Alltid ensam, alltid utanför!

Som rubrikriken säger, med kanske en viss överdrift, men inte för det något bagatellartat.
Jag har återkommande depressioner, ångest ofta till att börja med.

Sen jag var liten har jag alltid känt mig utanför, aldrig tillhört centrum, där alla rör sig, där det finns folk som syns. Trots det hade jag kompisar, men vi var väl outsiders. De här outsiderkompisarna hade jag fram till gymnasiet, å hela skoltiden präglades av att jag aldrig tilhörde eller var nära de som festade, hade det kul, utan jag var också - en outsider, alltid utanför! Flickvän tog lång tid att skaffa, trodde att det skulle lösa mitt problem, med att känna mig ensam, det gör det när vi träffas, hon bor 3 timmar från mig och vissa saker gör att vi inte kan flytta ihop på kanske ett tag, om det nu blir aktuellt. Idag läser jag på universitetet, där jag tro det eller, inte har några kompisar i klassen, alla har lärt känna varandra, jag sitter alltid själv, pluggar alltid själv. Och jag mår dåligt över det, känner mig utanför och varje dag ensam! Förutom på helgen, då kan jag hitta någon gammal bekant att dricka öl med. Hur kan jag lösa denna självskapade eller miljöskapade isolering?

Du mår dåligt av det och jag är ganska säker på att de andra skäms för att de ej tar kontakt med dig. Ta tag i det med egna händer och försök hänga med klasskamraterna på rasterna, de kommer ej frysa ute dig om du inte beter dig olämpligt!

Kämpa!

Allmänt tror jag att det främjar "vänskapsandan" när man bjuder på sig själv, dvs visar sig mottaglig för kontakt eller kommunikation. Kan ju vara något så enkelt som att hälsa på någon som sätter sig bredvid en i klassen trots att man är helt nya för varandra. Sen när rasten kommer så kan man ta upp något som man tyckte var intressant eller speciellt under den tidigare lektionshalvan osv...Man brukar se vilka som är ganska mottagliga för det. Sitter nån kvar några sekunder efter "rastutropet" så är det bra läge. Hoppar någon upp så fort det blir rast så kanske denna person inte är den första man ska försöka få tag i eftersom den troligtvis har bråttom.

Sen behöver ju inte just handlingen att studera ensam betyda att man är utanför. Jag vet många som väljer att studera själv just för att detta känns optimalt för dem. Men om du inte vill det så kan du försöka få kontakt med någon och efter ett tag "bjuder" nog denna dig också till att vara med i den övriga gruppen.
Det är också väldigt blandat på universitet och högskolor när det kommer till gemenskap och samhörighet. I en klass kom jag de flesta väldigt nära, den klassen hade bra gemenskap. I en annan klass när jag studerade något annat visste jag inte ens namnen på hälften av studenterna trots att vi läst ett år ihop.

Folk märker på dig att du är introvert/nervös/osäker eller att du helt enkelt inte vill ta kontakt med någon, och det i sin tur kan göra att de tar avstånd eller också blir lite nervösa i närheten av dig. Människor är som du säkert vet rädda för det okända, så de vågar kanske inte ta kontakt. Jag håller med toLowerCase. Du kanske är unapproachable om du sitter för dig själv och pluggar, undviker ögonkontakt, inte hälsar på någon etc..

Stå på dig. Vid det här laget när alla redan har lärt känna varandra är det bara upp till dig att ta det där första steget. Häsla. Ta kontakt. Efter det så fixar allt sig automatiskt! (om det inte visar sig att du är ett total mysko...)

Det är väl det som är värst, jag vet att det är mest optimalt för mig att studera ensam, efter föreläsningen gå i väg att sitta själv och så mår jag så dåligt över att vara ensam. Ett helvetiskt dilemma.

Och vilka mediciner skulle egentligen hjälpa mot ensamheten?

Jag skulle rekommendera ett stadig sup eller några piller av nån skön medicin innan du ska iväg på plugget. Ta 10mg stilnoct och dra iväg
(mitt vanliga problemlösarsvar)
Dock är det ett råd. Skulle inte göra det själv då jag inte behöver.

Stilnoct ar hur skont som helst! Fick det nar jag inte kunde somna. Tog tva tabletter, somnade inte. Men allt blev lixom sa skont, mysigt, saker fick lite "luddiga" konturer och jag kande mig mycket mer harmonisk, trots att allt egentligen var jattesugigt. Finns ingen medicin som hjalper mot att sluta vara ensam, daremot medicin som gor det hela lattare att utharda. Varfor inte ta upp fragan med en psykiater?