Ska man överdriva när man träffar doktorn?

Hej, jag har hälsat på sex doktorer och jag ville ha hjälp med depressionen (jag tror det är det jag har?),det börjar med att jag tar blodprov,sen måste jag vänta skitlänge och sen så när jag hälsar på doktorn igen så säger han att det inte är tillräckligt för att söka en psykolog eller att få antidepp.

Jag har som sagt pga att jag försökt fixa mitt liv som tonåring blivit deprimerad pga att jag var tvungen att läsa allt jag missat medans lärarna om och om igen sa "du kommer inte klara av det, börja om" vilket fick mig att må dåligt. Till sist klarade jag av det, jag borde ha varit glad.

Men att verkligen ändra mitt beteende,kämpa hårt som fan (jag har varit lat och olydig i hela mitt liv förrän det så det slog hårt,jag vet att det låter patetiskt) medans allihopa bara sa "du kommer börja om lägg av" fick mig att må riktigt jävla dåligt.Jag vet att det låter så jävla dumt men jag var ung och sårbar.

Låt oss ta det igen:

Jag ändrade mitt liv på en gång och var stressad=det slog hårt,jag kände mig inte som mig själv men jag var tvungen.

Jag ville klara mitt mål och visa allihopa att jag har rätt medans alla sa att jag inte skulle klara av det=jag kände mig konstigt nog värdelös.Jag fick en starkare och starkare ångest varje gång jag gick till skolan för att varje gång jag gick in i klassrummet så kollade läraren på mig och tänkte "är han här igen?"Till sist ville jag bara nästan stamma hemma,jag fick en rädsla av människor.

Och sen efter att ha kämpat medans alla sagt åt mig att lägga av och att jag inte kommer klara av det,så KLARADE jag av det.JAG fick börja i en stor klass nästa år.Lärarna sa "fyfan pojk du är fan bättre än jag trodde" så det skulle betyda att jag skulle bli glad och stolt.

Blev jag det?Nej.Jag var trött.Jag hade missat så mycket,jag hade ändrat min personlighet,jag hade fått utstå kritik osv.I dom första veckorna satt jag bara och suckade hårt.Jag verkligen suckade,som en blandning av en gäspning och att vara irriterad.Jag orkade inte gå ut,jag orkade inte öppna dörren till kompisarna eller flickvännen,jag ville bara vara ensam.

Jag trodde det var pga att jag var trött men det fortsatte i åratal.Varje nummer från en ny vän slängde jag iväg,hjärnan liksom säger att jag ska vara hemma och vila mig för det har jag förtjänat medans jag vill göra något.

Varje gång jag träffar en ny människa blir jag rädd,varje gång jag går ut blir jag rädd,varje gång någon gör något dåligt mot mig blir jag rädd och gör ingenting tillbaka.

Det är liksom så att om någon säger "du får inte raka dig" så låter jag skägget växa för jag är rädd för att säga emot.

Men detta är inte tillräckligt till att få medicin och hjälp."Vi anser inte att du är för deprimerad"jaha jojo vad fan?

Vad fan ska jag säga då?Måste jag säga "jag vill döda mig själv" och gråta för att få hjälp?Varför är det så?

Eftersom läkare räknar med att alla överdriver lite får du ta och göra det för att de inte ska avfärda dig direkt.

Ja tyvärr så tycker jag att sådana läkare borde avskedas.Några tips?

Vadå tips? Det är bara att ta din situation och krydda lite.

Om du i själva verket har lite sömnsvårigheter, så säger du att du ibland sitter uppe hela nätter och gråter. Om du i själva verket kan brista ut i gråt då du får kritik, så säger du att du gråter dig till sömns flera dagar i veckan pga din hårda självkritik.

Sen fortsätter du bara så tills de ger dig det du vill ha. Kom dock ihåg att inte sitta och söka sympati, det är svårt att få när man orsakat sin depression själv genom att skita i plugg och liknande - ta det du vill ha och gå därifrån istället.

Överdriv måttligt när du beskriver allt.

Är det bra om jag lägger till att jag blev utfryst av klassen? Kanske göra om det lite, som att jag skolkade mycket först och helt plötsligt kom till klassen och började känna mer och mer ångest?

Låter som du lider lite av social fobi tillsammans med lite depression.
Trist att 6 läkare inte har tagit dig på allvar. Du kanske skall testa att åka in till psyk-akuten någon kväll du känner dig deppig. Tror du får bättre hjälp där.

Se till att vara tydlig med vilka problem som det här orsaker för dig i din vardag (Inget lidande = ingen behandling). Som jag brukar tjata om så är det alltid trögt i början innan man "kommer in i systemet". Kom ihåg att primärvården har en grindvaktsfunktion. Det är alltså deras uppgift att gallra eftersom man inte har råd att ge vård till alla som söker. Därför ska du se till att överdriva och inte heller ge dig, för kan de spara in pengar på att bagatellisera dina besvär så kommer de inte att försitta den chansen.

Jag hade haft liknande besvär från en annan sjukdom som faktiskt var värre.

Jag fick tjata på fyra läkare innan jag fick medicinen.

Första veckorna så fördubblades problemen men efteråt så försvann dom men samtidigt så kom bieffekterna som vattnig diarree, näsblod och viss yrsel. Men efter några månader var det över och jag frågade mig:

Skulle jag hellre ha struntat i medicinen och levt som det är eller var det värt det? Ja, eftersom alla mina besvär är borta så säger jag att det är värt det. Det är väl likadant med depression antar jag. Svårt som fan att få det för att det ger biverkningar och många jävla skojare som förstör livet för andra.

Jag ska tänka ut någonting jag kan överdriva med.

Social fobi+lätt depression är = rädsla för människor plus orkeslös? Jag tror jag klarar av fobin ensamt, det är bara att kämpa emot så vänjer man sig men först måste jag få orken tillbaka att göra det. Kanske prata med en psykolog först. Aja sjunde försöket, ringer imorron.

överdriver du inte så kommer inget hända.
när jag mådde skit för första gången fick jag en tid om 6månader. det skulle jag aldrig klarat. så det blev ringa och tjata.

Det är nästan som att Sverige verkligen vill att jag ska leva på bidrag hela livet.

Kanske jag borde läsa böcker av människor som tagit ut ur depressionen.Ett försök till och sedan lägger jag av.