Omöjligt att se livet som konstigt?

Hur är det möjligt att tycka att livet är konstigt? Konstigt är något som tydligt avviker från det normala. När man talar om livet är ju livet det normala. Det är också det enda, för det finns ingen motsvarighet till livet som man kan jämföra med. Hur kan det då ses som konstigt? Vad skulle det i så fall avvika från?

Samtidigt som jag tänker det ovanstående, kan jag själv tycka att livet är konstigt. Hur går det ihop?

Att tala om lösryckta händelser och se dem som konstiga är inte vad jag menar här, utan själva livet i sig.

Kanske handlar det bara om en känsla, att man känner samma känsla för livet som då man tycker att något är konstigt, och att man då drar en alltför snabb slutsats att livet är konstigt. Eller? Jag är osäker.

Camus och Sartre sysslade med "tillvarons absurditet" vad nu det sen är...kanske en effekt av tobaksrökande.

Det mesta är ju inte levande, så livet är onormalt. Jag kände mig betydligt mindre konstig innan jag fanns än vad jag känner mig nu. (Om man nu kan känna saker då, men man måste ju alltid kunna känna ingenting, eller nått. Lång parentes.)

Förfrämligande är en "märklig" blandning av självförnekelse och separation. Orsaken till att livet ter sig kufisk, ibland, innefattar flertals begrepp: Maktlöshet, meningslöshet, normlöshet, socialisolering, kulturella främlingskap, och själv-främlingskap. Alla nämnda faktorer pekar på ett förhållande mellan subjektet & omgivningen eller något abstrakt & det producerar bland annat, känslan av själv-främlingskap.

Från vardagen. Det mesta är vanligt i livet, men ibland upplever man ovanliga saker och därför kan det kännas konstigt.

Hela livet kan också kännas konstigt eftersom det kan kännas mer logiskt om 'ingenting' fanns. På det sättet kan det se ut som att livet avviker från något som är logiskt.

Existensen är extremt konstig. Den enda anledningen till att vi inte uppfattar det så är att våra hjärnor sedan födseln anpassats till just den här världen. Men det hade egentligen kunnat varit något helt annat. Världen hade kunnat se extremt annorlunda ut och vi hade ändå inte uppfattat den som konstig så länge den vore det ända vi känt till.

Man kan ju undra då hur det kommer sig att vi överhuvudtaget känner till och kan förstå att det kunde ha varit helt annorlunda. Undrar om hundar någonsin funderar kring detta.

Du kan jämföra livet med dina förväntningar på hur livet skall vara. Från synen hur du tror livet skall vara så kan verkligheten verka konstig. Inte sant?