Citat:
Ursprungligen postat av Obeskrivlig
Det jag har emot Tolkien är att det är lite väl religiöst och mycket gudomliga ingripanden. Hur genomtänkt är det egentligen att låta Gandalf dö och sen låta skaparen skicka tillbaka honom. Det är liksom inte spännande om man har en allsmäktig gud på sin sida. Känner jag Tolkien rätt var det iofs genomtänkt, men ändock feltänkt.
Sagan om ringen universumet är dock väldigt rikt. Det finns typ lika många karaktärer som invånare i en mindre stad. Det blir dock ett problem när man läser Silmarillion, för det är nästintill omöjligt att komma ihåg vem som är vem. Var det Finarfin eller Fingolfin som slösade bort sitt liv mot Morgoth? Hur ska man komma ihåg det?

Om vi pratar rollspelstermer består Ringsällskapet av 4 hober level 1-3, Legolas/Gimli/Boromir level 10, Aragon level 15 och Gandalf level 60. Ett rollspelsäventyr skulle fullständigt haverera på grund av obalansen mellan karaktärerna, men Tolkien lyckas skapa en berättelse där alla får chansen att göra sin grej utan att ta till alltför många deus ex machina. Hoberna utsätts för minimal mängd hack-n-slash utan levlar genom smygande, smarthet och ren personlighet - bortsett från Legolas och Gandalf var Merry och Pippin de lämpligaste att prata med enter på hundratals kilometers avstånd. Och den övermäktige Gandalf hålls borta från många händelser på ett bra sätt.
Sedan manipulerar någon spelet. Boromir och Faramirs drömmar är en sådan händelse, hur Gollum förlorar ringen en annan. Men inget säger att Sauron inte gör motsvarande. Ledaren för piraterna i Umbar kanske fick visionära drömmar som uppmanade honom att alliera sig med Sauron? Så det är inte bara De Fria Folken som har "gud" på sin sida.
Vad gäller Silmarillion instämmer jag. Det är mer av ett uppslagsverk än skönlitteratur. Rörande personerna pågår en folkbokföring i Midgård:
http://lotrproject.com/statistics/