Vad är det bästa för barnen vid en separation?

Ska separera från min sambo. Vi har två barn, en på 2 1/2 och en som är nyfödd. Vad är er åsikt om bästa fördelningen av tvååringen?
Varannan vecka? Hur överlever man i så fall tiden ifrån honom?
Hur mår barnet av detta?
Givetvis får det bli varannan helg med den nyfödda till att börja med.
Men jag behöver hjälp med hur man ska göra.
Vill att barnen ska få må så bra som möjligt i en redan jobbig situation.

Det är vanligt att barnet bor varannan vecka hos sin mor eller far.

varannan helg med den nyfödde? Hur tänkte du nu? antar du inte är mamman(?)

Jo, jag vet att varannan vecka är vanligast. Men är detta det bästa för barnet?

Jag är mamman. Menar varannan helg för pappan till att börja med. Och någon dag då och då däremellan.

Jag tror det är bäst att du låter kvinnan ta hand om vårdnaden. Män är inte alls lika bra med barn som kvinnor.

Här är en bra tumregel:


0-1 år Träffar barnet i den trygga miljön hos Boföräldern
1-2 år Varannan helg (fre-sön) samt ev ytterligare ett dygn i varje vecka.
2-2½ år Tors-sön varannan vecka samt ytterligare ett dygn i varje vecka.
2½-3 år Ons-sön varannan vecka samt ett dygn den andra veckan.
Från 3 år Växelvis boende hos båda föräldrarna

http://www.babyhjalp.se/separera/boende-barn

varannan vecka är vanligast. barnet kommer vänja sig. har många bekanta som har det så och det funkar jättebra.

spädbarnet ska vara med mamma så mycket som möjligt i början. men varannan helg kan ni börja med.

När min mamma och pappa separerade så bodde vi kvar i vårt hus med mamma, men besökte pappa varannan helg.

Att bo kvar i det hem man alltid bott i är viktigt tycker jag. Om ingen ska behålla det så tycker jag kanske varannan vecka.

MEN!
Har hört att man inte ska flytta runt på barn alls. Att man ska flytta runt på föräldrarna istället. Att det är föräldrarna som borde flytta runt varannan vecka. Det är, enligt många, den bästa utvägen. (även om det inte ät så lätt att lösa.

MVH Emma

Kom ihåg att varannan vecka bara kommer fungera i längden förutsatt att du och pappan fortfarande bor i ungefär samma ort. När barnen sen börjar skolan så fungerar det ju inte särskilt väl om du bor på en ort och pappan bor många mil bort, så det kommer förmodligen bli något du kommer behöva tala med pappan om hur ni ska lösa om de ska bo varannan vecka hos respektive förälder.

Sen hur de kommer må så kan man väl krasst konstatera att barn blir inte traumatiserade av att deras föräldrar separerar/skiljer sig, utan snarare mer traumatiserade av föräldrar som tvingar sig själva att stanna ihop "för barnens skull" som de lurar i sig själva att de gör.

Ett hem med två kärlekslösa föräldrar är knappast bättre än att bo i två olika hem med varsin förälder periodvis.

Annat som är viktigt att tänka på är att sköta era meningsskiljaktigheter på ett snyggt sätt. Du kanske tycker ett och annat om barnens far, och han kanske tycker ett och annat om dig men det är samtalsämne/gräl som enbart ska äga rum mellan fyra ögon och INTE framför barnen under några som helst omständigheter. Samt att man absolut INTE sitter och baktalar och snackar skit om den andra föräldern inför barnen bara för att man har något otalt med föräldern ifråga.

Tänk alltid på att barnen kommer bli vuxna en dag och se på hela situationen med vuxna ögon, och då kommer föräldern som suttit och snackat skit om den andra föräldern inför barnen knappast att framstå som en särskilt bra förälder i slutändan.

Barnen ska heller aldrig tvingas fungera som "medlare" mellan dig och pappan, bara för att ni två kanske inte har lust att prata med varandra. Det spelar ingen roll hur illa ni eventuellt tycker om varandra, för ni är så illa tvungna att kommunicera angående barnens väl och ve ändå.

Kort och gott: låt ALDRIG barnen komma i kläm mellan er två, för det kommer med största sannolikhet distansera barnen från den föräldern som gjorde sig skyldig till sådant när de blir äldre och ser på läget med vuxna ögon.

Säger inte att jag förutsätter att just du skulle göra något sådant, men det är tydligen lätt hänt att det blir så ändå och vikten av det hela gör att det tål att upprepas om och om igen så man aldrig glömmer.

Det ultimata med så små barn är att ni faktiskt har barnen på samma ställe. Du får ordna så att du kan besöka dem varje eller varannan dag hos modern. En del par löser det så att de har ett hus och sedan flyttar enbart föräldern som inte ska ha barnet den veckan. Så barnet bor på samma plats men "byter" bara närvarande förälder.

Hur hårt det än är för dig så ska du absolut inte bolla runt med ett nyfött barn! Låt modern ha barnet till denne är stor nog att kunna distansera sig från modern, eller fadern.

Kom ihåg att skilsmässor är att likställa med dödsfall och misshandel i familjen. Barnen blir nästan ännu mer stressade av att "byta" föräldrar stup i kvarten. Anknytning och separation är något som man inte ska leka med, inte ens när de är tonåringar.

Det kan gå att bolla med barnen när de är runt 5 och uppåt, men inte lägre än så. Det mår de inte bra av. Men ultimata är som sagt att barnen får bo på samma plats hela tiden, och att det är ni föräldrar som får flytta runt om det nu inte passar att bo ihop.

Nyfödda ska alltid vara med mamman i början, anser jag. Men det är samtidigt viktigt att pappan också får en chans att knyta till sig ett band med barnet- för barnets skull. Hur barnen mår av detta? Vad tror du själv? 2,5-åringens värld består ju av mamma+pappa när till hands. Ni kommer att vända upp och ner på barnets värld. Ni får vara beredda på att handskas med konsekvenserna av era val.

Snälla, har ni provat familjerådgivning först innan ni separerar? Ge inte upp förhållandet så lätt? Det är klart, vi vet ju inte vad som hänt. Men jag kan säga dig att många småbarnsföräldrar går igenom kriser i förhållandet när barnen är i den här åldern. Ni behöver kanske avlastning av släktingar så ni kan lägga ner energi för att få förhållandet att funka? Var är kärleken ni en gång hade till varandra? Den finns där någonstans.

Titta på din partner en gång till- fråga dig själv om du verkligen vill leva utan den här personen? Är du verkligen säker på detta? Du har valt den här mannen som far till dina fina barn. Försök få det att funka med professionell hjälp av andra. Det är mycket lättare att ge upp relationer än att jobba på dem och få förhållandet att funka. Släpp in humor, glädje, kärlek i era liv igen och förlåt varandra.

Något jag skulle vilja veta är varför ni skall separera. Det kanske inte är avgörande för hur barnen skall "fördelas", men det kanske ger lite perspektiv på om man faktiskt borde separera eller inte. Jag har i min ungefära närhet flera par som separerar för mer eller mindre random småsaker, som om dom stannar upp och tänker ett steg längre inte är något att separera för. Speciellt inte när små barn är med i bilden.

Avlastning med barnen, lite tid för sig själv utanför hemmet och liknande saker kan göra underverk med den typen av tankar, givetvis då beroende på VAD som får er att vilja separera.