Ångest, depression, hypokondriker. Hur länge ska det vara så här?(mycket text)

Hej, nu ska jag beskriva mina 3 senaste månader och hur mycket hjälp jag har fått.

För att börja med så ska jag beskriva mina dagliga fysiska symtomer
Mår illa.
Ont i huvudet
Halvt förlamad i armar.
Tryck/ont i bröstet.
Domningar i händer och fötter.
Tunnelseende
Yr, svartnar.
Darrningar till de maximala
Dödstankar.

Detta som står ovan har jag dagligen och finns inga undantag.

Jag är 18 år gammal, jag har varit med om ångest attacker vid några tillfällen när jag va runt 8-14 men inga märkvärdiga fram till nu.

Jag va utomlands när detta började tränga sig in, och när jag väl kom hem gjorde jag allt för att få hjälp. Vårdcentralen sa till mig att ta kontakt med skolans kuratorer/skolsyster. Vilket jag gjorde, dom ville inte ha något med mig att göra efter nån timmas pratande. Utan visade mig till vårdcentralens kuratorer/psykiater, men det va 5 månaders väntetid.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ringde 1177 dagligen. Dom ville att jag skulle ta kontakt med psyket vilket jag ansåg att jag inte behövde med tanke på att det fanns närmare ställen som hade kuratorer/psykiater.

Det blev så illa att jag började besöka sjukhuset 4 gånger på 2 veckor. Sista gången fick jag en karta atarax utskrivet.

2 veckor efter det jag fick atarax så hade jag tid hos min doktor som då inte ville ge mig medicin och även ingen hjälp från någon kurator eller psykiater. Jag gick hem efter att gjort en hälsoundersökning vilket resulterade bra.

Nu sitter jag här 3 månader efter med en ångest, depression och såväl som inte minst hypokondriker.

Ingen medicin, ingen hjälp på 3 månader nu.

Jag gick till ungdomsmottagningen där jag fick en väntetid på 6 veckor. Men när jag väl träffade henne och pratade med henne i 1 timma så ville hon att jag skulle träffa en psykiater istället vilket jag fick tid hos nästa vecka.
Vad är det som har gått fel här? varför får jag inte den hjälp jag behöver?

Ser dom inte att en 18 åring skriker efter hjälp? hur kan samhället lämna denna 18 åring åt sidan?

Jag kan förstå att folk tar livet av sig då man inte kan hantera dom här psykiska problemen utan professionell hjälp. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur det känns men jag skulle jämföra det med någon dödssjukdom. Jag lider igenom varje dag, somnar inte förrän 3-5 går upp kl halv 6. hur ska jag kunna bli bättre utan sömn?.

Skulle den här doktorn och dom här kuratorerna varit så insatta i sitt jobb skulle inte 3-x månader i mitt liv varit förstörda.

Förlåt för mina stavfel/styckindelningar.

Ingen ska behöva genomgå detta utan hjälp. Jag har inte fått nån hjälp mer än några 10mg atarax som inte ens hjälpte ett skit.

Edit: läs mina andra trådar för att få en liten liten inblick.
mvh

åk till akutpsyk och säg du mår otroligt dåligt. Var öppen och ärlig så kommer du få den behandling du behöver.

Jag är 18 år utan körkort vill inte belasta detta mer på mina föräldrar, läs mina andra trådar om det som hände min fader och allt. Det ända psyket som är närmast är 45min här ifrån med bil. Och jag vill inte komma till ett "psyke" då jag känner att jag kommer bli sämre av ens vara där.

Tack iallafall.

dom kan ordna taxi, annars kan du gå till vanliga akuten men dom skickar dig nog med en taxi dit så.

Jag kan förstå det. Jag tror också att det kan vara stigmatiserande och om du inte är självmords benägen så kanske du ska vänta på en tid? Samtidigt så kanske de som du mött tidigare tycker att du bara gnäller och inte är allvarligt sjuk om du direkt avfärdar ett sådant förslag? Det är omöjligt att veta genom att bara läsa ditt inlägg. Har du funderat på att försöka ägna mindre tid åt dina problem? Går du och tänker på allt skit så kanske det är lätt att fastna i det? Försök skaffa struktur i tillvaron och gå på promenader. Motion kan göra en stor skillnad. Lär dig att andas rätt och försök meditera.

Jag är ingen expert på sådant här och har inga erfarenheter men kunde ändå inte låta bli att försöka svara. I vilket fall lycka till. Du är ung och med rätt strategi är jag säker på att du kommer på fötter igen. Jag skulle tro att det är många som inte får den hjälp de behöver i dag. Lycka till!

Jag har en fått förklarat och undersökt på vad jag lider av. Jag lider av depression och ångest. min ångest = tankar som man inte kan styra utan att lära sig det. Dvs jag har ångest i både dom långsamma tankar och dom vanliga. Det går inte klara de utan hjälp.

Jag förstår vad du menar, men dom har skickat mig pga att jag slutar skolan snart. Och hon andra skickade mig till psykiatiern för att hon skulle bort om 3 månader och hon trodde att detta skulle ta betydligt längre än 3 månader att lösa. Men dom har inte försökt vägleda mig och hjälpa mig. jag har lidit tillräckligt nu.

mvh dare

Jag tror att du kan ha stor nytta av KBT (kognitiv beteendeterapi) för dina problem. Den vården ges av KBT-psykologer. Be om denna vårdform när du är i kontakt med sjukvården. Den är bevisat effektiv mot ångest- och förstämningssyndrom (depression). Men du kan behöva vänta på tur, om du inte har råd att gå till en privatpraktiserande psykolog.

Jag hoppas det löser sig för dig! Det är ett kallt land vi lever i nu och människor bryr sig inte om sina medmänniskor. Det är hemskt att unga människor känner att de inte kan få någon hjälp. Försök att motivera dig själv till att motionera och försök umgås med andra människor. Häng inte upp dig bara på att få hjälp. Det är de råd jag skulle ge utifrån den knapphändiga informationen i den här trådan. Lycka till!