra
USA = bra
EU = så inihelvete jävla bra

.. och så "rasism". Vänstern var ju "mot rasism" och de hade ju kallat mig rasist bara pga mitt ställningstagande för Euron. Alltså tänkte jag att jag även skulle vara "för rasism" på nåt vis.
Jag kunde dock inte bli "rasist" på riktigt. Dels var min bästa vän under den här tiden en svenskfödd arabisk-finsk blandning och dels var ju Sverigedemokraterna emot det finaste som fanns: EU och Euron. Men i vilket fall kände jag avsky för vad jag upplevde som vänsterns "vurmande" för islamister och fan och hans moster. Avskyn var så stark att jag ofta "bestämde mig" för att trots allt rösta på SD.
Men någonting måste ha hänt för ett drygt år innan valet 2006 så slutade jag att tänka på allt det där som hade med blattar att göra och när valdagen väl kom så lade jag min röst på moderaterna.
Sen satt jag och mös när den vidriga vänstern och alla deras hycklande företrädare fick lämna Rosenbads köttgrytor och riksdagen fick en blå majoritet. 2006 blev året jag fick "hämnd" på vänstern för det som hände 2003.

Mellan 2003 och 2006 var jag till och från aktiv på olika diskussionsforum och motståndarna kom alltid från vänster. Ibland dök det upp någon enstaka centerpartist som dissade EU men det var ovanligt. Jag debatterade för borgerlig politik och för mer makt till EU och i 99% av fallen kom alltid mothuggen från socialister. Men så runt 2009 började jag besöka några internationella diskussionsforum och såg snart hur dessa förändrades. Socialisterna försvann och ersattes av nationalister, kontra-jihadister, nationalsocialister och liknande. Även om jag själv inte hade några nationalistiska tankar (nationalister var ju EU-motståndare) så delade jag deras syn på invandrare och särskilt muslimer.

Mitt egna politiska engagemang hade ju länge varit drivet av mitt hat mot vänstern. Nationalisterna drevs också av ett hat mot vänstern men även mot olika invandrargrupper och allt möjligt som äcklade dem, t.ex. bögar.
Skon kom dock snart att klämma. Många av nationalisterna på dessa internationella forum var från Danmark/Norge/Finland och de talade konstant illa om Sverige och svenskar. De såg Sverige och det svenska folket som förkämpar för allt som var dåligt: invandring, islam, socialism, mångkultur, feminism, homosexualitet etc etc.

Detta ledde till mitt eget, kanske lite annorlunda, "nationalistiska uppvaknande". Jag hade varit så upptagen med att tala varmt om EU under alla år att jag nästan glömt bort vem jag var. Men visst fan var jag när det verkligen gällde först och främst en svensk och det kunde ingenting någonsin ändra på. Jag tänkte inte tolerera att dessa utlänningar talade illa om mitt land, mitt folk, vår historia, vår framtid och vårt språk.

Sen dess har jag sett nationalismen/kontrajihadismen/nazismen som anti-svenska rörelser. Jag har fått upp ögonen för hur deras texter är fulla av lögner om Sverige och illa dolt förakt för etniska svenskar. Jag läste igenom Breiviks manifest och såg hur det handlade mer om Sverige än om Norge. Såg hur Fjordman talade om den svenska nationen och kulturens "nära förestående upplösning", precis som Tysklands ledare hade gjort 70 år tidigare.

Vänstern och EU hade jag helt glömt bort. Nu hatade jag nationalisterna istället och min nya stora kärlek var till Sverige och allt som var svenskt. Svenskheten var Breiviks motsats och det kände jag mig stolt över. Jag tänkte igenom hela mitt liv och på alla de invandrare jag lärt känna och insåg att de var precis som folk är mest. Det fanns inget "olika" i Aftonbladets "Vi gillar olika". Det fanns ingen "mångfald" i det "mångkulturella samhället". I själva verket var ju folk lika när man väl lärt känna dem. Jag gillade tanken på att alla var svenskar, både etniska svenskar och blattar. Här finns plats för många och om någon familj vill sleva i sig halalkött på ramadan så kan de väl få göra det. Inte fan hindrar det min familj från att utöva vår svenska kultur.

Efter valet 2010 satt jag inte hemma och mös. Jag var en av alla de som stod på Sergels torg och demonstrerade mot SD. De flesta där var vänster och jag ogillade det. Men mitt hat mot SD överskuggade hatet mot vänstern. På Sergels torg stod en invandrarkille i min egen ålder. Han verkade upprörd som så många den dagen. Han bar med sig en stor svensk flagga som han stolt lät vaja i vinden. Jag blev överlycklig.

Därhemma tog jag ner EU-flaggan från min vägg och hängde en svensk flagga där istället. Såg förtjust på den och tänkte stolt att jag är svensk, att vi gör vad fan vi vill i vårt land och att ingen massmördande WoW-spelande kontrajihadist någonsin kan ändra på det.

Ungefär allt det här tycker jag fortfarande. Men jag har insett att mitt hat mot nationalisterna och vänstern alltid har varit en ventil jag använt för att ge utlopp för frustration jag känt över saker i mitt privatliv. Saker som inte alls har med politik att göra. Det är antagligen en ren slump att jag blivit "borgerlig EU-vänlig anti-rasistisk svensk patriot". Det kunde lika gärna ha blivit kommunism eller någon kristen sekt.

Jag har varit nära att säga upp bekantskapen med de gamla vänner jag vet röstade på Sverigedemokraterna precis som jag än gång i tiden nära nog sa upp bekantskapen med de som hyste vänstersympatier. När jag träffat tjejer har jag haft svårt att tala om något annat än politik och haft svårt att dölja mitt hat.

Om man är så känslig, mår så dåligt av oro för att någon ska få veta ens politiska åsikter som TS, nej då ska man nog inte engagera sig alls. Jag tvivlar på att TS skulle klara av att vara offentlig företrädare för någon politisk inriktning överhuvudtaget, det kommer alltid att finnas andra som tycker illa om ens åsikter vad man än tycker.
Varför verkar egentligen så många här i landet tro att de ska kunna vara omtyckta av alla människor? Är det på dagis/skola/barnprogram vi lurar i våra unga det, eller är det föräldrarna/kulturen som är sådan?

Jag förstår att du lämnade diskussionen, det är liten mening att argumentera med folk som bara vill provocera en...
Angående ämnet vill jag flika in att den svenska etniciteten förnekas varje gång någon säger att svenskhet definieras utifrån medborgarskap.
Det är väldigt enkelt. Säger man att den svenska etniciteten innefattar alla kulturuttryck i hela världen så har man raderat ut vad som är prototypiskt för svenskhet.
Varför är detta viktigt? Finns man inte har man inga rättigheter. Det går inte att försvara sig mot etnisk motiverade övergrepp eller orättvisor om ens etnicitet inte erkänns, man blir mer utsatt som grupp. Samerna kunde inte hävda rättigheter om vi inte erkände deras etnicitet, nu har de rättigheter till jakt, fiske renskötsel m.m., givetvis kan ingen annan någonsin "bli" en same heller.
Förresten skrevs det rätt intressant i ämnet här:
http://swedishdissident.blogspot.se/2012/04/svenskar-svenskhet-och-etnokulturell.html

Du frågade efter ett exempel. Jag gav dig ett, och motbevisade därmed ditt bisarra påstående. Varför lipar du fortfarande ?

För övrigt är myten att alla som inte sympatiserar med SD eller kalla sig nationalister skulle vara fientligt inställda till svenskar eller svenskhet en halmgubbe av gigantiska mått. Jag är exempelvis stolt över att vara svensk, men sympatiserar definitivt inte med SD och kallar mig inte nationalist.

Vad anser du egentligen att du givit ett exempel på? Jag efterfrågar citat, något sådant lyckas du visst inte prestera.

Men ok. Jag vidhåller ju att argumentet "Nobelfesten existerar utan att fördömas" kanske inte är riktigt så övertygande som du verkar tycka...det var ju liksom inte förekomsten av fester jag förnekade. Men vi tycker olika helt enkelt.

Halmgubben du tar upp har jag fö inte givit uttryck för.

Ser tyvärr ingen tendens till slutledningsförmåga i blogginlägget, vilket i grund och botten vore det enda genuint intressanta. Ingen form av logiskt resonemang för att komma fram till någon som helst adekvat slutsats förmedlas, så det är väldigt svårt att tolka helheten i inlägget. Trådstartaren frågar sig själv: "Vad är sensmoralen? Att nationalister har fel? Ja det tycker jag visserligen att de har, men den här berättelsen handlar egentligen inte om politik utan om en osund kultur runt en politisk åskådning." Ett sådant uttalande demolerar mer eller mindre hela textrelevansen och omvandlar sammanfattat texten till ett sentimentalt självcentrerat, platt och irrelevant bidrag till internetvärldens bloggdjungel. Den viktiga frågan var ju egentligen om trådskaparen enligt sig själv, objektivt sett, sanningssmässigt var inne på rätt spår; ja eller nej. Och om inte, varför då? Fast där fegar ju personen ur och vill inte förklara varför det han (av att förmoda) trodde på var fel.

Om man bortser från inläggets (brist på) substans, så är följderna i media intressanta. Som exempel så har vi på Flashback genom åren haft hundratals trådar med personer som säger sig varit allt från kommunister till socialliberaler som ändrat sina åsikter om (exempelvis för att återknyta till ämnet) invandringspolitiken och nationalism. Har dessa individers historier någonsin fått uppföljning i etablerad media? Oj, kan det vara en tillfällighet att när en person (utan att ens motivera varför) lämnar "högerextremismen" så nämns det och får stort genomslag i rikstäckande medier? Dessa ständiga konspirationer...

Men istället för att råanalysera inlägget och leka låtsaspsykolog så kan man ju enkelt säga att responsen i svensk media talar för sig självt; trådskaparen får uppmärksamhet och medialt utrymme tillsammans med personligheter som Sebastian Stakset, vilket borde säga det mesta. Jag skulle om något skämmas om jag (som TS) utnyttjades av SVT och Bonnier som posterboy för deras vansinniga ideologier. Tror någon verkligen att exempelvis journalisterna och mediemogulerna känner empati och medkänsla för den grovt kriminelle (och förmodligen lätt efterblivne) missbrukaren Stakset, och av endast emotionell drivkraft låter honom figurera i kända program? Självfallet skiter de fullständigt i honom som privatperson och utnyttjar givetvis honom för hans politiska åsikter som ett slagträ mot (i det här fallet) Sverigedemokraterna och invandringskritik. Så jag hoppas att trådstartaren är nöjd med sig själv nu, när han får hamna i samma varma gemenskap som dömda kriminella, endast p.g.a. den gemensamma nämnaren - att vara ett politiskt slagträ åt mediamakten. Måste verkligen vara smickrande (kanske något att inkludera på CV:t).

En annan extremt tragikomisk händelseutveckling är också att "konspirationerna" som TS trodde på, förverkligades tack vare att han skapade just den här tråden. "Risken fanns ju alltid att personen i andra änden var en EXPO-infiltratör" skrivs det, och nu i efterhand; i radioprogrammet Godmorgon Världen uppmärksammades denna tråd. I programmet hade man med Expo, Lisa Bjurwald. Som förkunnade det faktum att näthatet spreds (med denna tråd som bevis) och att det var förkastligt att många svenska internetsidors servrar låg i USA där dem, ordagrant citat från Bjurwald: "Har ett så starkt stöd för yttrandefrihet". Vilket inte var någonting att sträva efter. Så well played TS, kritiserar sektbeteende och lämnar en sekt för att bli ett politiskt verktyg för en annan sekt (Expo). Ytterst roande. Från högerextrem Internetaktivist, till slagträ för SR, Expo, Bonnier och SVT att använda för att försöka inskränka yttrandefriheten och öka kartläggningen av (åsikts)dissidenter, vilket i slutändan gör att fler personer blir utsatta för samma saker som du beklagar dig över.

Kan du dela med dig om vilken diagnos ni lider av?

Jag förstår verkligen inte hur du och TS kan ändra världsbild så där markant på kort tid. Själv var det en lång process för mig att bli nationalradikal paleokonservativ antisemit (eller vad jag nu ska kalla mig). Jag skulle aldrig ändra min övertygelse i någon övergripande fråga utan radikalt ändrade förutsättningar och bevis. Du verkar ändra dig lite hipp som happ.

Jag har nu ägnat ett par timmar åt att läsa igenom tidigare inlägg av 5 personer här i tråden som har skrivit lååånga inlägg här i tråden till stöd för TS, mästerkatten. Varför har jag då gjort det?

Jo för jag blev misstänksam när jag såg dessa inlägg, alla i samma stil med liknande dramaturgi som TS, som berättar om hur de har varit hatiska fanatiska SDare men nu säger "lagt ner " eller "ändrat åsikt" om sitt engagemang i SD, nån säger sigg luddigt vara kvar i partiet. Det är inget konstig med att ändra åsikt såklart och det kan ju alla göra men det skumma med de här personerna jag nämner är att i deras tidigare poster så ser man endast halvhjärtat stöd för sd och i de inlägg där de uttrycker SD stöd så formulerar de oftast nåt helt idiotisk i samma inlägg typ " jag haaaataar er allihop" eller "så fort jag blivit av med min förvaltare så kommer jag att ställa upp i kommunalvalet för SD" och liknande.

Däremot så framgick det i deras tidigare inlägg att: 2 kallar sig feminister, en är kvinna, två är HBTQ-vurmare och möjligen bögar när man läser mellan raderna, samtliga av dem försvarar judar i flera trådar och flera av dem försvarar ihärdigt islam och svarta och de uttrycker avsky mot rasism och "vita medelålders män".

Nu säger jag inte att SDare inte kan passa in på ovanstående, det kan visst SDare göra, själv kommer jag nog att rösta SD och jag är kvinna och feminist, men just därför vet jag hur pass udda fågel jag är i dessa kretsar iaf här på flashback.

Jag finner det därför mycket osannolikt att majoriteten av de fd eller nuvarande SDare som skriver till stöd för TS här, att ALLA skulle vara feministiska bögar som hyllar islam i allmänhet och judar i synnerhet samt uttrycker sig som den mest average PK människa???????????????? Vilket då min granskning visar att de flesta som uttryckt starkt stöd för TS och skrivit långa inlägg i tråden är.
Vill påpeka att jag läser sjukt snabbt och är van vid textanalys. Jag tänker inte hänga ut dem med namn utan ni får kolla själva.

Undrar vad de sysslar med.

Efter min analys av deras texter så är min diagnos "shill".

Jag är också nyfiken och trodde i min enfald att man ändrade politiska uppfattningar efter att övertygande bevis har presenterats som fått en att inse att sina tidigare ställningstaganden varit direkt felaktiga och skadliga.
Så var det åtminstone för mig
V/MP-SD-SvP

TS verkar mest ha ändrat politiska åsikter för att de han hade tidigare var "jobbiga att ha". Detta tillsammans med narkotikabruk och eventuell psykisk sjukdom. Det här är ju en tragisk och sorglig historia på alla sätt och vis och ingenting att "se upp till" på något sätt.