Den tidiga Wittgensteins filosofi och dennas relation till den logiska empirismen

Jag tänkte ge en mycket kort, lite slarvig, redogörelse för min förståelse av Wittgensteins tankar från Tractatus, och hur man kan hitta sambandet- och skillnaderna - mellan dessa och de tankar som är helt och hållet den logiska-positivismens.

Wittgenstein skriver att världen är allt som är fallet, och allt som är fallet ges av alla "states of affairs", dvs. alla de faktiska kombinationer av objekter.

Något objekts deltagande i ett state of affair beror på objektets egenskaper. Objektet uttöms av alla dets möjliga kombinationer med andra objekter, dvs. alla de states of affairs, som objektet kan delta i. Som sådan hävdar Wittgenstein bara att något existerar enbart som en konstituent av möjliga sakförhållanden (ordet speglar, roligt nog, Wittgensteins tanke - sakförhållande = förhållande mellan saker, dvs. deras inbördes relationer, som W. låter uttömma själva sakernas essens).

Här har Wittgenstein inte sagd något om, vad som faktisk finns, utan enbart om det faktiskas almänna form.

Den allmänna formen för ett sakförhållande är den, som speglas i propositionens form: Px. (för att förstå hur propositioner speglar sakförhållanden använder Wittgenstein sig av en bildmetafor: det, som båda sakförhållandet och propositionen delar är deras form, och det är därför språkets interna struktur avbilder världens struktur (logical-positivism är just tesen om det empiriskas logiska form - men Wittgenstein har så långt här inte pratat ett dugg om det empiriska, utan enbart om det faktiska!).

Wittgenstein skriver:


Och här menar han att mening, dvs. det som ett uttryck representerar, förutsätter komplexitet - relationer. Med andra ord kan inte en mening vara ett komplekst namn (motsat av vad Frege påstod), utan en sats innehåll kan ges som en beskrivning, dvs. i propositionel form.

Härmed avslöjas också något om situationer, sakförhållanden. Språkets form, påstår han, speglar världens form. Då mening är det som avgör sanning, och då sanning består i "agreement" av struktur, då gäller att en korrekt beskrivning av världen inte kommer att bestå i annat än propositioner som motsvarar sakförhållanden, dvs. världen är totaliteten av sakförhållanden. (Han har redan skrivit detta eksplicit, fast de senare tankarna stödjar de förra och omvänd - det finns en helt otrolig sammanhang i hans tankar).

Namnens enda roll är att stå för objekt, så deras mening är objekten, de står för. Objektens essens skulle då vara namnens mening. Frågan: är denna sats meningsfull? kan inte besvaras a priori (inget sakförhållande följer av ett annat), utan beror på om objekten som konstituerar satsens mening kan ingå i det pågällande sakförhållande. Då det inte kan vetas a priori, måste det erkännas a posteriori. Alltså är det naturvetenskapen som ger oss ett katalog över meningsfulla satser. Ur enstaka observationer "gissar" vi på objektens essens genom att uppställa tautologier, så kallade analytiska satser, som, enligt Wittgenstein, uttömmer det logiskt möjliga (och alltså det faktisk möjliga).

Men inget här indikerar att oobserverbara objekt inte kan finnas. Ovanstående är inte ett verifikationskriterium.

Då ett objekt ges av dets möjlighet som konstituent i sakförhållande, kan inte ett namn utanför en sats ha betydning. (Frege skriver i princip samma sak, när han säger "only in the context of a sentence, does words have a meaning - fritt från minnet, fast han säger "ord", inte namn).

Men ett namn kan inte beskrivas, då det då bara är en forkortad mening, och en mening är namn i relationer (detta förklarar varför W. säger, att om namn är komplexa, så beror en menings sanning på att det finns en annan mening, osv. ad infinitum).

Då det inte kan beskrivas, kan vi inte definiera namn, för att på det sättet förstå det. Så när vi lär oss namn är det genom eksempel, där vi ser dem i deras möjliga relationer. Men satsens mening ges som sakförhållandet, satsen står för i kraft av den strukturella likheten mellan satsen och sakförhållandet.

Logiken blir då läran om möjliga sakförhållandens möjliga relationer. Och fysiken ger oss då gränserna för möjliga sakförhållanden genom att bestämma objekten utifrån observationer av faktiska sakförhållanden, som tjänar som vägvisare för teorier om möjliga sakförhållanden.

Men det är en epistemisk begränsning, klassisk empirism, blandad med en lära om förhållandet mellan språk och värld (bildteorin), och alltså ingen logisk-positivism, som knytar möjlighet ihop med observerbarhet.

Några med kunskap som har något att bjuda in med? Detta är skrivet snabbt, så se över för fel och förvirring.

Faktisk verkar Frege och Wittgenstein ligga otroligt nära varandra vad angår deras språkteorier. Jag ser nästan ingen skillnad, förutom att Frege vill att namn har sense, där Wittgenstein menar att enbart propositioner har detta, och namn står mera omedelbart för objekt. Jag gissar på att ett namn då refererar via dess deltagande i en uttömmande konjunktion av propositioner,typ som en sorts deskriptivism (ganska lik Russells).

Dessutom, för att närma oss W.s teori om filosofins misstag: det beror på en sammanblanding av tecken och symbol. Det är klart att om ett symbol-namns mening är objektets möjliga inlämningar i facts, då vill en filosofisk sats, om denna blot är en ekvivokation, vara meningslös, då inget objekt uppfyller de möjliga strukturerna. Då satser handlar om facts, som är strukturer mellan möjliga objekt, vill inte en filosofisk sats vara en sats. Den saknar subjekt, och därmed sanningsvärde. Exakt som Frege också anser. Wittgenstein förklarar bara när namn saknar referent. Varför tycker alla att detta är så kontroversiellt? Jag ser samma åsikter överallt inom samtida filosofin, fast ingen vill erkänna att de är tidiga wittgenteinianare.

Ok, det kontroversiella är nog att W sammanblandar hans teori om sanningsfunktionella satser med en teori om språk slet og ret. Men om vi ser hans teori som en teori om vetenskapligt språk, då är den ju för fan helt okontroversiel.

Edit: Man fattar också varför W blev så förbannad när de logiska positivisterna tolkade hans tankar som deras egna. Han säger eksplicit: en proposition säger något om hur ting står om den är sann.

Detta förutsätter att meningsfulla satser alltid handlar om saker, som faktisk existerar. Men det faktiska är inte nödvändigvis observerbart. Ws synpunkt följer ju egentligt ur bivalensprincipen och den sortens semantik som Frege formulerade.

Att Tractatus betraktad som en teori om vetenskapligt språk är helt okontroversiell, låter lite radikalt.
Det kanske inte är det du menar?
Kanske du kan ge något konkret exempel på vad du här menar med "vetenskapligt språk"?

Det är klart att TLP primärt var en teori om vetenskapligt språk, dvs. en teori som avgränsar beskrivande från icke-beskrivande språk. Kritiken av den logiska positivismen säger ju som oftast enbart att deskriptivt språk inte behöver att vara 100% operationaliserad. Så den logiska positivismen förplikter sig i utgångspunkt på, att språkets enda meningsinnehåll är sakerna som refereras till, och dessa är alla tillgängliga för empirisk verifikation. Men W. verkar inte gå med på det sista. Det är därför, jag inte ser något såååå suspekt vid hans tes. Mycket av den kritik jag läst av W.s tes har varit riktad mot just den logiska positivismen. Sedan finns det också mer specifik kritik, så jag menar inte att hans teori är okontroversiel. Men den har fått mera skit än vad är fair. Fast jag ska kanske inte låta för tvärsäker, jag har inte läst det särskilt nogrant.

Vad betyder logiska empirismen?

Att det är en blandning av vetenskapligt tänkandet(empirism) och matematiskt tänkandet (logisk)?

Det betyder inte så mycket, som det, liksom logisk positivism, syftar på den skola som sätts ganska bra in i sitt sammanhang här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Phenomenalism

"Logical positivism, a movement begun as a small circle which grew around the philosopher Moritz Schlick in Vienna, inspired many philosophers in the English speaking world from the 1930s through the 1950s. Important influences on their brand of empiricism included Ernst Mach — himself holding the Chair of Inductive Sciences at the University of Vienna, a position Schlick would later hold — and the Cambridge philosopher Bertrand Russell. The idea of the logical positivists, such as A.J. Ayer and Rudolf Carnap, was to formulate the doctrine of phenomenalism in linguistic terms, so as to define references to such entities as physical objects in the external world out of existence. Sentences which contained terms such as "table" were to be translated into sentences which referred exclusively to either actual or possible sensory experiences."



Fenomenalism bör inte förväxlas med fenomenologi. Jag gjorde det en gång

Det finns en volym som kanske kan intressera någon som läser denna tråd. Den innehåller bland annat konversationer mellan Wittgenstein och framför allt Waismann angående hur Wittgenstein såg på matematiken.

Författare: Friedrich Waismann
Översättare: J. Schulte
Förlag: Blackwell Publishers
Bandtyp: Häftad
Språk: Engelska
Utgiven: 198405
Antal sidor: 266
Vikt i gram: 356
ISBN10: 0631134697
ISBN13: 9780631134695

Relationen mellan Wittgenstein och de logiska positivisterna var mycket ansträngd.

Jag har (utan nödvändig sakkunskap) fått för mig att TLP är strikt en epistemiologi som beskriver relationer mellan ord och objekt via meningar. Ontologi och empirism berörs inte, så som jag har förstått det. Av: Wittgenstein - Sea of Faith - BBC documentary (Part 2 of 2) fick jag bekräftat att Wittgenstein använde TLP till att avvisa dogmatiska uttalanden om det okända som "metafysik" och "övertro" inte därför att det inte skulle finnas sanningar där, utan därför att ett mysticistiskt (i religiös mening) förhållningssätt skulle vara det enda rätta förhållningssättet där. Han hävdar att det finns en sfär av det essentiellt oformulerbara som man inte skall fälla en massa dogmer om. Korrespondensteorin är här ett verktyg för att komma fram till själva poängen i proposition 7:

Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.

Logisk-Positivismens apparat, å andra sidan, använder TLP för att skapa en ekvivalens mellan "metafysik/övertro" och "religion", utifrån förutsättningen att det essentiellt oformulerbara inte existerar. Empirism, instrumentalism, fysikmonism och så vidare, är ytterligare verktyg som LP använder för sitt vetenskapsfilosofiska program.

Den här tror jag att jag kan besvara med "ja". Essens betyder mängd av kvaliteter som är definierande för ett objekts arttillhörighet, i klassisk mening, och brukar ställas mot accidens. Om namnet pekar ut objektet så är dess "mening" en relation från namnet till objektets essens.

Personligen tror jag inte resonemangssättet håller.

Trådar somnar in... Ismer kommer och går men sakfrågorna består.