Den stora tråden om Depeche Mode

Inget stort fan av någon av de nya låtarna so far.

Får väl bumpidumpa den här tråden då i brist på annat...

Vad tycker ni om deras lite udda låtar? Typ "Big Muff", "I feel you", "Agent Orange" och "Christmas Island"?

Jag ger nya albumet 8.5/10. Mycket bra.

Vilken skiva är lämpligast att börja med av Depeche Mode anser ni initierade lyssnare?

Jag skulle säga Violator. En fantastisk produktion och samling låtar, med många hittar som håller lika bra nu. Är fräschare än åttiotalsproduktionerna, som stundtals kan kännas för endimensionerade. Men är samtidigt innan Depeche blev mörkare (med Daves död och uppvaknande, med tillhörande missbruk) och nutidens smått intetsägande riktning.

Violator innehåller även – i mina ögon – favorit med bandet: avslutande Blue Dress.

Jag hör inte till dem som är de allra mest initierade bland DM-lyssnarna, jag vaknade till rätt sent och började gilla dem på allvar först för 15 år sedan med samlingsskivan Singles 86-98. Den är en utmärkt startpunkt, även om det brukar ses som suspekt att reka just samlingsskivor.

Vad gäller vanliga fullängdare så instämmer jag med föregående talare, Violator har stått emot tidens tand mycket bra och är deras antagligen jämnaste alster.

Men jag vill även slå ett slag för Music For The Masses. Några av Depeches bästa låtar finns här och då menar jag inte bara självklara val som Never Let Me Down Again och Behind The Wheel, utan även lite mindre välkända som To Have And To Hold.

"Masses" har en något mer daterad produktion, men å andra sidan är det också en del av charmen. Den är väldigt mycket 1987, och stämningsmässigt får den mig att associera till diverse filmer som kom vid den tiden. Just stämningen gör också att helheten blir större än summan av delarna.

1. Violator
2. Songs of faith and devotion
3. Black Celebrarion
4. Ultra
5. Singles 81-85

Där får du det första bästa.

Inte ett ord på över två år. Nästan tre! - Tillåt mig att ändra på det.

För ett bra tag sedan köpte jag bandets debut "Speak & Spell". Mest känd för "Just Can't Get Enough". En upptempo, melodiös och rolig skiva. Kommer antagligen aldrig nämnas som ett av bandets klassiker, men visar en sida av bandet dom aldrig riktigt gick tillbaka till. Definitivt stämningshöjare om inte annat.

Efter ytterligare en tid hittade jag deras, idag, senaste skiva: Delta Machine. Helt ny och inplastad för tjugo kronor tror jag. Var inget att tänka på. Steget ifrån Speak & Spell och Delta Machine är musikaliskt stort. På det stora hela föredrar jag Speak & Spell, men bortser jag dom detaljer (diverse ljud och den industriella produktionen) jag ogillar med Delta Machine är det ett helt okej album.

Nu har jag varit och köpt "Songs of Faith and Devotion" som jag endast hört en låt ifrån tidigare: Walking In My Shoes. Som jag alltid tyckt om. Får se vad jag tycker om denna!

Vad tyckte du om Songs of Faith and Devotion? Jag håller den som en av deras bästa, om än kanske inte riiiktigt i klass med deras tre bästa skivor:

* Black Celebration
* Music for the Masses
* Violator

Songs of...kommer nästan upp i klass med ovanstående album. Inte riktigt, men nästan. Millimeternästan. Den är också deras sista riktigt bra skiva. Sen slutade Alan Wilder och sen dess är deras musik...mindre bra. Tyvärr. Ultra och Exciter är fortfarande okej, om än inte i klass med föregående album. På Playing the Angel finns några enstaka bra låtar. Sen körde de i diket. Sounds of the Universe och Delta Machine som du nämnde...jag får tvinga mig att lyssna på de här skivorna. varje gång tänker jag att nu ska jag sätta mig ner och lyssna och nu jävlar upptäcker jag säkert något jag missat, det finns säkert tvåhundra bra låtar i slutet eller nåt men..nä. De är helt enkelt inte alls lika bra nuförtiden. Tråkigt nog. Men de äldre plattorna finns ju kvar, och de är det inget fel på alls, tvärtom!

På Songs of Faith and Devotion tycker jag man hör att bandet börjar lämna hits som Master and Servant, Never Let Me Down Again och Everything Counts bakom sig. Den låter inte som Exciter exempelvis, men man hör att det börjar röra sig ditåt. Förutom Walking in My Shoes som jag kände igen sedan tidigare tyckte jag Rush och Higher Love var starka! Vissa låtar lämnade inget vidare starkt intryck alls exempelvis I Feel You. Dock en platta jag kommer återvända till

Dave Gahan är en stark sångare och jag tycker han delvis räddar mycket svagare material bandet gjort, men man lyssnar kanske inte främst på ett band som Depeche Mode för rösterna så en del låtar (speciellt senare) förblir grå och inget man måste återvända till.

Kom ihåg när Freelove, Dream On och I Feel Loved spelades flitigt på MTV. Gillade dom inte alls först men pga. den frekventa exponeringen började jag digga dom en del. Inte i klass med bandets största klassiker, men tre bra låtar.

Gällande David Bowies död läste jag också av Martin Gore att "Heroes" självaste David Bowie var första låten Depeche Mode spelade som band!

Nej inte riktigt, Depeche Mode saknade en sångare och när Martin och Andrew hörde Dave Gahan sjunga låten Heroes av David Bowie på scen så tyckte de att hans röst lät bra, därefter fick Dave gå med i bandet. Man kan nästan säga att hade David Bowie inte funnits hade Dave Gahan aldrig upptäckts. Man vet ju inte om Dave hade gått med i bandet ifall han inte hade sjungit just låten Heroes, sånt är intressant att spekulera i

Songs of Faith and Devotion är en platta som sticker ut, låtarna liknar ingenting Depeche har gjort innan eller efter det. Finns några riktigt bra låtar på den plattan, One Carress, Higher Love, Walking in My Shoes och Judas är några bra exempel.

I övrigt tycker jag att Speak and Spell, A Broken Frame, Black Celebration och Violator är Depeche Modes bästa plattor. Har man aldrig lyssnat på dem innan så skulle jag rekommendera Violator.