Jag har en ganska unik panikångest behöver bolla av mig anonymt

Hejsan, behöver prata av mig och kanske få något tips av någon med liknande erfarenheter.
För typ 4 år sedan började jag spontant få panikattacker i samband med sociala sammanhang som innebar att äta mat med personer jag inte normalt äter mat med, även om de är goda vänner var det problem. Jag stressade upp mig själv för jag åt väldigt långsamt, och det ledde till att jag tvingade i mig mat ibland och slutade med att jag kunde spy för jag fick overklighets känslor av det. Känslan kunde visa sig om jag hade ätit mat hemma sedan lite senare stuckit iväg för att träffa polare.

Jag förnekade för mig själv att något var på tok, jag var väldigt övertalande till mig själv om att jag var normal som alla andra. Men för en månad sedan så fick jag tillslut nog och accepterade att jag har en ätstörning jag inte kan kontrollera. Jag bokade en tid hos läkaren och släpade svansen mellan benen gick dit och la alla kort på bordet som jag kunde komma på. Det började med att jag fick remiss till hals läkare och utesluta fysiska problem, blev lyckligt förvånad att jag faktiskt hade rätt svullna näsborrar. Fick utskrivet stark nässpray och jag kunde börja andas med näsan mer ordentligt. Det kan vara placebo för jag har även börjat träna rätt mycket, men min aptit och "snabb ätning" har ökat positivt mycket. Så till min stora lycka känner jag att jag kan börja smått och kanske lite naivt börja utesluta ätstörning som problem.

Just nu återstår panikångesten som dyker upp ibland, det är vad jag anser är problematiskt till en ganska hög nivå. Jag är av någon anledning väldigt rädd för att kräkas och ironiskt nog så kräks jag runt 25-50% av gångerna jag får panikångest, jag kämpar för att inte spy och resultatet blir att jag spyr. När jag väl spytt är det som jag fått en rejäl örfil och jag får "fötterna på jorden" igen, dock förblir jag lite deprimerad över att "det hände igen.."

Drar lite bakgrund här: Har under större delen av mitt liv varit smal, inte direkt smalast av bekanta etc men smal med en bmi vid 20. Det började framkalla dåligt självförtroende redan vid 13 års åldern. Situationen blev väldigt mycket bättre när jag var 19 och hade tränat hårt i en längre period, jag blev utan att direkt märka det själv relativt stor och stark. Folk började komma med överaskande positiva kommentarer typ "jävlar vad din rygg ser biffig ut nu", låg på 75kg på 175cm. Var i en period där allt var perfekt, PÅ var nästan helt borta från kartan och jag tänkte inte på det. Under en flytt till hemstaden så tappade jag dock träningen på vägen, det var dåligt gym som låg för långt bort. Slutade med träningen och träffade en brud som jag blev tillsammans med, och ibland när jag var med henne så kom panikångesten tillbaka, och jag började spy igen. I början var det väldigt ofta för att sedan bli mer lugnt ju bättre jag lärde känna henne. Jag var väldigt nervös inombords när jag började dejta henne, men på utsidan så var jag väldigt lugn och smidig och kunde prata väldigt utåtriktat som jag vore helt utan rädsla.
Tränade inte, så jag åt mindre spydde ibland och det utdraget på 1,5år resulterade i att jag vägde 62kg igen.

Jag har nu börjat träna ordentligt sedan en månad tillbaka, har redan börjat gå upp i vikt igen, jag ser det som en rutin jag mår bra utav och som är väldigt viktig för att jag ska kunna ta mina attacker med en nypa salt. Har även berättat lite om att jag har panikångest till några vänner och även om det inte var en särskilt djup konversation eller ens varade i 3 minuter så kändes det faktiskt bättre. Jag ska få börja gå till psykolog och det känns bra också. Känner att jag helt klart är på rätt väg nu, men samtidigt så känner jag mig väldigt bunden till rutiner just nu. Var på semester i tre veckor i somras utomlands, och där kände jag mig ibland väldigt nere. Jag vill egentligen ha möjligheten öppen att kunna göra spontana saker, men just nu känns det som att jag måste ha rutinerna och det känns lite som ett bakåt slag. Just nu tills jag börjat med psykolog har jag tänkt att jag ska ta en dag i taget iallafall, och det funkar relativt bra.

Senaste attacken var imorse när jag skulle röntga halsen och var tvungen att dricka en väldigt tjock vätska som jag kände att jag blev pressad till att dricka(var tvungen att dricka en klunk på kommando / 5ggr). Innan dess var det ett väldigt spontant knull möte med mitt ex 2 veckor sedan, blev hämtad med bil och påväg till henne så sa jag att hon var tvungen att stanna bilen för jag måste ut..
Trots dessa två tillfällen tycker jag mig ändå vara i en bra period, och det känns bra att jag kan känna det.

När jag började prata med läkaren så frågade hon om jag ville ha antidepp medicin, och jag svarade snabbt nej. Det sista jag vill bli är torsk på sånt(har testat något benso prep på fyllen och jag ville inte ta del av något sånt igen), men jag har tänkt i efterhand av att jag läste någon annans inlägg där han påstod att det var en tryggkänsla att ha ett piller på sig som skulle ta bort panikångesten om det verkligen behövdes. Skulle helst ha haft läkaren insisterat på att jag skulle ha tagit ett piller med mig(socker piller som hon säger är anti-depp) så att jag skulle fått placebo tryggheten. Tycker ni att jag borde fråga om jag skulle få något anti-depp att ha "utifall att"? Jag känner ju egentligen att jag är på bättringsvägen, men att verkligen känna sig säker från PÅ har jag aldrig kunnat uppleva ordentligt om jag inte precis haft en attack.

Jag har även tänkt mig att jag ska börja förklara min situation om PÅ för fler vänner, det känns lättare att prata om just panik ångesten än om att jag skulle haft en ätstörning, så jag håller på positiv. Har hört av andra att man ska "låta det ske" när man får en attack, det är något jag behöver arbeta med, då jag ser det som att jag misslyckas om jag spyr.

Tankar, tips och frågor är uppskattade. /Mvh

Jag tror inte läkaren menade något benzo-preparat utan snarare något mot nedstämdhet, typ Citalopram eller liknande.

På något sätt så känns det som att det kommer att lösa sig för dig. Du har ju inte isolerat dig utan verkar faktiskt pressa dig igenom situationer som du vet kommer bli jobbiga. Det är väldigt starkt gjort!

Du har fått en psykolog och genomgår dessutom fysiska tester.

Hang in there!

Jag kanske skulle ta upp det isåfall med läkaren eller psykologen om medicin igen, för att berätta att det vore en trygghet att ha kanske 1-2 piller liggandes i plånboken eller något så. Så länge jag inte blir lobotimerad av det och kan fungera som jag alltid gör(utan PÅ, givetvis), just vid det tillfället jag känner att det skulle bli överväldigande med en attack.

Förövrigt tack för den positiva kommentaren, jag får bättre känsla och min haka höjs lite mer! Träningen har verkligen dragit mig längre ifrån dåliga svackor. Jag känner ju att jag är inne i en bra period nu, har inte mycket tankar alls om att kunna hamna i en dålig period alls just nu. Men jag är fullt medveten om att vissa dagar är väldigt hårda och man känner sig bunden och hopplös.

Jag är en ganska positiv människa allmänt, och jag tror också det kommer sluta bra för mig. Tror dock att mitt positiva tänk hindrade mig från att acceptera detta tidigare, men jag ser framåt nu och känns bra att äntligen ha saker att jobba med för att förbättra situationen! Och jag har verkligen underskattat att prata om mitt problem, tyngden som legat på mina axlar har minst sagt halverats sen jag fått prata av mig med läkare och vänner.

Har dock inte pratat med mina föräldrar än, jag känner mig väldigt nervös från och till för att göra det. Tänkte ta det med dem efter jag pratat med psykolog, tror jag har lite föräldrakomplex av något slag.

Citalopram löste mina problem på en månad. Åt tabletterna i ett år men slutande på grund av diverse biverkningar. När jag slutade så var det som att hjärnan hade övertalat sig själv om att allting var psykiskt och har därför inte haft en enda panikattack sen dess.

Ät lite Citalopram och gå i terapi samtidigt så kommer det lösa sig!

Du säger att du vägde 62 kg, det är ju inte illa alls. Jag är en 20 årig smal kille och vägde som mest 58 kg, innan jag hamnade i min depression och panikångest, och jag har även gått på antidepressiva som verkligen förstörde mitt liv. Just nu väger jag ynka 53 kg och skäms för att visa mig i t-shirt.

Låter nästan för bra för att vara sant, men jag ska ta detta med en nypa salt och kolla upp det sedan prata med läkaren om det. Vad var det för biverkningar? Och hur upplevde andra människor dig när du gick på medicinen, menar på om det skedde personliga förändringar du själv inte uppmärksamma etc.

Edit: Kan man ta pillret när man känner att en attack är påväg, eller måste man äta det regelbundet för att det ska ha någon effekt?

Edit2: Jag kom på att jag kunde söka själv om information, jag läste på om preparatet och jag tycker biverkningarna verkar vara jobbiga och som jag förstod det ska det ätas regelbundet, tror jag ska undvika det isåfall. Skulle som sagt bara vilja ha ett piller till hands i absoluta nödfall då det verkligen blir för mycket, annars tänker jag försöka härda.
Har tänkt liknande tankar som du berättade just nu om nån som vägde typ 68kg, så jag förstår din känsla. Men du borde testa gymmet, man får svälja tankarna som säger "jag är liten jämfört med de andra som tränar" etc, aptiten kommer stegrande av sig själv. Har ju varit med om det tidigare och är mitt inne i en stegrande period just nu. Det kanske låter jobbigt och tidskrävande att träna 3-5ggr i veckan, men så fort du börjar märka lite resultat så kommer ditt intresse öka och även självförtroendet börjar sakta men säkert komma.

Kan inte tala för dig eller någon annan, men för mig är träningen det som får mig att må som bäst psykiskt. För din egen skull hoppas jag du ger det en god och ärlig chans(ca 3 månader, 3-5ggr i veckan). Köp gainer och drick med röd mjölk, drick allmänt mycket röd mjölk.

Det är mitt tips, lycka till!

Jag har just avslutat en 1-årig kur på Citalopram.

Den enda biverkning som jag märkt av och som jag märkte av när jag för ca sju år sedan även då åt Citalopram i ett år är att jag får förbannat svårt att komma vid sex/runk.

Annars bara positivt!

Så bra som jag mår nu har jag inte mått på många år men i mitt fall beror det inte bara på Citalopram utan även på att jag slutat supa var och varannan kväll.

Okej, det låter inte jätte farligt. Men jag tror jag ska fortsätta undvika medicin, om jag inte hamnar i en jätte dålig period i framtiden så kämpar jag vidare all natural. Känner att om mellanrummen med panik ångesten fortsätter öka så skulle det vara ovärt att dagligen käka piller. Jag får tänka vidare kring det i framtiden.

Jag måste säga att ditt problem låter hemskt jobbigt efter att ha läst din trådstart måste vara sjukt påfrestande när det är som värst! Jag själv är sjukt sjukt rädd för att börja spy, vilket gör att jag undviker mat med viss konsistens och är kräsen med mat överhuvudtaget. Är rädd att hitta ett hår/något annat "kul" och börja spy av synen.

Nåväl - det jag ville säga är iaf att KBT-terapi kanske vore något för dig, eftersom du hellre vill lära dig hantera problemet utan piller inblandat. Du verkar ha kommit en lång väg själv eftersom du blivit så mycket bättre, men om du skulle vilja ha hjälp av psykolog så kanske KBT är något för dig. Om du ej är bekant med KBT så innebär det att med hjälp av stödperson får hjälp att hantera ångesten och finna "verktyg" att stoppa attackerna med.

Lycka till med allt och jag hoppas verkligen du blir frisk från detta!

Antideppmedel är ju bluff och båg. Några forskare försökte bevisa effektiviteten av antideppmedel och trodde dom skulle lyckas, men visade sig dom fick motsatt resultat.
Till och med läkare tror på denna myt världen över trots att den är motbevisad.
Med andra ord, ta det om du vill, men det är inte bevisat att det ger mer effekt än placebo.
http://mindhacks.com/2008/01/26/depr...erotonin-myth/

Till TS. Vad du håller fokus på är vad ditt undermedvetna tror du vill ha. Du kan inte INTE tänka på något. Tänk inte på ett träd. Går inte, undermedvetna förstår det inte utan skapar istället en bild av det du inte ville ha där istället.

Istället träna dig själv att föreställa dig så som du vill vara och så som du vill reagera. Se i ditt inre öga hur det skulle vara så verkligt som möjligt (så många gånger du orkar per dag) hur det skulle vara att vara utan detta problemet i dom situationer du vill. Så du kan stänga dina ögon gå in i trance några minuter flera gånger per dag och bara så verkligt du kan föreställa dig äta bland folk, se digsjälv så verkligt du kan i denna inre film, hör ljudet från dig och andra osv osv. 'Nu orkar jag inte skriva mer men du kan kolla upp swish pattern också. lycka till

börja inte knapra piller kan jag lova dig, känner en som har grov panikångest som käkar citalopram, när han fått tolerans så kommer skiten tillbaka och han måste höjja dosen. det är inte kul att pillrena är han enda försvar. Det som händer är att man lägger locket på men skiten kommer alltid att bubbla under.

Jag har haft panikångest i ca 1 år. Jag har aldrig knaprat piller även om jag kan få utskrivet, Jag har liksom lärt mig att hantera det så fort känslorna kommer. Minsta tecken på jobbiga känslor så blockerar jag dem direkt och det går snabbt över. Nu är panikångesten nästan helt borta. Sen har jag dock hamnat i derialisation sen ett par månader tillbaka men jag vet inte om det är ren otur eller att jag gjort nått fel?..

Från din länk,
"This is not to say that antidepressants don’t help treat depression, (evidence suggests they do – although the effect is more modest than drug companies would have us believe), or that neurobiology isn’t important (by definition, if it’s a change in thought and mood, it’s a change in brain function)."