Frihet och löftesbrott

Precis, då kan man hållas kvar som slav för livet pga ett dåligt beslut man tog för ett år sedan; trots att det enda slavägaren gav var en coca-cola. Betala tillbaka kostnaden för coca-colan? Nej, slavägaren tycker att colan var värd femtiotusen miljarder - och det är ju bara han som subjektivt får värdera den - så slaven förblir slav. Inte direkt min bild av ett fritt samhälle - men vissa kanske tar det orwellianska "frihet är slaveri" på största allvar, jag vet inte.


Så om du snattar ett tuggummi från mig, då har jag rätt att göra dig till min slav i resten av ditt liv? Det är bara jag som kan avgöra tuggummits värde, right?


Visst är kostnader för en individ subjektiva, men de går även att approximera ur en ren "vad kostar X att ersätta"-synpunkt (annars kan vi lägga ner alla skadestånd, försäkringar, osv). Detta verkar även din käre Rothbard förutsätta, t.ex. här:

"We conclude that the shopkeeper's shooting of the [shoplifter] went beyond this proportionate loss of rights, to wounding or killing the criminal; this going beyond is in itself an invasion of the property right in his own person of the bubblegum thief. In fact, the storekeeper has become a far greater criminal than the thief, for he has killed or wounded his victim – a far graver invasion of another's rights than the original shoplifting."
http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard144.html

Följer vi ditt sätt att resonera så har butiksägaren full rätt att avrätta någon som stjäl tuggummi - tuggummit är kanske, för honom, värt ett människoliv (eller 5673 miljarder kronor inom tre sekunder, annars döden). Detta är dock inte ett rimligt pris för ett tuggummi, oavsett butiksägarens subjektiva värdering av tuggummit, utan en approximation baserad på ett normalt marknadspris och godkänd av en jury är en betydligt bättre lösning på problemet.

Det hade varit självmord att vara ett försäkringsbolag i din värld, btw.
- Vad tog tjuven?
- Han tog en tavla.
- Vad kostade tavlan?
- Jag köpte den på IKEA för 15 kronor, men den hade ett stort sentimentalt värde för mig då jag köpte den när jag var på IKEA för 34:e gången i mitt liv. Jag minns än när jag hängde upp den, för två veckor sedan Needless to say så är det ju jag som avgör värdet... Vi säger 198543 miljarder. Eller, vi avrundar, 200000 miljarder.
- Ja, det låter rimligt; oavsett marknadspris är det förstås din subjektiva värdering vi utgår från, så fungerar ju försäkringar här i inget-vett-i-sikte-landet!



Varför är det svårare? Om smyckena blir stulna, vad händer då? Då får brottsoffret ett skadestånd, right? Försäkringspengar, kanske? Om individen dessutom själv gett upp dem i ett kontrakt - dvs de har inte ens blivit stulna utan individen bedömer själv att de kan tillfalla någon annan - så bör kontraktsbrytaren i första hand lämna tillbaka dessa smycken, i andra hand (om detta inte är möjligt) betala deras marknadsvärde samt eventuell kostnad för lidande som kan fastställas av en jury.

Att någon däremot ska tvingas vara slav i resten av sitt liv för att han tagit emot något som påstås ha ett "sentimentalt värde" är ju helt, totalt vrickat.

Nej, av flera skäl. Vad en lag gör är att stabilisera en situation som de flesta tycker är bra, och detta är utmärkande för bra regler. Det faktum at det finns en lag fostrar i sig en respekt för de villkor som gör att saker fungerar bra, det korrekta beteendet får ett starkt momentum, en felaktig slutsats av detta är att lagen därför är onödig. Ett kärt exempel är ju regeln som ålägger dig att betala hyra. Människors inställning till denna regel är positiv för att den stabiliserar ett bra tillstånd och fördelar finsniseringen rättvist. Man skulle då kunna tro att regeln är onödig, att människors agerande även utan regel är identiskt. Men så är det garanterat inte, människor svarar mot incitament och försvinner regeln öppnas möjlighet för vinstoptimering som slutar i att allt på typiskt fångarnas dilemma manér brakar samman, och detta behöver inte ske av illvilja, människor är notoriskt partiska och kan enkelt rationelisera skäl att inte bidra med sin del. Samma sak med kontrakt, om du driver en ångerrätt för långt så får du en situation där man på inga grunder alls kan backa från löften som andra har agerat på som om de skulle hållas. Jag kan inte se att detta leder till något bra, det innebär bara att man måste vara improduktivt restriktiv i hur man ingår avtal därför att man inte längre kan lita på att motparten håller vad den lovat, ett sådant system urholkar dessutom respekten för "pacta sunt servanda", själva grundpelaren för avtal. Regler spelar en stabiliserande roll och vissa saker vill vi stabilisera för att det generellt är mycket gynnsamt för människor, men från det faktum att något är generellt gynnsamt för människor dra slutsatsen att människor därför spontant agerar på detta sätt är helt enkelt fel.

Har vi inte ett sådant system? Du kan gå ur ett kontrakt när du vill, men du kan inte göra det gratis. Och frågan är som sagt om inte gummibegreppet "implicit stöld" med enastående lätthet kan tänjas att implicera exakt vårt nuvarande system.

Gör man inte någon skillnad när det gäller lån för investeringar och konsumtionslån? För 1000 kr idag kan ju faktiskt vara värt mer än 1500 kr imorgon, så att avstå från räntan bör ses som en form av välgörenhet (vilket inte är fel i sig men det bör finnas betydligt effektivare former av välgörenhet). Ifall den "fattige" har en investeringsmöjlighet där avkastningen överstiger räntan så sker ju ingen omfördelning från den fattige till den rike. Tvärtom så möjliggör ju detta lån att den fattige faktiskt blir rikare.

När det kommer till konsumtionslån så håller jag med om att det bara är av ondo och gör låntagare fattigare. Konsumtionslån i alla dess former bör därför motarbetas (dock så skulle konsumtionslån sannolikt bli betydligt ovanligare med en marknadsmässig ränta då kostnaden skulle vara högre). Med nollränta så skulle det bli mycket attraktivare att låna för konsumtion och resultatet skulle bli ett fattigare samhälle överlag då färre resurser finns kvar för produktiva ändamål.

OT igen, så en till sån här:

Varför har liberalismen ofta de mest vrickade idéerna bland sina anhängare?

Det hela påminner om Seinfeld-avsnittet där George skriver en TV-serie om en person som döms till att bli butler åt en person han körde på.

För att liberalismen är en verklighetsfrämmande ideologi. Det blir så när man försöker anpassa verkligheten efter kartan. Liberaler är nästan exakt som datorer som inte förstår mänskligt syntax. De är dock till skillnad från datorerna helt övertygade om att de förstår. De tycks helt enkelt vara emotionellt handikappade har jag fått erfara från detta forum.

Jag är böjd att hålla med, men det öppnar ju för en hel massa bedrägligt beteende. T.ex kanske det är jag som behöver medicinen, och som betalning lovar jag att du som har medicinen ska få ordna fester i min lägenhet när du vill i ett helt år. Du tackar nej, varpå jag höjer mitt bud och lovar att det ska gälla resten av ditt liv istället. Nu tackar du ja, och vi skriver ett kontrakt. Efter ett år går jag till min jurist och säger att jag har ändrat mig, och kräver att få upphäva kontraktet och bara betala priset för medicinen. Det är uppenbart att jag har lovat dig en helt absurt hög betalning bara för att jag visste att jag skulle slippa den men ändå kunna få medicinen. Är detta okej?