Vad är det bästa för barnen vid en separation?

Jag har lite svårt att förstå att man separerar med en nyfödd. Om förhållandet fungerade nio månader tidigare borde det gå att hålla ut några år till. Vi förstod redan när vår dotter föddes att förhållandet inte skulle hålla, det är så mycket som förändras när man blir förälder. Ert fall är extra märkligt då ni redan hade ett barn och ni skulle kanske tänkt till lite innan ni skaffade ett till. Nåväl, vi gjorde i alla fall så att vi planerade ordentligt för att få det att fungera. Min sambo trivdes inte i den mångkulturella miljön där vi bodde och ville flytta härifrån. Lösningen kom då ett integrationsprojekt möjliggjorde att barnen här bussades till en skola i en annan stadsdel. Jag blev kvar och mamman flyttade till en lägenhet nära skolan.

Nu bor hon sedan i somras varannan vecka och det är fortfarande lite nytt för henne. Hon tycker det jobbigt att behöva flytta fram och tillbaka och saknar sin mamma när hon är här. Hennes mamma är fortfarande min bästa vän och vi gör saker tillsammans alla tre. Min dotter vill gärna ha båda sina föräldrar samtidigt trots att det blev mycket bråk när vi bodde tillsammans. Jag tror det fungerar mycket bättre såhär, att hon får se sina föräldrar vara vänner.

Men din jävla idiot!

Sluta försök ge TS skuldkänslor för att hon ska separera med en partner hon inte längre trivs med.

Mina biologiska föräldrar separerade när jag var 2,5 år. Det vände inte upp och ner på någonting. Faktum är att jag kommer inte ens ihåg det och det gjorde jag inte vid 3 års ålder heller. För mig hade mamma och pappa helt enkelt "alltid" varit separerade för jag hade helt enkelt inga minnen ifrån att de någonsin levt ihop.

Det märks tydligt att du saknar insikt i hur en tvååring tänker och hur pass medveten den är om sin tillvaro.

Och fortfarande så tar barn större stryk av att leva i ett hem med två föräldrar som hatar varandra (vilket de kommer att göra i slutändan av att tvingas leva tätt inpå med någon de egentligen vill separera med) än vad de gör av att leva under två separerade föräldrars vård.

Lär dig lite av verkligheten istället för att försöka köra ner någon sorts nykristen moral i halsen på folk, idiot!

Du vet ingenting om dessa personer? Jag kan ge ett exempel ur verkliga livet där ditt påstående inte stämmer: Jag känner en nyskild man som tar bättre hand om sina barns praktiska och emotionella behov än vad barnets mor gör. Han är helt villig att bortse från personligt käbbel och komma överens med exfrun för barnens skull. Men den kvinnan är HELT emotionellt instabil, och även om hon ibland är en "bra mamma" utåt, så tvekar hon inte att utsätta sina barn för social isolering och psykiskt lidande när det är hennes tur att ha barnen, ENBART för att hon vill såra exmaken. Hon VILL att barnen ska må dåligt för att såra exmaken (för hon vet hur mycket han bryr sig om deras välmående) och för att hon hoppas på att barnen ska hata pappan och ta avstånd från honom, för att han, enligt mamman, "tvingar" henne att bete sig som en psykkärring. För att citera mamman vid skilsmässan: "Pappa har förstört livet för oss alla". Att hon fick hjälp ekonomiskt av exmaken med att köpa ett nytt, fint hus för sig själv och barnen, ja, det är ju att förstöra livet för "alla"... Att det är HENNES vägran till direktkommunikation och samarbete med exmaken, och hennes försök att isolera barnen från pappans släkt, nej, det är ju inte att förstöra livet för alla inte...

Förlåt om det förra var offtopic, men alla mammor är inte helgon med barnens välmående som högsta prioritet, och alla pappor är inte inkompetenta vårdnadshavare... Nåväl! On topic: Nu har jag ingen erfarenhet om skilsmässor med så små barn men att tänka på när de är lite äldre: Så länge barnen får veta och känna att ni låter barnen ha kontakt med den andra föräldern även när den andra har vårdnaden, så tror jag att det blir mer skonsamt för barnen, oavsett vilka tidsramar ni väljer. Visst, den ena föräldern ska inte inkränkta alltför mycket på den andres förälderns egentid med barnen, men det ska alltid vara okej att till exempel ringa och säga god natt eller ringa och fråga hur dagen varit. Att barnet får känna att om det vill så får det får följa med på ett födelsekalas hos någon på t ex pappas sida av släkten, även om det är "fel" vecka och mamma har vårdnaden, och vice versa.

Varannan helg är förkastligt - i synnerhet för små barn som inte har det minnet. De behöver nära täta kontakter med båda föräldrarna - och varannan dag är snarare att föredra framför så långa hopp som två veckor.


Dessutom -- skitsnack att mamman skulle vara viktigare än pappan i detta. Kontakten med båda är lika viktig. Matning kan man ordna på olika sätt och är det så att mamman skall rent amma får hon anpassa det efter att barnet behöver sin kontakt med sin pappa och att den faktiskt också grundläggs i den åldern.

Det har jag också hört! Att det bästa är om de vuxna flyttar på sig och barnen får bo kvar i sin trygga hemmiljö. De har ju inte valt separationen, ändå är det helt i sin ordning att de ska ta konsekvenserna av den...

Jag inser att det är svårt att lösa, men vill man nu så gärna flytta isär får man väl fixa den detaljen...

Dock så borde man se till barnens bästa, ja det är säkerligen bäst att dem får stanna kvar i sin trygga hemiljö, men om den nu inte är så trygg? pga personen som befinner sig där inte tar han om barnet på rätt sätt, tryggt är det inte bara för att man bott där länge.

Bakgrunden till detta är att vårt förhållande bestått av väldigt mycket otrohet, svek och lögner.
Detta har lett till att jag helt tappat de känslor jag en gång hade för honom.
Tanken på att vi två ska göra någonting tillsammans, så som att tex sova på hotell, äcklar mig.
Jag står inte ut med att vara i hans närhet.
Ständigt trött och irriterad och detta går ju i sin tur ut över barnen.
Givetvis är det allt annat än optimalt, oavsett hur gamla barnen är.
Men hellre lyckliga föräldrar på olika håll än två olyckliga föräldrar tillsammans.

Att man ska ha ett gemensamt boende och turas om att bo där bör väl vilken idiot som helst förstå att det inte är hållbart. Oavsett hur väl man än vill barnen.
Man måste ju kunna skapa sig ett eget hem och det går inte i ett sånt fall.

GIVETVIS får pappan träffa den nyfödda mer än varannan helg, men det handlar ju då om kortare stunder på några timmar.
Jag bad om råd, inte moralpredikningar.

Skitsnack. Är man en lat jävel så visst, då är man sämre med barn, annars klarar man det minst lika bra som mamman.

Jag har mina knattar på halvtid, och de föredrar att vara hos mig.

Råd var det ja.... jag kan bara berätta om hur vi la upp det när vi separerade.

Dottern var drygt tre och sonen nästan ett år. Då la vi upp det så att vi hade barnen två dagar i sträck och sen bytte. Det uppfattades som för hattigt av dottern, hon hann inte landa, så vi ökade till tre dagar. Det funkade ett slag, men var fortfarande oroligt. Inom ett halvår körde vi varannan vecka, och det funkar finfint, har funkat i över tre år nu.
Ungar är väldigt anpassningsbara, de vänjer sig snabbt och de brukar påminna mig (som om jag skulle glömma) att idag är det söndag, imorrn ska de till mamma, sen ses vi igen om en vecka.

Vad gäller din nyfödde hänger det en hel del på hur du har tänkt med matning. Ska du amma blir det självklart kortare stunder med pappan, du får väl pumpa ut ett litet förråd i förtid. Spädbarn har också ett närmare band till mamman, det går inte att komma ifrån, de känner igen mammans lukt och känner sig tryggare där, men en pappa är viktig han också. Ska ni nu separera är det jävligt viktigt att om pappan vill ha nära kontakt med sitt barn måste han finnas till hands, OFTA.

Kanske låter cynisk nu, men det här med att ha barnen på halvtid har hjälpt mig att bli en bättre pappa, faktiskt. Man hinner vila upp sig däremellan och har mer tålamod och tar sig mer tid med dem.

Jag lånar denna tråd:-)

Jag är i precis samma situation. Vi har separerat och jag har en dotter på 2år och en som ska komma i oktober.

Vi låter min dotter bo hos mig varannan vecka och det fungerar jättebra. Hon sover gott och vet att det är jag som tar hand om henne när hon är här.

Mitt ex och jag separerade för hon kan inte hålla koll på pengar. Det som fick mig att lämna var att jag fick brev ifrån kronofogden pga obetald räkning. Hon hade beställt i mitt namn och sedan gömt räkningarna för mig. Detta var första gången jag hamnade där och hon hade hamnat själv där 2ggr tidigare på 3år.


Iaf jag ska bo kvar i vårat radhus eftersom lånet och så står på mig. Och sedan trivs jag verkligen där.

Mitt ex har sagt att jag inte får ta hand om bebisen som ska komma. Att jag ska ringa och boka en tid som jag får komma och hälsa på. Jag vill vara med när mina barn växer upp och jag vet att jag klarar av det.
Mina barn är jätteviktiga och jag vill självklart att de ska må bra.

Jag har allt och kan ge lika mycket kärlek (om inte mer) till barnen.
För mig är det viktigt att barnen alltid har varandra. Och att sära på dom gör det bara svårt för våran äldre dotter.


Snälla inget prat om att tjejer är bättre med barn än killar. I mitt förra förhållande var det jag som alltid var där för våran dotter.

Med minsta lilla tur tycker inte myndigheterna det. Men hur som helst låter det vettigt att träffas hos henne den första tiden när babyn fortfarande ammas och så.

Hur är er relation i övrigt nu efter separationen?