Min tjej har psykiska problem. Vill inte retas, utan stötta.

Tragiskt att folk är så okunniga idag..


...

Ts,

Mitt förslag är att du läser på om panikångest. Det finns en hel del fakta att hitta på nätet. Har hon 'bara' den diagnosen eller finns det någon annan också?

Kunskap är som alltid makt.

O sedan..ha en kommunikation, en dialog. Det är A och O.

Känner mycket väl igen problemet. Fick själv detta problem i mitten på 70-talet.
Trodde först att jag hade en hjärntumör. På den tiden var inte symptomen "panikångest"
uppfunnet. Lägg ner allt vad alkohol heter, det ger visserligen en snabb effekt, men blir
etter värre när ruset går ur. Skaffa en bra läkare, ingen terapeut, och få ett bra antidepressivt
läkemedel! Chansen är stor, att efter en tid, man kan sätta ut denna medicin och "livet kommer
tillbaka"

Varför inten terapeut?
Varför piller?

Erbjud henne öppet ditt stöd men forcera ingenting. Du ska bara finnas där för henne när och om hon behöver prata, du ska inte tvinga på henne en dialog. Problemet med folk som har ångest av det här slaget är att om din hjälp blir alltför påtvingad, så kommer de bara känna ännu större press från ditt håll. Du blir således ytterligare en stressor i deras liv, och det kommer att kumulativt öka den generella ångesten som ger dem attackerna till att börja med.

Aggressivt stöd som "tänk på hur bra alla andra har det" "din ångest finns bara i ditt huvud" etc hjälper inte över huvud taget, det blir bara kontraproduktivt. All form av aggressivt bemötande kommer bara motverka syftet fullt ut. Vissa människor med ångest kan dock behöva pushas, men absolut inte på det sättet. Det kan snarare röra sig om hon börjar undvika vissa sammanhang eller saker pga sina attacker. Då måste hon kunna pushas till att ta sig ut och tillbaka in i den riktiga världen, men det viktiga är att inse att det sker på hennes villkor. Det blir mer som att hålla henne i handen än att faktiskt putta ut henne ur fågelboet. Här krävs det en aning fingertoppskänsla.

Slutligen, och vad jag tror är viktigast, är att du ska agera stöd i processen av att söka hjälp. Att ta sig till terapi kan vara svårt, jobbigt och t.o.m kännas förnedrande för många, varpå din stödroll blir viktigast i detta sammanhanget. Dock med samma inställning som tidigare, du finns där för henne som en vägg att luta sig mot, inte en pushig krav-maskin. Det här är ju egentligen ingenting som du som partner ska behöva lösa på egen hand, eller för den delen kanske har verktygen och kapaciteten att kunna lösa, så därav tror jag det kan gynna om du istället får iväg henne till professionella människor. Glöm för övrigt inte det, att du är hennes partner och inte hennes terapeut. Du är där för hennes skull och du är inte bara inne i det hela för att "fixa" henne. Är säkert ingen risk, men ville bara påminna om hur lätt roller kan skiftas i det läget. Alltid bra att ha i åtanke.