Citat:
Ursprungligen postat av
armatura
Ja, mitt inlägg var inte det bästa, jag ursäktar. Skrev det från telefonen och det har sina begränsningar. Tyvärr gör jag om samma misstag, men tar lite mer tid på mig. Problemet din idé står inför är tvåfalt; för det första är drönare idag inte tillräckligt avancerade eller kraftfulla för att användas som luftvärnsplattformar. Lyftkraft är ett problem, ledningsinfrastruktur är en annan, skydd en tredje och insamling av måldata en fjärde. Lite lata invändningar tänker du, bara för att ingen har byggt det än, eller att tekniken mycket snart är här. Mja, ska du bygga ett antal drönare som är tillräckligt stora och avancerade för att nyttjas som detta, så finns det betydligt bättre användningsområden för dessa, där nyttjandet av dylik teknologi är mer självklar (som ersättning för jaktflyg, övervakning osv.) och inte kräver en omstrukturering av en hel vapengren för ganska godtyckliga och teoretiska vinster som på det stora hela troligtvis inte ger särskilt mycket.
Systemet du beskriver skulle behöva innehålla en större logistikvinst mot jämförbara system och kunna försörja både sina motorer samt även kunna driva kritiska delsystem (troligtvis någon form av radar, eftersom det är vad som hade gett störst vinst, dvs. att flytta radarhorisonten). Problemet blir då dels att drönare som utvecklas blir det mot att bli bättre versioner av vad vi har idag, och forskning i militär hårdvara sker oftast inte utan väldigt klara mål. Din luftvärnsdrönare skulle alltså troligtvis enbart ske efter att dagens drönare har den förmågan, eller i varje fall nära nog, och detta utan en specifik utveckling mot detta. Alltså, man utvecklar hönan när man väl har ägget, och går inte direkt på hönan... kanske luddigt, jag vet inte.
Slutklämmen är att när du väl är i det läget att du har ett överflöd av avancerade drönare som kan klara av uppgiften är dom inte längre särskilt billiga, varken i utveckling, drift eller inköp. Jämför Örnen som vi har idag, ett system ligger på 15.5 miljoner USD, med en Patriotenhet som ligger på 2-3 miljoner USD. Då är priset på enbart drönaren Örnen 750 000 USD, så det kanske blir en orättvis jämförelse, men det ska då påvisa att det inte blir så billigt i slutändan.
Lyftkraft är inte ett särskilt stort problem. IRIS-T väger ca 90kg per robot och MBDA Meteor väger 185kg per robot.
MQ-9 Reaper kan ta en total vapenlast på 1700kg. Skulle den ta 2st av varje typ så är det mindre än en tredjedel av dess maxlast.
Delar man upp det så att en drönare ska ta antingen 2 st IRIS-T eller 1st MBDA Meteor så är vapenlasten strax under 200kg.
Alternativt att man dubblerar det för en vapenlast på 400kg.
Ledningsinfrastruktur låter som ett problem som inte är alltför svårt att fixa. Hela konceptet bygger på samverkan mellan olika enheter med hjäp av jäktlänk eller motsvarande. En decentralisering av enheterna är inte en nackdel utan tvärtom en fördel vilket gör att det blir svårare att bekämpa via traditionell SEAD. Radarmottagare bärs av en drönare (den största, dyraste och finaste, och den som lider minst risk att bli bekämpad då den endast passivt tar emot signaler och bara skickar info till ledningscentral på marken via riktade sändare). Robotarna bärs av drönare som endast "avslöjar sig" när de skjuter, och som omedelbart efter att de har skjutit försvinner från området (går ner för att landa och ladda om). Sedan har vi de tredje drönarna som bär en aktiv radarsändare, som är den som lider störst risk att bekämpas men som samtidigt är den minst avancerade (radarsändare väger inte så mycket i jämförelse och stealth-design är något som ändå inte fungerar pga dess syfte).
Skydd är något som sköts via decentralisering av enheterna. De enheter som lider störst risk att bekämpas är de billigaste (drönarna med aktiv radarsändare), därefter de drönare som bär på robotar, som riskerar bekämpning först efter att de har avfyrat sina robotar, därefter de dyrare passiva mottagnarna.
Därefter de betydligt dyrare, avancerade och framförallt mänskligt bemannade lednings- och serviceenheterna på marken, som i möjligaste mån undviker upptäckt genom riktade sändare och att man sköter det mesta via drönarna, med bara när-LV-försvar designat för att skjuta ned inkommande kryssningsrobotar och liknande.
Insamling av måldata är något som är en fördel för systemet, då vi har radar med aktiv sändare och passiv mottagare högt uppe i luften och som därför kraftigt ökar räckvidden jämfört med radarhorisonten för markbaserade motsvarigheter. Alla enheter skickar data ned till ledningscentral på marken som sedan behandlar denna och skickar order tillbaka.
Fördelarna med systemet, ifrån en logistisk synpunkt, är att man kan använda samma robotar, utan någon förändring eller anpassning, som jaktflyget. Alltså IRIS-T och MBDA Meteor, utan att införskaffa specialversioner avsedda för att skjutas från marken. Billigare produktion pga större volymer av en version och enklare lagerhållning av reservdelar och underhåll.
Därtill så delar man ytterligare komponenter med existerande system inom flygvapnet. Poängen är att man har mer eller mindre samma delar som ett jaktflygplan, men istället för att ha dem samlade på ett ställe (pilot/människa och ledning, radarsändare, radarmottagare och robot) så har man dem decentraliserade. Det är ett luftvärn som nästan är jaktflyg, då det har samma förmåga som jaktflyg men spritt över flera enheter vilket minskar kostnaden per enhet och kan fokusera mer på storlek och stealth jämfört med ett flygplan som måste ha allt i samma enhet och då behöver en mängd skyddssystem för att skydda denna nu väldigt dyra enhet.
En ytterligare fördel för framtida utveckling är att mer eller mindre alla teknologiska framsteg för jaktflyg vad gäller vapen, kommunikation, radar, stealth-design etc går att överföra till detta LV-system nästan rakt av i många fall.
Lägg sedan till att man då dessutom relativt enkelt kan integrera dessa system med befintliga system inom flygvapnet, så att man kan dela information med t ex Gripen och Erieye, och att dessa i sin tur kan dela information med LV-systemet.
