Dualism

God kväll gott folk!

Jag är sugen att veta eran syn på fördelar gentemot nackdelar med dualismen.

Så frågan lyder;

Diskutera för- och nackdelar med en dualistisk verklighetsuppfattning. Är du själv dualist eller inte?

Ursäktar om det redan finns ämne, men hittar dock inget.

Mvh

Kan du vänligen förklara vad du menar med "dualistisk verlighetsuppfattning"?
Hur menar du att det kan finnas för- och nackdelar? Kan man välja?

Antar att du menar substansdualism. I så fall, hur skulle substanserna kunna förenas?

Jag är då inte för insatt i filosofi för att kunna svara på dina frågor. Stog inför ett litet dillema så valde att starta tråden för att få mer kött på benen.

Om jag har förstått Dualismen rätt så innebär det att verkligheten är delad i två så kallade ”världar”. En Psykisk och en Fysisk? Eller är ju helt ute och cyklar?

Jag är som sagt inte så insatt. Du skulle gärna få förklara och utveckla ditt svar lite mer om du har tid och ork. Är väldig intresserad!

Det finns bara en "sak". Vissa skulle kalla denna sak för "Gud" men det är ett väldigt laddat ord och så fort det nämns så sker missuppfattning. Vi kan kalla denna sak för "allt som är". Denna sak är från början omanifesterad. Men den ville uppleva sig själv subjektivt. Därför skapade den utifrån sig själv alla skapade ting. Med nödvändighet så har därför allting en motsvarighet. "Lång" kan bara finnas om "kort" finns. Och vilket fenomen man än studerar så är de två motsatserna på det djupaste planet ett och samma, dvs en paradox. Skapelsen är dualistisk. "Skaparen" är holistisk.

Dualismen är ett faktum. Man kan inte vara för eller emot.

Så om Dualismen är ett faktum finns det inga nack eller fördelar med den?

Är inte dualismen mer utav en "tro/religion" som en del folk väljer att tro på? Jag menar att det finns ju motståndare till allt!

Läs hans inlägg igen.

Hej 184

Mycket förenklat

Idealism: Antagandet att verkligheten är av icke-fysisk karaktär och där i synnerhet jaget, medvetandet och upplevandet hos individen är av icke-fysisk karaktär. Inom vissa falanger av religionen och filosofin kallad den icke-fysiska aspekten av varat hos en individ för själen. Den mest kända idealistiska idén är den Platon framför i sin framställan om Idévärlden. Platon argumenterar även för att människan har en evig och odödlig själ som utgör hennes rationella vara och som en gång i tiden stod i direkt kontakt (erfor) Idévärlden. Idévärlden är den värld i vilket alla fenomen vi känner till har sin rätta och sanna ontologi (hur de är). Så om vi t ex tar Cirkelns Idé som då enbart finns i den för oss Jordelevande fysiska varelser onåbara Idévärlden, så är Cirkelns idé den perfekta cirkeln, medan de cirklar som vi nu kan erfara enbart är en slags skugga av Cirkelns idé förstått på så sätt att vi enbart kan förstå och bevittna enkla och halvdanna varianter av Cirklar, men dock ej den perfekta cirkeln. Samma gäller för alla fenomen i världen (enligt Platon). Idealismen behöver inte med nödvändighet innebära att vi har en själ så som man kanske tänker sig den i religiösa sammanhang, utan kan även enbart innebära att det vi uppfattar som fysiskt helt enkelt enbart är ett medvetandeobjekt á la de objekt i erfar när vi fantiserar, drömmer eller tänker.

Fysikalism: Innebär i sin strängaste form att allt är fysiskt (materialistiskt). Det vi kallar jaget, medvetandet, upplevandet och psyket är identiskt med fysikaliska processer/tillstånd (företrädelsevis i hjärnan). Det finns alltså inget icke-fysiskt, i stil med Platsons Idévärld eller andliga fenomen á la själen etc.

Dualism: Är en blandning av dessa och kan ta sig mängder med uttryck. Jag vill minnas att Descartes är den filosofi som är mest känd för att ha framhålligt denna variant då han menade på att det upplevade varafenomenet som vi i vardagligt tal kallar jaget bestod av en icke-fysisk substans (själen) som har sin plats i den fysiska delen av hjärnan kallad Corpus pineale (tallkottkörteln). Det framgår inte hur de (själen-hjärnan) påverkar varandra. Svårt att veta om han bara flirtade med kyrkan eller om han verkligen trodde på detta. Så en dualistisk syn medger alltså antagandet (ståndpunkten) att verkligheten har två substanser (aspekter: Fysisk och icke-fysisk, det senare ibland kallad andlig). Vanligt förekommande bland Idealister och dualister är att man även tror på (eller är övertygad om) att döden (i form av den kroppsliga nedbrytning och avstannad hjärnfunktion) inte är slutet på individens existens, utan att den andliga/själsliga substansen fortsätter att existerar efter denna kroppsliga kollaps. Det finns allsköns varianter på detta.

Huruvida någon av dessa synsätt eller övertygelser är bra eller dåligt handlar väl mer om vad man gör av dem, precis som med mycket annat.

Vad mig anbelangar är jag ingendera utan förhåller mig helt öppen/agnostisk till frågeställningen alternativt antar att den kan vara felställd, dvs att idéer om att saker kan vara fysiska/icke-fysiska i sig är en begreppsförvirring som bygger på hur vi använder vårt språk. Se gärna Derridas dekonstruktion. Ett värdeomdöme gällande försanthållandet av dessa bygger enligt min mening på hur man kommer att tolka dem samt hur man praktiskt använder sig av dem. Om man t ex är övertygad om ett liv (en existens) efter den nedbrutna kroppen kan det ju vara negativt om man med detta inte åtnjuter Jordlivet till fullo, i tron om att livet är evigt etc. Det kan väl lika gärna sägas vara bra om man t ex behöver törsta någon som förlorat en anhörig - allt handlar nog om hur man använder det och till vilket syfte.

Det finns även de som anser att uppdelningen mellan dessa aspekter av tillvaron är en falsk dikotomi. Läs även vidare om Edmund Husserls epoché.

Här är en tämligen lättbegriplig och intressant föreläsningsserie i ämnet:
http://filosofiforum.com/diskussions...the-soul-10014

Hälsar Fredrik

Intressant och bra förklarat freddemalte. Som jag ser det utgår dualismen ifrån idén att det finns en separation mellan jaget / själen och den upplevda världen. Jag är något som finns inuti hjärnan där jag styr tankarna, tar besluten, och upplever sinnesintrycken. Det spelar egentligen ingen roll huruvida jaget är fysiskt eller metafysiskt; det är själva separationen mellan jaget och existensen som utgör dualismen. Ordet duo betyder ju två, och idén är alltså att verkligheten är uppdelad i två - jaget och den upplevda världen.

I motsatts till detta står icke-dualism som menar att separationen är en temporär illusion. Det finns alltså inget kontinuerligt jag som lever inuti hjärnan. Allt som existerar är en upplevelse här och nu. Jaget kan aldrig vara fristående, utan ingår i upplevelsen precis som allt annat. Det finns alltså en upplevelse, men ingen egentlig upplevare. Man kan säga att det är själva existensen som upplever sig själv genom det mänskliga psyket. Allt är ett.

Tack!

Ja så har jag också tolkat det synsättet och det finns säkert olika varianter – precis som med de flesta åskådningar och tankesystem.

Ja, här är det lurigt rent begreppsmässigt eftersom det finns en hel del tolkningar och idéer om vad som avses med begreppet jag (jaget). Det vanligaste är antagligen de olika tolkningarna inom psykologin där det mer handlar om personens psyke, egenskaper, tankar, idéer och relationer till sin omvärld, medan det inom medvetandefilosofin ofta tokas som att mer handla om det fenomenella, den unika, subjektiva vara-erfarenheten. Det självreflekterande och i någon rekursiva upplevandet inbegripet sådant som kvalia (upplevelsekvaliteten så som t ex rödhetens utseende för den som ser den). Men visst, det finns nog som sagt olika dualismer med mer eller mindre andligt innehåll, mer eller mindre religiöst innehåll samt mer eller mindre medvetande-filsofiskt innehåll.

Precis, det är själva dubbelnaturen eller dubbelaspekten av fenomenet som är centralt, att själva det som är jag (eller rättare sagt; det som upplever mitt jag) är något skilt från det som utgör vad detta upplevda jag erfar som sin omvärld. Dualismen kan alltså ses som en upplevare-upplevs-dualism, eller en mer matetialspecifik dualism med emfasen på vilken substans de olika formerna har etc. Jag håller således med dig i din analys.

Japp.

Precis, här finns hardcore idealismen i form av t ex Brahman eller hardcore fysikalismen i form av att allt är materia i mer eller mindre avancerade strukturella kompositioner. Man kan även tänka sig den superextrema hardocre-filosofiska monistiska idealismen i form av solipsismen (men det är en annan historia det).

Precis, det är egentligen bara mentala tillstånd här och nu bestående av hjärnans hantering av sinnesdata och interna processer. Här finns mycket att fördjupa sig kring både hos Hilary Putnam och Derek Parfit m fl.

Precis, det är systemintegrerat och ett med det som upplevs som en omgivning.

Ett tillstånd helt enklet.

Jo, extrapolerat blir det bara ett är.

Hälsar Fredrik

PS. Jag rekommenderar varmt dessa två artiklar: http://www.cognito.se/forum.asp?alt=...sage_Id=195172 DS.

Jag tycker att det du skriver är intressant, men undrar ifall du skulle kunna klargöra några saker för mig eftersom jag inte förstår helt. Först säger du att det endast finns en "sak" (=Gud).Tänker du dig detta som den ena sidan av dualismen, alltså den andliga sidan? Eller som någon slags monism?

Sedan skriver du att "saken" skapade alltet för att uppleva sig själv subjektivt, så att en dualism uppstod. Hur härleds därur att allt måste ha en motsats? Varför måste "lång" ha motsatsen "kort" bara för att anden skapade materien?
Och hur härleds det att skapelsen är dualistisk bara för att alltet är en paradox? Är verkligen ande och materia motsatser?

En sista fråga - är det så självklart att denna "sak" har någon slags intelligens som motsvarar människans? En intelligens som "vill" skapa?

Min egen åsikt är att dualism är ett begrepp skapat av människans behov av klassificering och uppdelning för att analysera och förstå. Begreppet har sedan blivit så inpräntat i det västländska tänket att det tas gör givet. Dock har många andra kulturer bibehållt monism-tanken som rådde innan den kontinentala filosofin satte igång och utvecklade den dualistiska tanken. Detta är givetvis inte ett tecken på att det är sant.
Monism innebär alltså att ande och materia är en och samma sak, två sidor av samma mynt. I monism-tanken är inte Gud en frånvarande Gud, utan en immanent Gud som är del av oss, naturen, allt; en icke-intelligent "kraft", tingens innersta essens.

TS frågade efter nackdelar och fördelar med dualism. Min första tanke är att dualism är skadligt i de fall där den bidrar till synen på kroppen som mindre värdefull, något som den kristna kyrkan bidrog mycket till. Den är även skadlig i de fall där människor delar upp ande och materia och sedan förknippar "den frånvarande guden" med myter, påhitt och sagor (religioner). De slutar tro på den andliga delen, vilket endast lämnar kvar "livlös", meningslös materia, utan värde. Där är vi visserligen till stor del idag i västländerna sorgligt nog.