Behöver skriva av mig lite.

Ytterligare en snyft-tråd, men jag känner att jag måste skriva av mig då jag mår skit!

Jag vet inte hur jag ska börja, men jag ska försöka skriva en backstory av något slag. Nå, för lite mer än ett halvår sedan hade jag utan tvekan en av de bästa perioderna i mitt liv. Att styrketräna och gå väldigt långa promenader i rask takt var något jag gjorde nästan varje dag, mitt självförtroende var på topp och jag var motiverad som fan! Älskade att läsa, älskade att vara ute, älskade mig själv helt enkelt. Innan denna period mådde jag lika dåligt som jag gör nu, det vill säga konstanta självmordstankar och en enorm känsla av hopplöshet.

Nedgången började i mitten av denna sommaren. Allt startade med att jag började känna mig... trött, denna trötthet var inte den där välbekanta gå-och-lägga-sig-trött utan det var mer som den där fysiskt-utmattad-trött. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan jag körde på som tidigare, men med tiden märkte jag att min träning samt mitt psyke började ta skada av denna djävulska orkeslöshet. Jag nådde nämligen inte upp till min fulla potential - att komma ihåg saker blev svårare och att utsätta mig för vilken fysisk påfrestning som helst blev hundra gånger jobbigare.

Jag bestämde mig för att gå till läkaren som misstänkte att det kunde vara hypotyreos eller liknande, men allt såg bra ut, alla värden såg okej ut. Söker lite på Google och hittar lite info om kortisolbrist och alla mina symptom stämmer in exakt, men problemet med de flesta hormonbrister är att dem är subkliniska det vill säga väldigt svåra att se på blodprover mm. Så, det är i princip omöjligt att få behandling, vilket får mig att må ännu mer skit. Är i ett ganska desperat behov av hjälp som ni kanske förstår.

Det tog inte lång tid tills jag slutade med allt vad motion innebär, och i samband med skolstarten så gick allt åt helvete. Saker som förr var enkelt måste jag nu anstränga mig för att göra, det kan vara allt från ett fjuttigt mattetal till en simpel mening på engelska. För att sammanfatta det hela så känner jag mig rent av efterbliven, en konstant hjärndimma finns alltid i bakgrunden så att säga.

Så nu sitter jag här med gråten i halsen och skriver en hej-kom-och-hjälp-mig-tråd, känner mig så jävla patetisk och jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle må så här dåligt för ca 8 månader sedan. Är grymt omotiverad och har inget hopp för framtiden, jag orkar inte ens vara social. Det enda jag gör när jag kommer hem (är nästan alltid hemma ändå) är att spela datorspel och sova.

Egentligen skulle den här tråden nästan platsa bättre i Medicin & Hälsa men eftersom att det här ger mig psykiska men så platsar den nog bättre här.

Livet är som en Berg- och dalbana, ibland går det upp och ibland ner.

Lär dig att leva med det. Man kan inte må bra jämt.

MVH

Jim

Som sagt så är vardagliga sysslor något jag måste anstränga mig för att göra, det kan vara allt från skolarbete till att kommunicera. Förut kunde jag prata engelska flytande och jag hade ett väldigt stort ordförråd, men nu har jag väldigt svårt att både skriva och prata på engelska. Glömmer ord mitt i meningar och jag använder mig av väldigt simpla ord.

Du kanske inte förstår min frustration? Tänk dig att din iq ofrivilligt har gått ner till 80 och att din kropp är lika svag som en pensionerad gubbe i sina sista år, hur skulle du känna dig då? Skulle du välja att leva med det?

Jag må låta ohygglig men din post var inte mycket till hjälp.