2012-10-31, 21:53
#1
Jag undrar om det finns någon som kan relatera till mig. Jag har nyligen aktivt börjat accepter att jag inte är som andra. Jag har alltid vetat om det, Men trots vad människor runt omkring mig har sagt, har jag aldrig riktigt anammat att jag är annorlunda. Jag har förändrats under hela min levnad. Jag känner att jag är starkare nu och kan kontrollera mina ”goda egenskaper” bättre idag än vad jag någonsin har kunnat förut.
Nu vill jag beskriva lite om mig. Om någon känner igen sig eller har tips och erfarenheter som kan hjälpa mig förstå mig själv så post gärna.
Min uppväxt:
Jag var ganska sent utvecklad. Känns som om jag tog mycket längre tid på mig att växa till mig. Jag vet att jag ”blixtrade till” i många ämnen men var aldrig konsekvent bra på något. Gjorde aldrig läxor eller dylikt vilket har lett till att jag har haft väldigt skiftande betyg. Dock så har jag överpresterat vid provtillfällen i ämnen man inte har behövt studerar till, tex matematik. En händelse som belyser detta är att jag efter ett matematikprov blev inkallad till läraren. Jag hade tydligen löst en matematiskt uppgift på ett sätt som vi inte hade lärt oss i skolan, och läraren undrade hur jag hade lärt mig just den metoden. Sanningen är att jag inte hade pluggat, men löste uppgifterna intuitivt. Jag har många liknande historier.
20-årsåldern och därefter:
Har sysselsatt mig med det mesta som har fått tiden att gå. Har haft stora problem att planera för mitt liv mer än ett par månader i taget. Har dock excellerat i det jag tagit mig för utan att anstränga mig. Har under denna period tagit många högskolepoäng, men jag har tyvärr alltid försökt ta så många poäng med så lite ansträngning som möjligt. Tror att det berodde på en kombination av bristande stimulans och en rädsla för vad som skulle hända om jag verkligen ansträngde mig. Kan ge många exempel av detta stadium där jag blandar briljans med idioti. Under denna tid har jag beskrivit min hjärna som något som snurrar fortare och fortare utan kontroll. Hittar jag rätt läge är jag ”oslagbar” när det gäller att se helheten, lösa problem eller huvudräkning.
Nu (30+)
Har inte längre några problem att acceptera att jag har en framtid. Har börjat ”nyttja” och analysera min kapacitet. Detta har lett till att jag snabbt gått igenom utbildningar och jobb. På nya arbetsplatser har jag bidragit stort med holistiskt tänkande. Jag anses nog rätt jobbig eftersom jag ”vet” att jag har rätt trots alla andra/fakta/information pekar åt motsatt håll. Dock så brukar de lösningar jag implementerar själva bevisa sig korrekta. I min befintliga arbetsmiljö uppskattas mitt annorlunda tänkande.
Nuförtiden upplever jag dock att min hjärna inte snurrar upp i varv, utan snarare ”bygger om sig”. Känns som om mitt huvud rekonstrueras efter ett givet problem. Detta händer kanske en gång på 1-3 år. Fysiskt sett är det jobbiga perioder, men jag försöker stå ut så länge jag kan eftersom jag vet att jag skapar något. Tillslut blir det dock ”för mycket” så jag brukar supa ner mig så att allt stannar så att jag kan slappna av. Efter det kan jag dock arbeta vidare med det jag har skapat i huvudet, jag kan likna det med att ha laddat in ett program. Känns som om jag har träningsvärk i hjärnan efter en sådan period. Det gör inte ont men jag är "öm" och blir fysiskt trött.
Jag undrar nu om någon/några som kan relatera till hur jag upplever processen att tänka eller snarare bygga en struktur i hjärnan som bearbetar ett specifikt problem.? Mitt mål är att göra det enklare för mig men samtidigt fortsätta utveckla min förmåga. Känns ineffektivt att själv lista ut hur jag fungerar. Har svårt att acceptera att jag är annorlunda, men vill på något sätt använda det till något positivt.
Någon som känner igen sig som kan dela med sig av sina erfarenheter i denna tråd? Jag är förövrigt en fullt fungerande individ med familj, vänner och bra jobb. Kan någon relatera till det jag har beskrivit?
Nu vill jag beskriva lite om mig. Om någon känner igen sig eller har tips och erfarenheter som kan hjälpa mig förstå mig själv så post gärna.
Min uppväxt:
Jag var ganska sent utvecklad. Känns som om jag tog mycket längre tid på mig att växa till mig. Jag vet att jag ”blixtrade till” i många ämnen men var aldrig konsekvent bra på något. Gjorde aldrig läxor eller dylikt vilket har lett till att jag har haft väldigt skiftande betyg. Dock så har jag överpresterat vid provtillfällen i ämnen man inte har behövt studerar till, tex matematik. En händelse som belyser detta är att jag efter ett matematikprov blev inkallad till läraren. Jag hade tydligen löst en matematiskt uppgift på ett sätt som vi inte hade lärt oss i skolan, och läraren undrade hur jag hade lärt mig just den metoden. Sanningen är att jag inte hade pluggat, men löste uppgifterna intuitivt. Jag har många liknande historier.
20-årsåldern och därefter:
Har sysselsatt mig med det mesta som har fått tiden att gå. Har haft stora problem att planera för mitt liv mer än ett par månader i taget. Har dock excellerat i det jag tagit mig för utan att anstränga mig. Har under denna period tagit många högskolepoäng, men jag har tyvärr alltid försökt ta så många poäng med så lite ansträngning som möjligt. Tror att det berodde på en kombination av bristande stimulans och en rädsla för vad som skulle hända om jag verkligen ansträngde mig. Kan ge många exempel av detta stadium där jag blandar briljans med idioti. Under denna tid har jag beskrivit min hjärna som något som snurrar fortare och fortare utan kontroll. Hittar jag rätt läge är jag ”oslagbar” när det gäller att se helheten, lösa problem eller huvudräkning.
Nu (30+)
Har inte längre några problem att acceptera att jag har en framtid. Har börjat ”nyttja” och analysera min kapacitet. Detta har lett till att jag snabbt gått igenom utbildningar och jobb. På nya arbetsplatser har jag bidragit stort med holistiskt tänkande. Jag anses nog rätt jobbig eftersom jag ”vet” att jag har rätt trots alla andra/fakta/information pekar åt motsatt håll. Dock så brukar de lösningar jag implementerar själva bevisa sig korrekta. I min befintliga arbetsmiljö uppskattas mitt annorlunda tänkande.
Nuförtiden upplever jag dock att min hjärna inte snurrar upp i varv, utan snarare ”bygger om sig”. Känns som om mitt huvud rekonstrueras efter ett givet problem. Detta händer kanske en gång på 1-3 år. Fysiskt sett är det jobbiga perioder, men jag försöker stå ut så länge jag kan eftersom jag vet att jag skapar något. Tillslut blir det dock ”för mycket” så jag brukar supa ner mig så att allt stannar så att jag kan slappna av. Efter det kan jag dock arbeta vidare med det jag har skapat i huvudet, jag kan likna det med att ha laddat in ett program. Känns som om jag har träningsvärk i hjärnan efter en sådan period. Det gör inte ont men jag är "öm" och blir fysiskt trött.
Jag undrar nu om någon/några som kan relatera till hur jag upplever processen att tänka eller snarare bygga en struktur i hjärnan som bearbetar ett specifikt problem.? Mitt mål är att göra det enklare för mig men samtidigt fortsätta utveckla min förmåga. Känns ineffektivt att själv lista ut hur jag fungerar. Har svårt att acceptera att jag är annorlunda, men vill på något sätt använda det till något positivt.
Någon som känner igen sig som kan dela med sig av sina erfarenheter i denna tråd? Jag är förövrigt en fullt fungerande individ med familj, vänner och bra jobb. Kan någon relatera till det jag har beskrivit?
