Knäcka den manliga feminist-nöten.

Jag tror att orsaken till att du inte riktigt får det att gå ihop är att du missuppfattar feminismen.

Jag är man och feminist, vilket innebär att jag stödjer idéen om att kvinnor ska ha samma sociala, politiska, ekonomiska & juridiska rättigheter som män. Det är grundidéen och egentligen det enda som förenar feminismen.

Det finns som sagt många olika feministiska inriktningar, som inbördes är väldigt oense om hur samhället ser ut och vad man bör göra åt det. Detta innebär att man inte kan klumpa ihop alla inriktningar till "en feminism" - om man gör det upptäcker man att resultatet blir spretigt och framförallt motsägelsefullt.

Det känns väldigt typiskt Flashback att ständigt tro att feminismen går ut på att förtrycka män och hylla kvinnor samt att de exempel som lyfts fram är de mest extrema fall man kan finna. Ungefär som om någon skulle säga att alla Sverigedemokrater borde få stå till svars för Mein Kampf. Den dominerande feminismen i Sverige är idag Liberalfeminism och socialistisk feminism, på vänsterkanten kan man hitta tendenser till radikalfeminism inom delar av Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ (som har stöd av typ 0,5%).

Om man är för jämställdhet är man per definition feminist i frågor där kvinnor befinner sig i underläge och maskulinist i fall där män befinner sig i underläge. Allt annat är enligt mig oerhört okunnigt, särskilt åsikter som att man vill ta avstånd för feminismen för att det finns för extrema feminister. Ungefär som att liberaler, konservativa, socialister eller troende skulle ta avstånd från sin ideologi för att det finns fundamentalister/extremister.

Jag har ett motto angående jämlikhet och det är "varken kvotering eller förtryck"! Jag vägrar kalla mig varken feminist eller Anti-feminist av den enkla anledningen att feminister har ett bedrövligt rykte vilket gör att alla (inklusive TS) tror att man är manshatare som vill skada män om man kallar sig feminist, och jag vägrar också att kalla mig Anti-feminist, det är bara till att läsa ett valfritt Anti-feministiskt inlägg här på Flashback för att förstå varför.

En av de problemen som drabbade mig som pojke och tonåring var en mycket långsam mognadsprocess och därför känns detta lite typiska pojkproblem väldigt angeläget för mig.

Jag är feminist och maskulinist i de avseenden ett visst kön är underordnat det andra. Varför slutar du inte lyssna på idioter på flashback som inte förstår/försöker förvränga feminismens innebörd och hjälpr till att ta tillbaka ett väldigt grundläggande begrepp?

De flesta av oss har mammor, mormödrar, farmödrar, fastrar, mostrar, systrar, vänner och ibland barn som är flickor. De förtjänar samma rättigheter som oss män och ska inte behöva få lägre lön eller svårare karriärer än oss.

Jag är väl medveten om allt det du skriver. Jag pekar inte ut dig eller någon specifik feminist utan jag ifrågasätter ideologin (och männen som anammar den) som stort. Patriarkatet och könsmaktsordningen är central i all feministisk teori (eller har jag fel här?) och med detta menar man att män är automatiskt överlägsna och gynnas av samhällsstrukturer medan kvinnor är underlägsna och missgynnas. Den här (enligt mig) vaneföreställningen skapar en hel del problem eftersom den utmynnar i lagstiftning, det borde vara ett problem för dig också.

Sedan så är det inte nödvändigt att ta en polariserande ställning om man vill komma till botten med könsroller och hur dessa kanske kan begränsa människors sätt att leva. Lagstiftning och social stigmatisering av oliktänkande leder ingenvart, vill man att människor behandlar varandra med empati så kan man ju inte skuldbelägga ett helt kön. Visst, vi kan argumentera semantik här, eller vad "andemeningen" i teorin om könsmaktsordningen egentligen är, men visst är det så att män har makten och att det då litegranna är allas (notera: män) vårat "fel". Jag delar redan makten 50/50 med alla människor jag möter, varför ska jag behöva höra att det indirekt är mitt fel att någon labil dåre i Örkeljunga inte kan hantera att hans flickvän lämnar honom?

Sedan att den stora majoriteten män inte har någon vidare makt överhuvudtaget verkar ju inte spela någon roll. Glashissen som ska ta den medelmåttiga kvinnan genom glastaket så att hon kan jämställas med den manliga eliten påverkar ju alla män (ja alltså negativt).

Jag skapade inte tråden för att vilseleda, en del av tråden var för att lufta lite tankar jag gått runt med nu ett tag. Den andra delen var ett hopp att tråden kanske skulle locka hit några manliga feminister, för ni är ganska ovanliga här på fb.

Du missar den vanligaste. Ditt exempel finns självklart. Men det finns även riktigt framgångsrika män både socialt och ekonomiskt som blir feminister, för dom handlar om att ytterligare separera sig från gruppen "män" och mobba dom. Män som grupp har ju inte samma omtanke och sammanhållning som kvinnor, utan det är varje man för sig själv och väldigt pennalistiskt. Ett exempel på detta är tex ascberg. En typisk machoman men som ändå är feminist och en god sådan i feministers ögon, han håller med dom samtidigt som agerar feminismens muskler, feminism handlar i stort sett bara till att skapa en värld där endast "alfa-män"(kommer inte på något bättre uttryck) och kvinnor kan leva tillsammans. Båda hatar dom och föraktar beta-män, men dom behövs, det är det som det handlar om. 10% av dom mäktigaste männen, tillsammans med samtliga kvinnor lever ett fint liv, resterande män ser till att dom får göra det.

Den moderne fittriddaren.

Feminismen är bara hen-tomtens strategi för att utmärka sig som kvinnors beskyddare. Feministiska medeltids-könsroller således.

Könsroller och samspelet mellan att söka respektive ge trygghet och beskydd förändras inte i en handvändning. För det ska ske måste feministerna gå från ideologisk till genetisk påverkan, och då har vi ett biologiskt hen.

Det finns många intressanta inneboende paradoxer i feminismen. Särskilt när det kommer till kvinnor och beskydd. Feminismen är som bekant en russinen-ur-kakan-ideologi som är oerhört selektiv när det gäller förutsättningar. Feminister plockar gärna bort beskydd som kallas förtryck, men institutionaliserar desto mer kvinnligt beskydd efter hur det bäst gynnar den ideologiska maktkampen för tillfället.

Det satsas enormt på kvinno-curling och lyfta fram kvinnor inte minst i utbildning och karriären. Gräddfiler. Det kan jämföras med att män, generellt sett inom många livsväsentliga områden, i högre utsträckning tvingas prestera och ta initiativ av ren nödvändighet. Det kan därför tyckas bakvänt att toppa redan naturliga incitament med ännu hårdare förutsättningar och förvänta sig motsatt resultat. Feministerna som tror på ideologin har kanske inte riktigt alla hästar hemma.

Det finns flera förklaringar till varför män kan tänkas stödja en könsfientlig ideologi som dagens feminism, men gemensamt är att de personligen tjänar på det. Gemensamt är också att de själva inte, åtminstone inte direkt, drabbas av den radikala ideologins negativa effekter.

Motiv kan vara allt från rent opportunistiska till känslomässiga skäl. Både män och kvinnor har, inte helt utan grund, lättare att se andra män som ett hot. För män också konkurrens. Samhörighet, grupptryck och inte minst status spelar stor roll, att passa in och ha rätt åsikter. Det kan också vara ett sätt att missriktat ge igen för personliga oförrätter. Psykologisk ohälsa är en inte helt obetydlig bidragande orsak om man ser till feminister i media. För att nämna några.

En sak är säker. Feministisk influens från barnsben ger effekter. Män får ett överdrivet stort behov av att visa både för sig själva och andra att de är goda och bra män. Med överdrivet menas att de antingen blir passiva i förhållande till kvinnor eller att de blir feministiska fanbärare, vilket är själva meningen.

Feminismen är ett ideologiskt sandslott. Petar du på det (eller gud förbjude, tillämpar logik på det) faller det sönder. Det är knappast så att någon hakar på för att det verkar särskilt genomtänkt.

Feminismen omgärdas av ett skyddande medialt konsensus-staket, där opinionsbildningen avgör hur staketet dras. Det massmediala trycket är enormt och det ligger väl nära till hands att retoriskt smeta ihop alla män som motsätter sig dagens feminism, med rasism. Det tycks också viktigt att ha en definierad gemensam fiende och demonisera denne så mycket det går.

Teorin om en könsmaktordning måste dock inte alls implicera att samtliga män bär skuld till att upprätthålla denna, eller att samtliga män skulle besitta större makt än samtliga kvinnor. Den konstaterar endast att kollektivet män är de som utövar den största makten i samhället och därför överordnade kollektivet kvinnor. Detta är inget som förändras av att större delen av alla män fortfarande inte är något annat än vanliga förvärvsarbetare. Sedan så händer det förstås att även förvärvsarbetande män - eller kvinnor för den delen - kritiseras för att dessa upprätthåller strukturer som missgynnar kvinnor. När feminister då talar om män generellt sett, så är det uppenbart för den man som anser att han motverkar dessa strukturer att han inte bör ta åt sig.

Huruvida man sedan menar att dessa strukturer ska motarbetas med hjälp av lagstiftning eller ej skiftar med vilken typ av feminister man talar om, men det är förmodligen det mest förekommande bland svenska feminister.

Det är knappast första gången idén om att feministiska män skulle ha dåligt självförtroende presenteras på det här forumet. Rent allmänt så skulle jag dock påstå att förmågan att inte ta åt sig av samtlig kritik som riktas mot ditt kön tyder på det motsatta.

Ljuger du inte så du travar iväg och tror dig själv nu?

Könsmaktsordningen konstaterar mer än så, om jag inte missminner mig. Det verkar som att du försöker släta över könsmaktsordningen här. Radikal och verklighetsfrånvänd humbug. Sen är det väldigt många som inte tar åt sig av feminismens könsfientliga retorik men ändå ser feminismen för vad den är.

När jag skrev endast så ställde jag det naturligtvis i relation till föregående påstående. Vad exakt menar du att jag skulle försöka släta över?

Om jag förstår dig rätt så betyder det att om man som man aktivt motverkar könsförtrycket så behöver man inte ta åt sig när halva befolkningen skuldbeläggs för ditten och datten. Exakt det jag skriver, manliga feminister lyckas separera sig från gruppen "män" och så slipper de må dåligt över allt elände i världen. Mental akrobatik.

En analogi som förtydligande:
Säg att vi nu pratar om invandrare och SDs invandringspolitik. Bör alla invandrare bli upprörda när man kritiserar vissa invandrares beteenden? Behöver en invandrad tandläkare som jobbat i Sverige i 10 år behöva känna sig träffad ifall SD beklagar sig över eviga bidragstagare som inte vill lära sig svenska? Sverigedemokraterna kan ju bara säga att "men lugna dig nu, vi pratar om invandrare generellt, inte om just dig, varför tar du åt dig?".

Det är klart att jag inte går runt och gnisslar tänder med knytnäven i fickan hela tiden, men det går ju inte att undvika de här frågorna såvida man inte undviker all svensk kultur. Och visst, jag har normalt inget emot liberala feminister, dessa är dock extremt få (och får knappt något utrymme i media). Jag läste till och med en ledarsida häromdagen där en vänsterpartist förklarade att det inte går att vara höger och feminist. Kanske är det så, om jag analyserar mig själv lite; att det är vänsterpolitik som jag har mest problem med egentligen: Vänstern använder feminismen som ett slagträ eftersom om man kritiserar vänsterideal så kritiserar man feminismen och kritiserar man feminismen så vill man förtrycka kvinnor. Ivory Towers och allt det där.

Som man/invandrare måste man också inse att långt ifrån alla kvinnor/feminister/svenskar skuldbelägger och svartmålar män/invandrare. Jag kan förstå att det är lätt hänt att man tror att de är i majoritet men så är knappast fallet.
Det är väl snarare därför man inte ska ta åt sig - de som tycker och tänker så är ett relativt fåtal.

Att förstå att en generalisering inte nödvändigtvis är applicerbar på den enskilda individen innebär inte att man skulle nyttja mental akrobatik. Det faktum att personen i fråga inte upplever sig själv som deltagande i ett visst beteende som kännetecknar en grupp behöver inte heller tyda på att denne inte skulle se sig själv som en del av gruppen överhuvudtaget. Att kunna kritisera en grupp som man själv upplever sig tillhöra är knappast någon omöjlighet, i vissa fall är det till och med nödvändigt.

Jag vet inte om de skulle vara så pass få till antalet, men då de inte är särskilt kontroversiella är de inte alltid så lätta att lägga märke till. Det är dock inte förånande att de är fåtaliga med tanke på högerns relativa tystnad kring ämnet. Det faktum att folk oftast får komma undan med den typen av uttalanden talar ju sitt tydliga språk.