Citat:
Ursprungligen postat av Dr.Spin
Gällande sökaren så är jag kluven. Både radar och IR har sina för och nackdelar. Använder man båda så blir det däremot svårare för fienden att klara sig, särskilt om man skjuter i mixad salva.
Mot 4:e generationen
(vilket även i framtiden lär utgöra den överväldigande delen
av alla flygfarkoster, inklusive notabelt hkp och transportflyg)
och tidigare så är tveklöst tillgång till både IR och radarlvrobotar
(enligt gammal sovjetisk princip) av godo.
Mot 5:e generationen så tror jag dock att det kommer att bli lönlöst med radarjaktrobot,
då radarn i ostörd miljö kommer att vara nere på ensiffrigt antal kilometer
innan den kan få låsning och i störd miljö snarare hundratals meter.
Alla äldre (eller nytillverkade generation 4++) stridsflygplan,
IRST-resurser, transportflyg, UAV:er och hkp kommer dock
att lämna ett stort utrymme för radarjaktrobotar.
Men vad som måste tillföras är IR-jaktrobotar för mål på medel och långdistans.
Citat:
Ursprungligen postat av wellerocks
Är det endast rent operationella fördelar du tänker på med införande av ex. ESSM, IRIS-T-SL & IRIS-T-SLS, eller finns det något ekonomiskt perspektiv bakom? Rent spekulativt känns det som att många av de ekonomiska och logistiska fördelarna som fanns med en delad typ av robot som kunde användas av både flygvapnet såväl som armén [och marinen med ESSM?]delvis försvinner av att bruka två olika typer av IRIS-T. Om nu Marinen bestämmer sig för att anskaffa Umkhonto för både Visby och YSNY hade kanske Umkhonto-ER varit ett alternativ?
Det är f.f.a. operativa fördelar* som jag tänker på,
samt att svensk försvarsindustri redan är inblandade i IRIS-T
(vilket kan göra systemet relativt billigare för staten än ren import av AMRAAM från USA).
En annan aspekt är den ekonomiska fördelen att ha gemensamma komponenter i flera robotar.
T.ex. då IRIS-T, Meteor och en hypotetisk Meteor med IR-målsökare till Gripen,
IDAs till ubåtarna, IRIS-T SLS, IRIS-T-SL och en hypotetisk IRIS-T-SL med IR-målsökare
till luftvärnet (och gärna även kapabel att avfyras från VLS på fartyg).
Citat:
Ursprungligen postat av wellerocks
Behövs det verkligen såpass mycket till? Redan i grunden har ju Meteor ett kraftigt booster-steg för att kunna utnyttja effekten till den ramjetmotorn man har. Torde inte det lämpa sig rätt bra för just markbaserat luftvärns-utnyttjande?
En ramjetmotor ger mera kraft ju snabbare den färdas
(för en raket är situationen den omvända), så Meteor utan extra booster,
skulle tappa en större andel av sin räckvidd vid avfyrning från marken än vad AMRAAM gör,
och redan AMRAAM tappar någonstans mellan 50 och 75% av sin räckvidd i fallet NASAMS.
Meteor med en booster skulle däremot kunna bli ett kapabelt långdistanssystem,
men en dylik robot skulle inte få plats i NASAMS.
Jag vet att jag har tjatat om det förut, men idealet vore
om man kunde vidareutveckla koncepten från MLRS och NASAMS
och utveckla en familj med standardkapslar i t.ex. tre olika längder
som skulle användas för luftvärnsrobotar, raketartilleri, artilleriraketer,
sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, så att samma fordon kan hantera
olika typer av robotar.
I fallet Gotland så skulle då tillgängliga eldenheter på ön i normalfallet
enbart laddade med luftvärnsrobotar.
Om fienden luftlandsätter trupp, så kan man då inom några minuter
byta ut lvkapslar mot raketartillerikapslar, och kommer fiendens svävare inom
en timma från ön, så hinner byta till sjömålsrobotskapslar.
Börjar det hela gå vår väg, så kan man byta till artilleriraketkapslar,
och från södra Gotland (och södra Öland) börja lobba ATACMS mot Baltijsk.
(*) En lvrobot behöver fungerar bättre med en mera snabbbrinnande motor
och behöver även en totalt sett större motor för att få likvärdig räckvidd,
vilket i praktiken innebär att det som krävs är en raketmotor med större diameter,
såsom t.ex. IRIS-T SL, ESSM och ryska Vityaz,
eller en booster, såsom på RBS 23, 9M311 (används till Kashtan och Tunguska),
57E6 (Pantsir) och Aster 15 och 30.