Ordets betydelse i samhället.

-Ja, framför skärmen hade jag två människor. Jag har surrat med dom av och till i tre år nu. Samtalsämnet har varit begränsat i teorin, vi har under parollen "tåg" sökt finna våra gemensamma nämnare. Tja, vad dom sökt det vet jag inte. I likhet med resten av befolkningen här på jorden. Själv har jag i alla fall sökt ett tidsfördriv, kanske mer än ett tidsfördriv. Mer ett livskall som skall berika mig.

I vilket fall som helst trodde jag att jag hade dom, mina meddebattörer. Byt tåg mot virka blomstermönster i Duved. Och ni är kanske inne på mina tankar. Jag trodde för ett kort ögonblick att jag äntligen förstod mina medmänniskor, de jag umgås med.

Många av deras uttalanden har varit främmande för mig, rent ut sagt bizarra. Men jag har återgått till "mitt" forum gång på gång, syftet är antar jag att finna mina medmänniskor. De andra personer som tänker liknande som mig.

Men som idag, så nådde dom inte fram. Mycket av det dom sa förstod jag inte. Vart sjuttsingen finner man den perfekta partnern som man kan slänga ut obskyra referenser till saker man knappt kommer ihåg själv. Och där meddebatören får en "aha" känsla och ger en perfekt passande replik?

Vart jag än är, är jag mer eller mindre lika ute..

edit:
Det jag fruktar, är väl det som de flesta fruktar? Att vara utanför. Bortom alla andra. Många inlägg, många trådstartare här på flashback har haft för mig totalt främmande ämnen. Jag har med ett öppet sinne försökt gå igenom inläggen. Försökt finna det som binder dom med mig. Och oftast har jag funnit i alla fall något, som jag kan relatera till.

Jag vet inte vad jag söker, men enkel fråga har i tidigare inlägg av mig inte kunnat finna det i vart fall. Jag kanske har varit för specefik? Vad jag är rädd för att jag varit allt för främmande för de människor som läser mina trådar. Kanske jag ska ställa frågan, vart är du hemma? Och utifrån detta söka svaret på min fråga? Vad jag är rädd för, är i alla fall att vara totalt oanpassningsbar i samhället.

-Så, med detta inlägg struntar jag i att gå igenom mitt inlägg flera gånger. Söka stavfel och fel på grammatiken. Jag nöjer mig med att slänga ut det som rör sig i min skalle nu, och utan rätt eller fel se det som andra människor besvarar mig med. Och ja, hade jag varit nykter nu, hade ni aldrig sett detta..

Tolv personer den senaste timmen har i alla fall tittat på mitt inlägg enligt forumprogramvaran. I tidigare trådar har jag varit rädd för att jag strypit debatten för tidigt när jag fråga om någonting. Inte bara frågat, mest kanske reflekterat över andras inlägg i tråden. Kanske kastat ut mina fria tankar för tillfället, men utan att för den delen finna svar.

Nu har jag inte inte frågot något, jag har endast undrat. Kanske någon orädd själ tills imorgon. Har delat med sig av sina tankar, inte svaret! Svaret finner jag nog aldrig, men väl andras tankar..

Och medans "Uvertyren till Barberaren i Sevilla" maler på hemma hos mig, kastar jag ut en livlina till morgondagens moderatorer. Betänk att detta är ett fylleinlägg, en störd? människas tankar. -Låt oss kasta bort det innan någon normal människa läser detta. -Ut, bort från vägen. Det hindrar! Det hindrar det jag själv söker efter...

Och där tog Uvertyren slut, tur att jag har en förstående granne som låter mig härja natten igenom. -Nåja, början är blott en knapptryckning bort. Och ni som är inte helt olika mig, ni vet att valthornet är en ängels röst i denna Uvertur. En klagande själ!

-Fy, fan. Passa in.
Passar jag in? Eller ska jag frukta alkoholforumet trots att jag bortsett från nattens alkoholintag, delat med mig av mina nuvarande tankar. Eller ska jag likt en spetälsk hålla mig borta från flashback? Denna plats på internet där jag i alla fall kanske passar in. En plats där folk kanske inte lyssnar på mig, men i alla fall bevarar mina tankar i den form dom nu sätts på pränt?

Betänk! Att tankarna är visserligen formulerade unde alkoholens underbara grepp. Men dom är likväl, tankar. Strömmar i sinnet som vill ut.

Du verkar vara en mycket djup person! du söker efter ett svar, men vad är frågan? Hela ditt inlägg är mycktet djupt författat och jag tror inte många riktigt förstår vad du menar, inte jag iallafall!

För det första; jag gillar välformulerade fylleinlägg. De är ofta väldigt ärliga, men de har också ibland - som i det här fallet, en viss hemlig obegriplighet.

Det är en stor konst att över huvud taget skriva begripliga inlägg på ett djupare plan. Eller alls skriva en begriplig text som handlar om nåt vettigt själsligt som andra begriper.

Jag tror jag förstår vad det är du tänker, men inte vad vi ska tycka och tänka om inlägget. Du får nog formulera lite konkreta frågeställningar kanske? Eller så fortsätter du, så får vi se om vi begriper vad det är du snackar om.

Nu har jag läst allt du skrivit och sållat bort fylledravel från det relevanta.
Mitt svar blir en liten dikt som beskriver värdet av gemenskap:
passa dit
passa hit
passa in
passa ut

=)

En vecka har gått och flashbacks automatiska "posta-till-trådskaparen" har härjat ganska rejält med mig. Inte en dag har gått innan jag fått ett email angående denna tråd. För varje email jag fått, så har hjärtat mitt hoppat högt upp i halsgropen, och hotat kväva mig.

Men idag, tog jag mig mod och läste dels det jag skrev för en vecka sedan. Men även det jag fruktade värre, de andra inlägg i den tråd jag skapat. Svar på min fråga om det jag genomlevt för en vecka sedan.

Och ja, -Fylleinlägg, varken mer eller mindre. Endast med alkoholens hjälp vågar jag lossa på min tungas band och i ord beskriva det som rör sig i min skalle. Men alkoholen fördunklar mina tankar, hindrar mig när jag vill säga något. I likhet med att min fråga blev ställd, så blev min fråga fördunklad.

Och nu med alkoholens hjälp så vågar jag läsa det skrivit, och de svar jag fått. De svar jag fått undrar vad jag frågade.

-Fruktan är nog mitt svar. Fruktan över att inte passa in. Jag återgår till mitt första inlägg där jag påstår att folk omkring mig inte förstår mig. Jag påstod till och med att jag inte förstod mig på folk.

-Jag tror själv att jag bara lever en gång. -Låt mig ställa frågan en gång till. Varför har jag så svårt för andra människor? Vad jag vill, det vet jag. Vad vill alla andra? Varför söker jag deras gemenskap, vad hoppas jag kunna finna?

Jag slänger in en till musikalisk referens, varför vet jag ej. Men något gott för det säkert med sig "Kroke - time" Jag lyssnar på låten nu och njuter, njuter och tänker.

Det finns varken rätt eller fel enligt mitt sätt att se på saker och ting. Det finns endast perspektiv. Utifrån det man upplevt värderar man världen. Utifrån mina perspektiv är jag.

Du söker gemenskap därför att människan är ett flockdjur. Du är byggd för att röra dig i en liten grupp människor på ca 70 personer som flyttar runt, och inte ser någon annan om det inte handlar om att kasta sten på dom, eller att röva bort en kvinna. Du är rädd för att inte passa in, för att genans fortfarande är den starkaste känslan en människa kan ha. För om du gör fel, så kastas du ut ur gruppen, och då måste du söka mat själv, försvara dig själv, och du har ingen som tar hand om dig när du är sjuk.

Du, liksom jag, är i grund och botten en apa.
Så acceptera, och evolvera.
Att passa in har oftast inget med riktig vänskap att göra.
Sluta apa dig.