Förintelsen som meningsskapande myt och historiebruk

Jag får börja med att säga att jag inte är historierevisionist, utan fullt och fast tror på förintelsen, och tror också att man bör ta lärdom från det som hände i Europa 1941-1945 - det är inte det som den här trådstarten handlar om.

Begreppet historiebruk och miningsskapande myt - är tämligen etablerade begrepp inom historievetenskapen. Historiska händelser används för att förklara och legitimiera det nuvarande samhället. För mig är det tämligen uppenbart att den största berättelsen i vår tid i dag är föreintelsen. Den sätter ramarna för allt möjligt, t.ex. vad som får sägas, vilken politik som anses rumsren, med mera. Den har intagit en position som religonen en gång hade, drar gränserna för gott och ont, sätter gränser för tanken och språket.

Man får tycka vad man vill om det här. Jag för min del tycker att det är begränsande, då jag anser att moral alltid är underställd sanningssträvan, yttranderätt och fritänkande. Men vad som förvånar mig är att det inte tycks har skrivits ett skit om det här. En snabbgoogling och genomsökning i libris biblioteksdatatabas ger noll resultat. Kan ingen se elefanten i rummet?

Vad säger ni om det här?
Finns det litteratur?
Skulle en avveckling av förintelsen som meningsskapande myt leda till att historien återupprepade sig, eller skulle det möjliggöra en större frihet och en större möjlighet för tanken bortom moral och kvasireligiösa begränsningar?

Felet är snarast synen på förintelsen som något unikt i historien. Från de gamla assyrierna över belgiska kongo till kinesiska båtflyktingar på 70 och 80-talen, etniska, och även sociokulturella grupper som har olika värderingar och lever "separat" kommer, även om de existerar i samma samhälle, helt enkelt känna avsevärt mer empati för sina egna, som de ju kan relatera till. Om man upplever att man måste välja så är valet självklart.

Generalfelet är helt enkelt att rasism aldrig dekonstrueras i sig som det allmänmänskliga mentala fenomen det är, utan tvunget ska kopplas till specifika grupper, dvs rasism ses som något som bara vita sysslar med. Det har till och med gått så långt att rasism gentemot vita européer måste kallas "omvänd rasism" för att folk ska förstå vad som åsyftas.

Vansinne, givetvis, men betänk följande: I det allmänna medvetandet kan du aldrig reagera för tidigt, eller för hårt, på rasism. Du kan möjligen ses som lite naiv. På den andre änden av skalan så får en person som objektivt försöker analysera ett skeende där friktion uppstått mellan olika etniska grupper vandra på en knivsegg där han eller hon måste se till att i varje menings formulering ta avstånd ifrån rasismen. Den ena sidan av kullen har en trappa med räcken, den andra är en frusen, brant backe där man kan halka och slå sig.

Rasism är alltså inte att vara naiv, att vara paranoid eller att vara inskränkt/subjektiv, nej, en rasist drivs alltid av en irrationell vilja att hata någon, och hudfärg ses som en enkel väg att gå. Vi har även inpräntats sedan barnsben att rasister har för vana att "mildra" sin framtoning när de debatterar.

Det ses alltså som fullt rationellt att tro sig veta att Åkesson inte är den småtramsiga sossenationalist han ser ut att vara utan en brinnande rasist med en hemlig agenda som dock blivit väldigt bra på att dölja detta.

Allt detta kan mycket riktigt kopplas till andra världskriget och förintelsen. Samhället har gradvis liberaliserats sen demokratiska reformer började bli vanliga runt 1850. Den preussiska junkerkulturen var en reaktion emot detta, den sent tillkomna stormakten Tyskland skulle ta sin självklara plats i solen.

Det gick åt helvete, med en backlash som följd där kulturen, i modern mening (konst, teater, musik) förändrades extremt snabbt, och Judar gick ifrån att vara en grupp som "gömde sig i samhället" till att synas väldigt, väldigt mycket.

Sen kom depressionen. Det nya samhället och allt vad det stod för sågs som misslyckat, och en Böhmisk korpral (Adolf) som stod för en slags meta-modern nykonservatism som även var kraftigt fientlig mot Judar, fick följaktligen makten. Samhället byggdes om energiskt, ännu ett krig startades, och det gick ännu mer spektakulärt åt helvete.

Givetvis fick detta konsekvenser i att vågskålen tippades åt andra hållet. Allt som på minsta sätt kunde associeras till den rörelse som omintetgjorde Europas roll i världen och industriellt förintade miljoner människor sågs som "besmittat". Sextiotalets flumkultur blev resultatet av det hela, ett helt nytt samhälle, på alla sätt olikt det gamla, skulle byggas.

Sen har gradvis alla nya spännande idéer som då uppkom, förutom den politiska korrektheten, mildrats eller rentav diskrediterats och avskaffats helt.

PK i olika tolkningar och former är dagens politiska kultur, allt annat är tråkig, grå ekonomi eller små sakfrågor. Sänk skatten, höj skatten, registrera katten!

Den är helt klart en av de största berättelserna (eller myterna, eller historiska sensmoralerna eller vilken term man nu vill använda). Jag har dock problem med att man utser den till allomfattande överideologi. Förintelsen dominerar några diskurser, men det är tveksamt om den totalt sett är starkare än exempelvis välfärdsstatsmyten eller den fortfarande potenta nationalstatsberättelsen. Glöm inte heller att förintelseberättelsen inte alls är lika potent utanför västvärlden.

För att göra det hela ännu mer komplicerat bör man även konstatera att de olika berättelserna överlappar och griper in i varandra.


Instämmer i princip, dock med reservationen att gränserna inte är lika glasklara i verkligheten.


Elefanten finns men den är något mindre än du tror, typ en elefantunge snarare än en mammut. Jag vet inte vilka söktermer du använde men jag är ganska säker på att det skrivits en del om det här även från rumsrena källor. Dock är det ingen diskussion som syns särskilt mycket utåt. Sökte du på engelska?


Med all sannolikhet inte. Sen är frågan hur du avvecklar en myt. De självdör snarare, vilket förintelsen börjar göra av flera skäl (ålder, upprepning, missbruk).


Att stoppa det värsta missbruket av förintelsen skulle förbättra invandringsdebatten och leda till mer och bättre forskning om exempelvis kulturella skillnader. Men vi pratar inte om några revolutionära förändringar, eller något som inte kommer att inträffa ändå när myten åldras och försvagas.

Bonusfråga: finns det en myt om förintelsemyten som en gordisk knut som magiskt kan lösa alla problem?

Jag gjorde en sökning på "holocaust myth" i en artikeldatabas:

http://lu.summon.serialssolutions.co...holocaust+myth

Exempel på artiklar:

The Myth of Abandonment: The Use and Abuse of the Holocaust Analogy

Deconstructing Holocaust conciousness

From Myth to History

Israel and the Holocaust Trauma

Collective Memory and Cultural Constraint: Holocaust Myth and Rationality in German Politics

Transmitted Holocaust trauma: a matter of myth and fairy tales? Figurations of Childhood in the Literary Representation of the Holocaust

Jag finner trådstarten intressant, och ämnet tål helt klart att diskuteras. Jag vill dock höja ett varnande finger redan från början... Här tolereras inte en massa trams och antisemitism, för revisionism och antisemitism finns egna forum!

/Mod

Jag håller i princip med. Både nationalstatsmyten och välfärdsmyten (som jag föredrar att kalla "från mörkret stiga vi mot ljuset"-myten, men men) är två potenta myter, och de går in och överlappar varandra tillsammans med förintelsemyten.
Jag känner mig ändå manad att pekar på skillnaderna. Nationalstatsmyten är hårt ifrågasatt, men den består ändå. Det är en myt som totalt har gift sig med själva staten + alla svenskars självbild. Det spelar ingen roll hur anti-nationalistisk man är, så fort man släpper garden litet, så ramlar man direkt ner i tankar om vikingens som ursprungsmyt, tankar om vad som är svenskt och vad som inte är det o.s.v. Det är en potent myt och en potent kategori överhuvudtaget. Trots detta går den att diskutera. Det går bra att ifrågsätta den, det går bra att pekar på mytens svagheter, det går bra att argumentera för ett annat system - kosmopolitism, EU, FN, what ever.
"Från mörkret stiga vi mot ljuset"-myten är, som jag ser det, både en myt som har odlas under det långa socialdemokratiska maktinnehavet, men också en myt som är väldigt rotad i individer och familjers privata historia. Berättelse som förs över från de äldre generationerna till de yngre. En berättelse om en tid när man saknade politiska rättigheter och välfärd, tills man segrade och man kunde flytta in till ljusa lägenheter och trevliga villor, och fick TV och sjukvård och så vidare. Trots detta så går även det här att diskutera. Så sent som under 00-talets första hälft var moderata samlingspartiet mer eller mindre uttalade laissez-faire liberalister. Man ifrågasätte välfärdsstatens nytta och argumenterade för ett helt annat samhälle. Det är/var fortfarande i grund och botten en fråga om fördelningspolitik, inte om gott och ont.

Vad som jag tycker gör förintelsemyten speciell är att den är så fruktansvärt emotionell till sin karaktär. Den knyter an så hårt till tankar om gott och ont, rätt och fel, absolut ondska och absolut godhet - på samma sätt som religionen. Att minnas förintelsen och se till att "det aldrig händer igen", är tveklöst en överideologi, som dessutom har institutionell makt bakom sig. Forum för levande historia, skolornas undervisning, antirasism kampanjer, föreläsningar, bokfloden om andra världskriget. Det är ett evigt upprepande, ett ständigt tal om förintelsen, Hitler och nazismen. Detta eviga upprepande, måste betraktas som en slags hjärntvätt eller propangada. Jag skiter faktiskt i om det är en "god hjärntvätt", det är ändå en hjärntvätt - människor som utsatts för det sen barnspen kommer att reagera ryggradsmässigt när det hör saker som de på något sätt kan sammankoppla med förintelsen. Säger någon;
- "vi kanske inte har råd med dagens invandring"
Så vaknar liksom lillhjärnan till hos den hjärntvättade, ett barn vaknar:
"bruna snälla! Inte Hitler, inte döda.. Hjälpa bruna!!!!"

På det sättet förhåller det sig inte med nationalstatsmyten eller "från mörkret stiga vi mot ljuset"-myten, dom frågorna och andra angränsade frågor, finns fortfarande inom det rationella samtalets sfär - det gör inte förintelsen eller andra världskriget. Det är något annat.



Inte om det finns ett aktivt intresse för dess fortlevnad - nej.

Tack för tipsen!
Jag sökte faktiskt inte på engelska, då jag mer var intresserad av det svenska forskningsläget. Det är möjligt att några av de här böckerna närmar sig frågan. Förintelsen är ju något som har påverkat hela västvärlden, så den här litteraturen är säkerligen relevant.