Henrik Arnstad ljög om examen

Kulturjournalist Anita Goldman har lest Henry Arnstad (journalist og forfatter) sin nye bok (2013) ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Boken har utvilsomt fått Goldman til å se fascisme i enhver krink og krok, som for eksempel koblingen av skigåing og nordmenn med politikk og fascisme. For ikke å snakke om vår nasjonalistiske feiring av 17.mai og ditto nasjonalistiske bunader. Sistnevnte får Goldman, med frysninger, til å minnes da lederen av den ”neofascistiska rörelsen” (altså Sverigedemokraterna) Jimmie Åkesson – i sin svenske folkedrakt (!) – gjorde sitt inntog i den svenske Riksdagen. (Her har for øvrig Goldman mistet et syrlig poeng, da den samme Åkesson er født nettopp 17.mai).

... Ifølge Arnstad er vi vitne til at moderne ultra-nasjonslitiske partier kommer seg frem gjennom parlamentariske valg. I Goldmans kontekst vil det si at mange velger å stemme på partier som for eksempel Sverigedemokraterna eller Fremskrittspartiet. Og ifølge Arnstad har ikke disse partiene rent mel i posen, ikke for at de kjemper for diktatur, men derimot for et slags ”majoritetssamfunnstyranni”. Og da er det bastante budskap, og her støtter Arnstad seg på Robert O. Paxton, ”som inte tycker det är problematiskt att kalla dessa extrema former av efterkrigstida europeisk xenofobi och nationalism för neofascistiska. Åtminstone upptar de samma position på det politiska spektrumet och anfaller samma fiender.”

I mine øyne kan denne teksten ha sine poenger, men det er problematiske når denne form for ”analyse” oppleves å lene seg på ”guilt by association”. I den norske politiske virkeligheten betviler jeg at så mange ville ha definert Fremskrittspartiet som et neofascistisk parti. Men siden jeg ikke kjenner den politiske virkeligheten like godt i andre land, kan jeg altså velge å tro på den ”analysen” som fremlegges – eller den kan ha motsatt effekt: Er Sverigedemokraterna neofascistiske? Hva er egentlig situasjonen for Dansk Folkeparti (Danmark), Frihetspartiet (Nederland), Nasjonal Front (Frankrike), Frihetspartiet (Østerrike), Lega Nord (Italia) og Sveitsisk Folkeparti? Er ikke noe av utfordringen nettopp slike bastante medieomtaler som Goldman her bedriver? Leseren gis ingen anledning til å foreta noen vurderinger – vi fortelles hvordan situasjonen tilsynelatende er.

Og hva gjelder tillit, har dessverre Sverige rotet seg bort for mange ganger.

Englund är vänster, visste du det?

- Han har försvarat Thomas Sörensens genomproggiga, infama "Sista striden - Bornhöft 1813".

- Alla Englunds böcker är vänsternihilistiska på temat "militärer är dumma, krig är meningslöst, allt är meningslöst" (q.v texter som "Ofredsår", "De oövervinnelige", "Myten om fältherren", "Stridens skönhet och sorg"). http://princip.motpol.nu/peter-englund-marklig-man/ Det är samma attityd som Arnstad visar, more or less.

- Arnstad defamerar Mannerheim och SFK. Och vad bryr sig Englund om det. Han har aldrig uttalat sig positivt om SFK och finska vinterkrigets anda. Jag gissar att han är likgiltig till allt detta.

- Englund försvarade förra året journalisterna Schibbye-Perssons krigsturism. De var ju vänster, de var ju hjältar.

Det enda man torde kunna vänta sig från Englund i denna fråga är en Olle Svenning-recension av typen "bra att fascismen exponerats, men forskningen hade kunnat vara bättre på den och den punkten". Nåja, vi får väl se hur det blir om Sankt Peter ger sig in i denna lek.

For den som har kunnet og har tatt seg bryet med å studere originalkildene også på finsk, finnes det ikke mange nye fakta til støtte for Arnstads tolkninger, som i høy grad minner om dem som Finlands Moskva-tro ytre venstrefløy presenterte så lenge Sovjetunionen eksisterte.

En naiv skandinavisk krigshistoriedebatt kan dessverre gi næring også til en "nysovjetisk" historietolkning i dagens Russland.