Så otroligt rädd att bli sårad, ljugen till och lämnad

Hej där.
Förut var jag otroligt naiv och litade på alla och trodde det bästa om alla jag var med. Det tills mitt ex och min vän svek mig något otroligt. Jag började komma över det värsta men fick sen redan på att båda ljugit mig rätt upp i fejset. Det var även en del vänner som visste om allt men inte sa något, även när jag pratade om det. Det jag trodde hänt en gång, hade hänt twice (iafl vad jag vet nu). Det här är några år sedan. Men, det kom som en chock för mig. Första gången också, men just att få reda på något mer, månader senare, satte mig som i chock. Efter det trodde jag inte på någon. Alla ljög, ingen gick att lita på. Jag frågade varje dag över om det fanns mer att veta och minst en gång i veckan i flera år.

Jag har aldrig tänkt på det riktigt så tydligt men jag gör verkligen allt så att folk inte ska Kunna svika mig. Det betyder att jag ser till att folk sällan lovar mig saker, så de sen inte kan bryta löftet. Jag vill hellre veta allt hemskt, istället för att få reda på något senare. Jag lämnar hellre än att bli lämnad.

Det som var senast har pga andra saker lett till att jag och X inte skulle höras på ett tag. Helt enkelt se hur mycket vi saknade varann och vad vi kände när vi inte pratat på ett tag. Jag har känt mer än X och kände att jag inte vågade fortsätta och chansa då. Hursom. Vi bestämde detta men så såddes ett frö i skallen, - tänk om hen hunnit vara med någon annan redan, tänk om hen kommer vara det. Det hela slutade med att jag fick mer eller mindre panik och sa upp kontakten och sa att vi inte kunde prata mer samt bad hen att blockera mig på facebook.

Pratade med det med en vän idag och det slog mig. Jag är så himla rädd att hen ska vara med någon annan, även om chansen är liten, att jag inte vågar ta den. Jag vågar inte ens vara kvar och hoppas på oss. Satsa. Jag vågar inte bli lämnad, sårat, löften som bryts. Jag vågar inte.

Sen är det också lite dubbelt för jag tycker ju verkligen om personer jag träffar, men är jag med dem så får jag ju ångest. Rädslan över att de ska svika mig. Jämför mig med alla andra som X kan vara intresserad av (dvs alla tjejer/killar i hela världen). Är rädd att känna för mycket och helt. Rädd att vara mig själv till 100% för jag är så jäkla rädd att någon inte vill ha mig då. Jag vågar inte!

Är jag själv kan jag vara hur ful som helst, jag har ingen som kan svika mig. Men det är som att leva inomhus för att man är rädd att bli påkörd av en bil. JAG VILL INTE GÖRA SÅHÄR LÄNGRE. Är det någon som har några bra tips?

Kanske ska lägga till att jag är lutad åt borderline-hållet (inte full diagnos), har haft ångest/depression i flera år, men det är inget någon märker om jag inte säger det eller, som ovan, får något konstigt jävla utbrott.

Baaah, vill inte sumpa bra människor pga rädsla.

Hur ska man kunna lita på någon? Är en vanlig fråga. Och svaret är tyvärr: Det kan du aldrig göra till 100%.

Betyder detta då att man inte ska lita på någon? Jo, jag tycker man ska ta chansen.

Att bli sviken gör ont och får en att känna sig liten och dum.

Men tänk såhär: Om du är ärlig och öppen mot en annan människa och ger den ditt förtroende, då har du gjort något starkt och äkta. Om personen tar emot detta och återgäldar det är det bra och du har fått en vän. Om personen är så liten och svag att den inte kan hantera det, utan väljer att svika dig, kan du ställa dig följande fråga:

Vem är svagast, fegast och dummast; den ärliga öppna modiga personen, eller idioten som inte klarade att hantera detta utan att ljuga och svika?

Mjo. Förstår ju det.
Vågar knappt vara mig själv till 100% för då lämnar de ju Mig. Annars kan man ha som fasad att det är "för jag är tjock", "för jag har ångest"... osv. Därför jag är rädd att bli smal och glad också.

När du hela tiden håller ett avstånd till andra i rädsla för att bli sårad, får du heller aldrig möjligheten att upptäcka att folk generellt inte är så opålitliga som ditt ex och din vän.

Av alla människor du känner, hur många har svikit dig?

Säkert är de flesta pålitliga. Men nu har du haft en dålig erfarenhet och dragit alla över en kam. Det är lite som om du varit med om att en hund bitit dig, bestämt dig för att alla hundar är farliga och blivit rädd för hundar, oavsett om de är snälla eller inte.

Det du ska göra är att ta små steg åt gången. Börja närma dig andra människor på ett emotionellt plan, bara lite åt gången. Även om det känns läskigt. Varje gång du gör det och det inte leder till att du blir sårad, kommer du bli mindre rädd och mer modig. Till sist kommer du fram till att det inte var så illa som du tänkt och kanske till och med att du kan hantera att bli sårad på ett bättre sätt. För att bli sårad, det är en del av livet. Alla blir vi sårade någon gång, men det ska ju inte leda till att man helt avskärmar sig från andra.