Vilka antaganden gör ni?

Detta kanske förefaller vara en märklig frågeställning, men jag undrar vilka antaganden rörande världen ni gör i er vardag och även vilka tankar ni finner rimliga/intressanta (men nödvändigtvis inte lever efter).
Personligen förutsätter jag gärna att det finns något utöver mina egna upplevelser, en yttre verklighet. Detta är ett antagande jag tror att de flesta delar med mig. Jag brukar också anta att naturvetenskapen ger en rimlig beskrivning av denna verklighet, också detta antagande tror jag många delar med mig.
Utöver detta brukar jag ibland, när jag leker med tanken, anta att världen är determinerad, att det finns någon form av metafysisk verklighet etc.

Så, vilka antaganden gör ni?

1. Det existerar en objektiv verklighet oberoende av vår existens
2. Mina sinnen är någorlunda pålitliga

Sen tar min epistemologi över

Jag antar att världen inte måste vara uppbyggd på det sättet vi ser den på. Enligt vår logik så måste det finnas en början och ett slut men varför måste det finnas i verkligheten?

Verkligheten (som vi ser den) kanske inte alls "visas" på samma sätt från andras perspektiv (guds). Jag tog bara gud som exempel eftersom han anses vara av en högre makt. Ni fattar vad jag menar och nej, jag är inte religiös och jag säger inte att jag tror på gud. Jag ägnar inte en sekund åt religion i min vardag.

BARA ÅT FITTOR!

Att livet är meningslöst och jag längtar till döden. Den eviga vilan.

Livet är precis så meningslöst vi väljer. Jag längtar efter kärleken, den eviga sanningen, det vi är.

Jag "antar" att det finns en fysiks verklighet som jag kan uppfatta med mina sinnen, i den bemärkelsen att valet står mellan att göra det och att göra ingenting. Att göra ingenting är tråkigt, det vet jag. Sen behöver inte det betyda att jag tror att det finns en fysisk verklighet, det är jag inte säker på.

Mitt antagande är att livet är som att bli nedkastad i en flod. Jag kan välja att kämpa emot strömmen och i bästa fall stå kvar på ruta ett. Eller så accepterar jag att strömmen kommer att föra mig framåt vare sig jag vill eller ej.

När jag accepterat detta så blir det enklare att navigera. För när jag börjar paddla framåt istället för bakåt så får jag styrfart. Jag kan inte förhindra att jag förs framåt av floden men tack vare att jag paddlar framåt så kan jag styra och undvika stockar, blindskär och klippor.

Att stirra sig blind bakåt och försöka nå tillbaka till den där mysiga strandkanten ett par hundra meter längre uppströms är något som inte funkar. Så det är bättre att paddla på framåt och rikta in sig på något liknande eller bättre ett par hundra meter längre fram.

Jag tror att ni har olika definitioner av "mening".

Jag gör inga antaganden, jag tror inte på saker som inte har något bevis. Jag bara vet saker, jag tror inte på något.

Icke-existens behöver ingen orsak till att finnas, så den är överlägsen allt annat, även Gud. Om materia eller Gud skulle sluta finnas skulle icke-existens direkt ta deras plats, och den går inte att ta bort, så den är evig, och det är ödet för allt som finns, om deras orsak skulle sluta finnas.

Om man inte gör några antaganden så kan man veta sanningen. Exempelvis sanningen om att 'jag är'. Det finns vissa saker som är sanning, som inte går att förneka.

Att du "är" är just ett antaganden, som alla epistemologiska modeller innehåller, förutom radikal skepticism.

cogito, ergo sum. "jag tänker, alltså är jag." -- descartes

det är inte ett antagande, det är en känsla. ingen kan förneka känslan 'jag är'; känslan att det finns ett universum. den går inte att motbevisa.

en annan sanning är att man kan inte vara medveten om något som inte är inne i medvetandet, därför är allting inne i känslan 'jag är', inklusive vår kropp och hjärna.

intressant fakta:
'jag är' är också guden i bibeln (exodus 3:14).

Hej Arepo

Det mest grundläggande antagandet jag gör är nog att det över huvud taget existerar något. Vidare antar jag att de antaganden jag gör om detta något stämmer tills motsatsen övertygar mig. Exempel på sådana antaganden är att andra människor har ett medvetande och upplevande, att det existerar en värld bortom min fenomenologiska erfarenhet, att tiden är en faktor i tillvaron på ett sådant sätt att något har skett och något kommer att ske etc.

I en vardaglig triviala kontext har jag antaganden som att folk är vänligt sinnade, att drömmar ej är verklighet, att hissen ska fungera (ej störta till marken), att "vår" katt mår bra när han trampar och spinner.

Hälsar Fredrik