vad saknar jag?

Har under hela min uppväxt sen 15års ålderna försökt gjort mitt bästa för att prestera och vara bättre än alla andra i min omgivning. växte upp i ett familjehem då mina föräldrar var alkoholister, under min uppväxt insåg jag hur värdelös människan var, åka till industrijobbet och slita för att sedan sova bort resten a dagen, lögner gång på gång, ingen rättvisa osv. Sedan dess kämpade jag till mig bra betyg och framgång i kampsport där jag kunde avreagera mig.
med bra betyg har jag kunnat nu vid 20års ålder fått ett fantastiskt jobb med bra möjigheter till vidareutbildning samt många framgångar inom kampsort utomlands (om än rätt så okänt).

Saknar dock något här i livet riktigt enormt, vet inte vad men något göt att jag längtar till något jag inte vad känner det varje dag, för var dag tappar jag motivation till både jobb och träning men fortsätter att kämpa mig igenom det.
Kan vara att jag aldrig varit i ett riktigt förhållande än eller att jag saknar nåt annat, börjar bli trött på situationen.
Funderat på att börja med allt från fallskärmshoppning till att ta finska kurser (ett bortglömt språk jag kunde när jag var mindre) och skita i resten av mina fritidsaktiviteter, tränar minst 2 ggr per dag, men tror inte det kommer hjälpa nåt mot min tomhet i längden.

Är rätt så berusad nu men hoppas ni kan förstå mitt problem, gång på gång har jag funderat på självmord o en gång var jag rätt så nära att göra det, dock ser jag ingen mening med det. Mitt liv bara rusar fram med massa krav utan att jag ens hunnit socialisera mig med människor, vet knappt hur det går till, är totalt oitresserad av andra människor o på så vis kan jag aldrig knyta nära kontakter, känns som att mitt problem ligger nånstanns där?

lite hjälp tack, tänker inte gå till psykolog utan ska lösa mitt problem själv.

Har du en dröm, något mål i livet så ska du satsa på det. Ju längre du kommer ditt livs mål desto gladare kommer du bli funka för mig.

Håller med idotInc!

Försök å hitta ditt kall, anledning till varför du lever. Vissa börjar målar andra väljer å bestiga Mount Everst.

Jag själv har inte hittat mitt kall men söker fortfarande.

Peace, love & understanding

MVH

Jim

Psykologi och psykiatri --> Psykiska problem
/Moderator

Sluta stirra dig blind på fallskärmshoppning och språkkurser, tror det snarare är mänsklig kontakt du saknar. Fysisk beröring och en "nyförälskelse" kan få en att gå på moln, men all social aktivitet gör en egentligen gott.

Andra människor i form av vänner kan även stötta dig igenom detta, nu när du så intensivt vägrar gå till en psykolog...
Det är en av människans grundläggande behov att få kontakt och närhet, tror du förträngt det lite i syfte att vara målinriktad på allt annat i livet.

Ditt problem (som är rätt vanligt) är att du tycker dig vara lite bättre och smartare än gemene man. När du inser att du lever i en lögn och att du antagligen är lite dummare och mindre talangfull än snittbefolkningen, så är det först väldigt jobbigt, men sedan en befrielse.

Imponerande att du har lyckats fixa ett fantastiskt jobb samtidigt som du är helt ointresserad av andra människor måste jag säga. Det är ett av mina stora problem, att det ofta märks så tydligt hur ointresserad jag är av folk vilket leder till att relationer surnar fort. Orkar inte hålla på så mycket med tråkiga skämt och förutsägbart kallprat på jobbet tex, det är tydligen oförlåtligt verkar det som.

Problemet med det är bara att man väldigt lätt blir "mätt" och förlorar sin skärpa om man går in på det spåret. Många lovande unga män gör någon medioker tjej på smällen och sen går det snabbt utför. De tappar tid och intresse för nästan allt annat än att knulla (om de har tur), supa(om kärringen tillåter dem), ta hand om ungen/ungarna och jobba. Sen sitter de där i tv-soffan på lördagskvällen, blekfeta och tunnhåriga och undrar vad fan som hände med deras liv. Tänk Al Bundy typ.