Känner mig trasig inuti, kan ej visa känslor

Nu sitter jag här vid datorn igen, ångestfylld som vanligt efter att behövt ha åkt ända till Luleå för att fira jul med släkten vilket är
något av en mardröm för såna som mig.
Att behöva sitta vid middagsbordet och kolla alla i ögonen och umgås.
Givetvis blir man formellt frågad om hur man mår osv och svaret blir ju alltid "Det är bra, själv då?" allt som ett jävla skådespel.
Sanningen är ju den att jag inte alls mår bra.

Jag har sedan ett tag sen insett att jag är ett kallt monster som är okapabel till att visa kärlek åt andra.
Har själv heller inte blivit visat någon direkt kärlek från någon människa förutom mina föräldrar.
Inuti älskar jag min familj väldigt mycket, men jag kan inte visa det. Inte på något sätt.
Allt som kommer ut ur min mun är negativitet och misantropiskt lagda ämnen om hur mycket jag hatar allt och alla.
Och att krama eller beröra mina familjemedlemmar är helt ur frågan, jag kan inte ens prata snällt med dom.
Visst, jag är inte elak hela tiden utan brukar kunna hålla mig neutral och kanske ge ifrån mig ett skratt då och då,
men jag saknar verkligen denna gnista glada människor har under konversationer. Jag känner mig inte ens som en människa längre.

Har under flera år levt väldigt ensamt och med dåligt självförtroende.
Har aldrig någonsin haft en tjej eller ens varit i närheten av att vara på g med en tjej.
Jag har knappt rört en annan människa på flera år.

När jag väl är utomhus och ser en kvinna jag tycker om så fylls min kropp med energi och glädje.
Må det låta feminint men vill bara begrava mig i deras famn och lukta på deras vackra hår och säga hur jävla mycket jag uppskattar deras närvaro, att dom finns.
Dock försvinner ju denna glädjen ganska snabbt då det övergår till ångest och jag är plötsligt tillbaka till min mörka avgrund.

Eftersom jag känner att jag inte kan visa känslor eller kärlek någonstans så har jag begravit det djupt inom mig.
Skulle väl gissa att det är detta som har gjort mig till denna kalla jävel jag är just nu.

Min far dog nyligen och jag grät inte ens på hans begravning.
När jag såg människorna runt omkring i kyrkan som inte kände honom så bra men grät ändå så fylldes min kropp med en obehaglig ångest. Detta var ännu ett bevis på vilket jävla äckel till människa jag är.

Det känns som att jag håller på att explodera snart och nåt jävligt otäckt kommer hända.
Jag bara känner det..
Frisk kan jag inte längre kalla mig då jag allt för ofta har börjat fantisera om att begå mord och fruktansvärda brott mot mänskligheten.
Jag säger absolut inte att jag ska göra det, för det tänker jag inte göra. Men jag förklara i alla fall hur det ser ut i mitt huvud just nu.

Sånt här brukade jag aldrig känna för några år sen, då var jag mig en glad prick..

Har i alla fall en dröm om att få träffa någon som jag inte behöver känna mig instängd runt.
En person som jag kan älska och som kan älska mig och kan dela precis allt med.
Gud vad skönt det vore att släppa allt helt och bara få gråta i någons famn och känna en människas närhet.
Det är nog det jag känner att jag vill göra just nu. Bara gråta och inte sluta på flera timmar. Men det går bara inte, kan inte göra det.
Istället låter jag mig lida, det är som en andra person inuti mig som håller kvar mig och inte tillåter mig att lämna det mörka hålet jag
grävt ned mig i. Hålet jag befinner mig i tillåter mig helt enkelt inte att visa svaghet inför andra.

Har många gånger tänkt på självmord. Hade en period då jag var extra taggad på att ta livet av mig och under den perioden så drack jag
ganska mycket. När man är full så tänker man ju inte lika mycket, men detta har lugnat ned sig ordentligt.
Mitt sista psykbryt under fyllan var nog när jag gick ut i skogen och klädde av mig naken och lade mig i snön för att frysa ihjäl.
Jag kollade upp i himlen och önskade att skogen kunde ta mig.
Till slut började jag skaka okontrollbart och då blev jag rädd så jag klädde på mig och sprang hem.

Tänker fortfarande visserligen på att ta mitt liv då och då men jag känner bara att jag inte kan ge upp än utan ge det några år till.
Men det är väldigt svårt när varje dag är en börda.

Det är nåt som är trasigt med mig och jag vet inte vad.

Så det jag behöver just nu är att någon, vem som helst som kan relatera till detta kan skriva hur ni tog er ur detta.
Jag orkar bara inte längre alltså... Det finns en gräns över hur mycket mental stryk en människa kan ta, och tar jag mig inte ur detta
jävligt snart så känns det som att det inte kommer finnas mycket kvar att ta sig ut till.

Kan du tänka dig att söka hjälp hos psykvården? Du kan nog må bättre av terapi och/eller antidepressiv medicin.

Det låter som om att du kanske har en personlighetsstörning. Det finns test på internet du kan göra och se om du finner någon som stämmer in på dig.
http://www.psykologitest.se/test.php
Eftersom du är så medveten om dina känslor tror jag du skulle kunna bli mycket hjälpt av en psykolog.
Lycka till.

Det där låter jobbigt... Jag kan bara ge dig rådet att ta kontakt med psykiatrin på närmsta sjukhus. De flesta sjukhus har väl en psykakut om du mår jättedåligt!
Hoppas allt löser sig för dig, du ska inte behöva må så här dåligt!

Väldigt trevlig läs stund. Tack!
Jag känner igen mig i delar av texten så du har min sympati för det går ej att rå för.

Går du till någon psykolog?

Känner igen känslan. Juletider är totalt fucked up för folk som oss.

Misstänker http://en.wikipedia.org/wiki/Schizoi...ality_Disorder men det är ju en ganska kass diagnos då man inte kan göra så mycket åt den. Hur som helst så är livet vad man gör av det. Mycket olycka för folk som oss tror jag kommer av att man jämför sig med andra trots att man inte är som andra.

Liksom, det är ju som om en svan skulle jämföra sitt djupaste hål med en grävling. Inte ens samma liga. Klart som fan man blir deprimerad.

Jag har själv stått där vid rälsen och funderat när nästa X 2000 kommer passera men kom fram till att det finns fan ingen mening med att stämpla ut. Det man behöver inse är att det finns ingen anledning att rätta sig efter samhällets normer över hur ens liv ska se ut. Barn vid 30, vovve villa Volvo etc. Fuck that. Gör vad fan du vill. Så mycket olycklighet kommer av att jämföra sig med andra. Man kan bara börja vara verkligt lycklig när man slutar jämföra sig med andra och börjar göra vad fan man vill.

PM om du vill prata ut. Ta inte livet av dig hur som helst, det är inte värt.

Satt just och tänkte allt som du har skrivit, och så hittar jag detta av en slump! Utifrån vad som står verkar vi sitta i ungefär samma sits.

Jag antar att du, precis som jag, är en "ung vuxen" som fortfarande är oskuld och aldrig har fått den livsnödvändiga närhet från kvinnor, som alla andra runt omkring en tycks få. Det är precis som du skriver, helt klart den bristen som gör att man mår såhär fruktansvärt, det är jag övertygad om. Allt annat tror jag bara är en följd av det. Det är fruktansvärt frustrerande och blir en ond cirkel. Cirkeln ser ut ungefär såhär:

Får aldrig någon kärlek ----> Nedstämd och socialt hämmad
Nedstämd och socialt hämmad ----> Kan inte skaffa sig någon kärlek

Jag vet ärligt talat inte hur fan man kan lösa det här när det väl gått såhär långt. Ingen deprimerad människa är tilltalande att lära känna. Och det är tyvärr en omöjlighet att bli glad helt plötsligt när man en gång fallit in i en depression. Med andra ord MÅSTE vi nog, både du och jag, tala ut om våra känslor hos en psykolog och få hjälp på traven. Jag ser ingen annan utväg.

W-o-w, det du beskriver är slående likt mitt mående.. Ge inte upp, försök sök hjälp. Jag har precis gjort det.. Pm:a om du behöver prata, vi har nog mycket gemensamt. Skickar en styrkekram!

Tackar för svaren, har läst igenom alla.

Var nog en bra ide att göra denna tråd, känns skönt att äntligen få ut detta trots att det är anonymt och i textform, känner mig lite lättad faktiskt.

Att ta medeciner går fullt emot min personliga tro.
Behöver jag droger för att överleva psykiskt så är jag inte menad att överleva helt enkelt och då får döden ta mig. Undantag är väl riktiga sjukdomar.

Det jag däremot skulle kunna tänka mig är att prata med psykolog eller liknande. Jag har dock inte mycket pengar så jag vet inte om det går för sig just nu.


Jag kände igen mig i din text oerhört mycket. Lite läskigt nästan.

Jag blev uppfostrad i en klassisk svensson familj. Jag blev lärd att inte vara till för mycket besvär och att passa in i gruppen.
Det mina föräldrar inte lärde mig var att ta för sig.

Detta ledde till att jag aldrig tog för mig när jag växte upp och gör fortfarande inte det.
Jag blev socialt förstörd ganska tidigt, men var dock fortfarande en glad kille på den tiden.

Jag känner igen i delar av det du skrivit, och det låter som en jobbig situation att vara i. Det låter som om du inte vill visa känslor för att du tror att andra ska uppfatta det som konstigt eller fel av dig. Så är det naturligtvis inte. Jag tror din familj skulle uppskata väldigt mycket om du berättade om hur du egentligen mår. Du kan ju ta det stegvis. Du har ju själv identifierat det grundläggande problemet som du har, nämligen att du spenderar för mycket tid ensam. Det är aldrig bra att göra det.

Det finns hjälp att få. Ta kontakt med en psykiatrimottagning och fråga efter hjälp. Har du väl tagit det första steget så är det lätt att fortsätta att ta emot hjälp.

Nåt sånt ja.

Då och då händer det att jag hamnar i en intressant disskusion med nån och
då glömmer jag allt och är helt inne i disskussionen.
Under detta så uttrycker jag mig väldigt fritt har jag märkt, men så fort jag lägger märke
till att jag visat känslor så bestraffar min kropp mig med en FET ångest.
Sedan kan jag ligga och fundera och oroa mig över det i flera dagar.

Ja, och när du släpper ditt gamla tankesätt så träder någonting nytt fram som inte är besvärligt. Sen så fastnar du i ditt gamla tankemönster igen och då kommer alla problem tillbaka. För att kunna ta sig ur en negativ tankespiral så är det bäst att börja med en ny aktivitet som utmanar en själv att tänka i nya banor. Då kan mycket annat förändras också, vilket underlättar när man vill bryta ett gammalt mönster.