2012-11-03, 20:41
#1
Ja.. vad gör man när livet blivit till en lång, jobbig och dryg inväntan inför döden?
Hur mycket jag än försöker finner jag inget intressant, inget ger mig nöje. Dagarna känns så extremt långa men samtidigt kan jag kolla tillbaka på mitt liv det senaste året och det har gått väldigt snabbt, dock har jag inte uppnått något alls. Jag har inga intressen, ingen formell utbildning och inget jobb. Jag försörjer mig främst på diversa kriminella aktiviteter vilket är det enda som ger mig en liten kick och ett bra sätt för mig att fördriva tiden (jag har ingen chef som säger åt mig vad jag ska göra, jag behöver inte följa några riktlinjer eller beblanda mig med människor som jag inte vill beblanda mig, jag gör helt enkelt det jag vill, hur jag vill, när jag vill).
Jag hatar att beblanda mig med i princip alla. Jag tycker människor generellt är jobbiga och ologiska. Har aldrig förstått nöjet med att festa eller dra till en klubb/krog, sånt ger mig absolut inget men ändå verkar det vara nästan det enda människor i min ålder håller på med. Jag har ingen direkt umgängeskrets, även fast jag är ensam så vill jag inte umgås med människor.
Saker som jag tyckte var kul förut bryr jag mig inte om längre. Tyckte det var kul att koppla av med filmer och serier men nu känns det bara tråkigt och meningslöst. Om någon berättar ett skämt så kan jag förstå det roliga med det men jag har ingen lust att skratta, ibland orkar jag ge ett fake smile men oftast orkar jag inte ens det och framstår nog som skum. Varför ska jag fortsätta genomlida all ångest, depression, meningslösheten, ensamheten när det inte finns något hopp om att saker kan bli bättre. Även om jag ville så vet jag inte vart jag skulle börja.
Det känns som jag gått igenom en lång process i flera år nu, det fanns spärrar som stoppade mig att ta mitt liv men nu känns det som en vettig lösning, jag orkar inte stå ut med allt jobbiga. Jag har gått från lätt narkotika till tung narkotika på en ganska kort period och även det har jag tröttnat på. Inte ens tunga droger ger mig något längre så det känns meningslöst att hålla på köra ner mig med det. Kvar finns alltså bara ett alternativ som skulle avsluta allt för alltid. Jag tänker på det konstant och har även bestämt metod och omständigheter. Skulle nog inte ens skriva en lapp för jag har ingen att säga något till och ingen som skulle bry sig. Det känns som jag står på en hög byggnad och väntar bara på lite kastvind (typ dåliga/jobbiga nyheter) att 'push me over the edge'.
Hur mycket jag än försöker finner jag inget intressant, inget ger mig nöje. Dagarna känns så extremt långa men samtidigt kan jag kolla tillbaka på mitt liv det senaste året och det har gått väldigt snabbt, dock har jag inte uppnått något alls. Jag har inga intressen, ingen formell utbildning och inget jobb. Jag försörjer mig främst på diversa kriminella aktiviteter vilket är det enda som ger mig en liten kick och ett bra sätt för mig att fördriva tiden (jag har ingen chef som säger åt mig vad jag ska göra, jag behöver inte följa några riktlinjer eller beblanda mig med människor som jag inte vill beblanda mig, jag gör helt enkelt det jag vill, hur jag vill, när jag vill).
Jag hatar att beblanda mig med i princip alla. Jag tycker människor generellt är jobbiga och ologiska. Har aldrig förstått nöjet med att festa eller dra till en klubb/krog, sånt ger mig absolut inget men ändå verkar det vara nästan det enda människor i min ålder håller på med. Jag har ingen direkt umgängeskrets, även fast jag är ensam så vill jag inte umgås med människor.
Saker som jag tyckte var kul förut bryr jag mig inte om längre. Tyckte det var kul att koppla av med filmer och serier men nu känns det bara tråkigt och meningslöst. Om någon berättar ett skämt så kan jag förstå det roliga med det men jag har ingen lust att skratta, ibland orkar jag ge ett fake smile men oftast orkar jag inte ens det och framstår nog som skum. Varför ska jag fortsätta genomlida all ångest, depression, meningslösheten, ensamheten när det inte finns något hopp om att saker kan bli bättre. Även om jag ville så vet jag inte vart jag skulle börja.
Det känns som jag gått igenom en lång process i flera år nu, det fanns spärrar som stoppade mig att ta mitt liv men nu känns det som en vettig lösning, jag orkar inte stå ut med allt jobbiga. Jag har gått från lätt narkotika till tung narkotika på en ganska kort period och även det har jag tröttnat på. Inte ens tunga droger ger mig något längre så det känns meningslöst att hålla på köra ner mig med det. Kvar finns alltså bara ett alternativ som skulle avsluta allt för alltid. Jag tänker på det konstant och har även bestämt metod och omständigheter. Skulle nog inte ens skriva en lapp för jag har ingen att säga något till och ingen som skulle bry sig. Det känns som jag står på en hög byggnad och väntar bara på lite kastvind (typ dåliga/jobbiga nyheter) att 'push me over the edge'.
