2012-10-09, 02:34
#1
Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Jag har väl mer eller mindre hela mitt liv varit väldigt känslig av mig, men jag kan inte påstå att jag har haft problem under min uppväxt förutom tillbakadragenhet i yngre dagar. Många ser mig som en glad, positiv och framåt tjej, men ändå mår jag så fruktansvärt dåligt i perioder.
Jag är snart en 20-årig tjej som bor i en ganska liten svensk stad med mina underbara föräldrar (har även en utflugen tre år äldre bror). Mina morföräldrar bor 10 minuter ifrån oss och jag kan inte ha det bättre än så, jag borde älska min tillvaro mer än allt annat. Men jag gör det inte. Jag uppskattar den inte. Hatar mig för detta, för jag har verkligen de underbaraste familjen man kan tänka sig. Under gymnasiet var jag väldigt skoltrött och vissa dagar orkade jag ingenting. Jag kom hem från skolan och däckade på soffan direkt. Orkade inte ta mig igenom en enda skoluppgift vissa gånger pga en extrem hjärndimma och det resulterade i att någon annan skrev halva min uppsats.
Vårterminen av trean kände jag verkligen att jag inte orkade någonting. Mycket press men även all stress inför studenten och allt som skulle komma därefter. Vad skulle jag göra, vad skulle jag bli? Jag hade planer och min plan var att flytta efter studenten. Men mer än så tänkte jag inte. Studenten kom när jag minst anade det och vips så var allt slut. Efter det åkte jag utomlands i 2 veckor och jag tänkte inte mer på det. När jag kom hem var det dags för 7 veckors sommarjobb i en matbutik och det var väl ungefär i mitten av arbetsperioden jag fick beskedet att min morfar hade en obotlig cancerform som var svår att bota. Han skulle få testa cellgifter om han ville men hjälpte inte det handlade det bara om månader. Där föll hela min tillvaro. Döden. Så himla obekant. Min fina och underbara smarta morfar som är och kommer alltid vara min idol. Jag fick inte ihop ekvationen tynger mig såklart extremt mycket. Jag kan inte se honom ur livet. Jag vågar inte tänka tanken, jag vill inte att han ska försvinna.
Det blev såklart många tuffa dagar och veckor, det är fortfarande tufft men tanken är ganska van. Jag försöker bara gå med strömmen och inte undvika det. När chocken hade lagt sig och jag hade börjat acceptera det (detta var i samband med att jag slutade jobba mina 7 veckor), jag visste inte vad jag skulle göra, men jag kände mig ändå lättad på något sätt. Hade jobbade hårt i några veckor och kände för lite ledighet. Men istället började jag känna mig fruktansvärt trött och hjärndimman sköljde över mig. Kunde inte tänka. Brast ut i gråt ibland och kände mig svag i muskler och leder (även smärta). Jag funderade över mina matvanor eftersom att jag är vegetarian (äter fisk, men inte ofta) och jag kom fram till att jag äter väldigt mycket proteinrik och bra mat (bönor, linser, spenat mm). Men trots detta beställde jag tid på VC och fick komma dit och ta prover. En riktig rutinkoll var det, ca 10 olika blodprover (sköldkörteln, vitaminbrister, järnbrist, B12…allt möjligt!)men konstigt nog visade proverna inget konstigt. Detta fick mig att fundera ännu mera, hade verkligen hoppats på att det skulle kunna vara något fysiskt som skulle kunna vara orsaken till mina psykiska besvär (matt, humörsvängningar, deppig, hjärndimma, tomhetskänsla) så där föll min tillvaro igen.
Men trots detta släppte inte läkaren mig utan hon vill fortsätta fundera med mig vad det kan vara. Väntar både på att få komma å göra virusprover (vad nu det kan vara?) och MR-röntgen (för att säkerhetsställa att jag inte är helt cp i skallen). Grejen är den att jag inte gräver ner mig hela tiden och deppar hela tiden. Det finns stunder då jag verkligen är glad, eller iaf är glad (jag kanske inte känner mig glad, men jag kämpar) och sedan kan det växla, då kan jag bara vilja gå ifrån en konversation med goda vänner och lägga mig ner och gråta bara.
Ibland lider jag av någon slags ångest eller hur man ska förklara det. Ett exempel är när jag jobbar (sitter i kassan) ibland så kan jag få andnöd. Det känns som att jag ska spy och svimma och för att få detta att försvinna måste jag svälja eller typ röra på mig. Jätte läskigt, måste se jätteskumt ut. Måste ju vara någon form av ångest. Det har även förekommit att jag har fått overklighetskänslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det är som att jag lever, men att jag har hoppat ur mig själv och är någon annan. Eller bara lever fast jag inte är någon. Detta håller på i bara några sekunder, upptill några minuter och händer ofta på kvällar då jag är trött. Händer inte ofta men det har hänt x antal gånger de senaste åren.
Relationer kan väl vara en liten del i att jag mår som jag mår, har väl alltid varit lite av en ensamsjäl men gillar även att vara ensam och umgås med mig själv ibland. Har en nära vän som jag verkligen litar på och vi har varit vänner ungefär 12 år. De två andra som också är lite närmre har jag varit vän med lika länge varav en är väldigt egoistisk, har svikit mig många gånger så jag försöker undvika att umgås med henne. Den fjärde nära vännen lärde jag känna i tvåan av gymnasiet, det var väl då vi började umgås och blev väldigt nära vänner. Vi träffas inte så ofta men det är en vän jag håller hårt i. För något halvår sedan hade jag en nära vän som bröt upp med mig av egentligen ingen anledning alls, vi umgicks hela tiden och av en väldigt fånig orsak (som vi inte ens har rett ut) ville hon aldrig mer träffa mig. Vi har ingen kontakt längre. En del av mig saknar faktiskt vår relation medan en del av mig inte saknar henne alls för hon behandlade mig illa i de situationer hon skulle finnas där för mig. Så kompisar… jag har väldigt få kompisar men vet heller inte hur jag ska skaffa nya för jag känner mig som en outsider, det har jag alltid gjort. Har svårt att lita på att människor vill mig väl.
När det kommer till kärlek och killar har jag väl inte haft det så lyckat och det har väl tagit väldigt hårt på mitt psyke. Har aldrig haft ett förhållande och förlorade min kyssoskuld när jag var 17 på en festival samt min oskuld när jag var 18 med ett ONS. Jag var sen, så det var skönt när den långa väntan var över. Jag har väldigt svårt för att bli intresserad av killar men när jag väl blir det blir jag VERKLIGEN det och jag blir alltid det i fel person (läs skitstövlar eller upptagna killar). Jag råkade även ut för att man hittar en trevlig kille och börjar snacka via sms eller något sådant, och sedan slutar han svara eller höra av sig (helt utan anledning). Detta tär verkligen på mitt psyke, för jag vet inte vad det beror på. Visst kan de sluta höra av sig för att man är dryg och efterhängsen men det är jag verkligen inte. (ärligt talat, jag är snygg, jag ser bra ut så jag förstår inte varför det blir som det blir). Killar är rädda för mig.
Det som har tagit väldigt hårt på mig är en händelse på juldagen förra året. Råkade hooka upp med min jobbarkompis (som jag hade haft intresse för samma sommar men som sedan hade flyttat utomlands och bara var i sverige för att hälsa på). Jag kände mig hoppfull till en början och tänkte nästan ”wow, vad mäktigt”. Men jag visste inte vad som väntade. Det betydde inget för honom och jag grävde ner mig i månader. Mådde dåligt, men jag kom över det och ja.. på något sätt löste det sig. Vi kunde jobba tillsammans smärtfritt den här sommaren vilket är en lättnad.
Listan på orsaker kan göras mycket längre, detta är bara de få orsaker jag kan komma på som på något sätt berört mig de senaste månaderna.
Mina symtom är:
Dålig blodcirkulation: fryser ständigt om händer och fötter. Ibland även om nästippen om det är en viktig detalj.
Humörsvängningar: mitt humör kan pendla från superglad till en jävla satmara som springer runt och smäller i dörrar.
Blodtrycksfall: svartnar för ögonen när jag reser mig upp från säng/soffa/stol och måste sätta mig på huk för att detta ska försvinna. får det väldigt ofta trots att mitt blodtryck är normalt (låg nästan på gränsen till högt hos läkaren men vad jag vet så höjs det lite pga stress och när jag testade 3 gånger hemma var det jättebra, runt 60/70)
Huvudvärk: har ofta huvudvärk och det händer ofta att jag måste ta Alvedon för att dämpa smärtan vilket inte är speciellt bra för min lever.
Muskel och ledvä rk: ont i leder och muskler, inget specifikt ställe men det värker. Har en reumatisk sjukdom i släkten men blodprovet som togs på VC var normalt så ser inte varför jag har ont. Jättejobbigt! Har även ont i något under struphuvudet (halsmuskel?), det värker ibland, molande värk.
Ljudkänslig: _extremt_ ljudkänslig ibland. Tycker det är drygt när folk klunkar eller smaskar när de tuggar. Detta gäller speciellt när det handlar om familjemedlemmar.
Hjärndimma: jävligt svårt att tänka klart, precis som en dimma. Ibland kan det vara som att man står bakom en mur och ser på sitt liv utifrån, bara flyter med och v’ntar på en revolution.
Deppig: mörka tankar men tänker inte på något speciellt. Ser bara grått ibland.
Ångest: ¨ångest inför småsaker. Stiga upp tidigt, åka och handla.
Inga framtidsvisioner: förut ville jag göra allt, utbilda mig till frisör och flytta till stockholm. Nu har jag absolut ingen vilja. Helst av allt vill jag vara kvar i min lilla vrå för resten av livet. Hatar mig själv för detta, kan ju bli och göra precis vad jag vill.
Motivation: nada motivation. Älskar musik och att resa men inte ens det känner jag mig sugen på.
Dåligt minne: måste skriva upp allt jag ska göra, väldigt strukturerat. Alla dessa listor ger mig ångest.
Creds till dig som tog dig igenom alla dessa 1783 ord som detta kommer bli när jag sätter punkt. Svårt att ställa en diagnos eller vad fan detta är bara sådär på rak arm. Det enda jag vill veta är om någon har varit med om samma sak och vad är det isåfall? Är jag sinnessjuk eller har jag bara hamnat i en djup livskris?
Jag är snart en 20-årig tjej som bor i en ganska liten svensk stad med mina underbara föräldrar (har även en utflugen tre år äldre bror). Mina morföräldrar bor 10 minuter ifrån oss och jag kan inte ha det bättre än så, jag borde älska min tillvaro mer än allt annat. Men jag gör det inte. Jag uppskattar den inte. Hatar mig för detta, för jag har verkligen de underbaraste familjen man kan tänka sig. Under gymnasiet var jag väldigt skoltrött och vissa dagar orkade jag ingenting. Jag kom hem från skolan och däckade på soffan direkt. Orkade inte ta mig igenom en enda skoluppgift vissa gånger pga en extrem hjärndimma och det resulterade i att någon annan skrev halva min uppsats.
Vårterminen av trean kände jag verkligen att jag inte orkade någonting. Mycket press men även all stress inför studenten och allt som skulle komma därefter. Vad skulle jag göra, vad skulle jag bli? Jag hade planer och min plan var att flytta efter studenten. Men mer än så tänkte jag inte. Studenten kom när jag minst anade det och vips så var allt slut. Efter det åkte jag utomlands i 2 veckor och jag tänkte inte mer på det. När jag kom hem var det dags för 7 veckors sommarjobb i en matbutik och det var väl ungefär i mitten av arbetsperioden jag fick beskedet att min morfar hade en obotlig cancerform som var svår att bota. Han skulle få testa cellgifter om han ville men hjälpte inte det handlade det bara om månader. Där föll hela min tillvaro. Döden. Så himla obekant. Min fina och underbara smarta morfar som är och kommer alltid vara min idol. Jag fick inte ihop ekvationen tynger mig såklart extremt mycket. Jag kan inte se honom ur livet. Jag vågar inte tänka tanken, jag vill inte att han ska försvinna.
Det blev såklart många tuffa dagar och veckor, det är fortfarande tufft men tanken är ganska van. Jag försöker bara gå med strömmen och inte undvika det. När chocken hade lagt sig och jag hade börjat acceptera det (detta var i samband med att jag slutade jobba mina 7 veckor), jag visste inte vad jag skulle göra, men jag kände mig ändå lättad på något sätt. Hade jobbade hårt i några veckor och kände för lite ledighet. Men istället började jag känna mig fruktansvärt trött och hjärndimman sköljde över mig. Kunde inte tänka. Brast ut i gråt ibland och kände mig svag i muskler och leder (även smärta). Jag funderade över mina matvanor eftersom att jag är vegetarian (äter fisk, men inte ofta) och jag kom fram till att jag äter väldigt mycket proteinrik och bra mat (bönor, linser, spenat mm). Men trots detta beställde jag tid på VC och fick komma dit och ta prover. En riktig rutinkoll var det, ca 10 olika blodprover (sköldkörteln, vitaminbrister, järnbrist, B12…allt möjligt!)men konstigt nog visade proverna inget konstigt. Detta fick mig att fundera ännu mera, hade verkligen hoppats på att det skulle kunna vara något fysiskt som skulle kunna vara orsaken till mina psykiska besvär (matt, humörsvängningar, deppig, hjärndimma, tomhetskänsla) så där föll min tillvaro igen.
Men trots detta släppte inte läkaren mig utan hon vill fortsätta fundera med mig vad det kan vara. Väntar både på att få komma å göra virusprover (vad nu det kan vara?) och MR-röntgen (för att säkerhetsställa att jag inte är helt cp i skallen). Grejen är den att jag inte gräver ner mig hela tiden och deppar hela tiden. Det finns stunder då jag verkligen är glad, eller iaf är glad (jag kanske inte känner mig glad, men jag kämpar) och sedan kan det växla, då kan jag bara vilja gå ifrån en konversation med goda vänner och lägga mig ner och gråta bara.
Ibland lider jag av någon slags ångest eller hur man ska förklara det. Ett exempel är när jag jobbar (sitter i kassan) ibland så kan jag få andnöd. Det känns som att jag ska spy och svimma och för att få detta att försvinna måste jag svälja eller typ röra på mig. Jätte läskigt, måste se jätteskumt ut. Måste ju vara någon form av ångest. Det har även förekommit att jag har fått overklighetskänslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det är som att jag lever, men att jag har hoppat ur mig själv och är någon annan. Eller bara lever fast jag inte är någon. Detta håller på i bara några sekunder, upptill några minuter och händer ofta på kvällar då jag är trött. Händer inte ofta men det har hänt x antal gånger de senaste åren.
Relationer kan väl vara en liten del i att jag mår som jag mår, har väl alltid varit lite av en ensamsjäl men gillar även att vara ensam och umgås med mig själv ibland. Har en nära vän som jag verkligen litar på och vi har varit vänner ungefär 12 år. De två andra som också är lite närmre har jag varit vän med lika länge varav en är väldigt egoistisk, har svikit mig många gånger så jag försöker undvika att umgås med henne. Den fjärde nära vännen lärde jag känna i tvåan av gymnasiet, det var väl då vi började umgås och blev väldigt nära vänner. Vi träffas inte så ofta men det är en vän jag håller hårt i. För något halvår sedan hade jag en nära vän som bröt upp med mig av egentligen ingen anledning alls, vi umgicks hela tiden och av en väldigt fånig orsak (som vi inte ens har rett ut) ville hon aldrig mer träffa mig. Vi har ingen kontakt längre. En del av mig saknar faktiskt vår relation medan en del av mig inte saknar henne alls för hon behandlade mig illa i de situationer hon skulle finnas där för mig. Så kompisar… jag har väldigt få kompisar men vet heller inte hur jag ska skaffa nya för jag känner mig som en outsider, det har jag alltid gjort. Har svårt att lita på att människor vill mig väl.
När det kommer till kärlek och killar har jag väl inte haft det så lyckat och det har väl tagit väldigt hårt på mitt psyke. Har aldrig haft ett förhållande och förlorade min kyssoskuld när jag var 17 på en festival samt min oskuld när jag var 18 med ett ONS. Jag var sen, så det var skönt när den långa väntan var över. Jag har väldigt svårt för att bli intresserad av killar men när jag väl blir det blir jag VERKLIGEN det och jag blir alltid det i fel person (läs skitstövlar eller upptagna killar). Jag råkade även ut för att man hittar en trevlig kille och börjar snacka via sms eller något sådant, och sedan slutar han svara eller höra av sig (helt utan anledning). Detta tär verkligen på mitt psyke, för jag vet inte vad det beror på. Visst kan de sluta höra av sig för att man är dryg och efterhängsen men det är jag verkligen inte. (ärligt talat, jag är snygg, jag ser bra ut så jag förstår inte varför det blir som det blir). Killar är rädda för mig.
Det som har tagit väldigt hårt på mig är en händelse på juldagen förra året. Råkade hooka upp med min jobbarkompis (som jag hade haft intresse för samma sommar men som sedan hade flyttat utomlands och bara var i sverige för att hälsa på). Jag kände mig hoppfull till en början och tänkte nästan ”wow, vad mäktigt”. Men jag visste inte vad som väntade. Det betydde inget för honom och jag grävde ner mig i månader. Mådde dåligt, men jag kom över det och ja.. på något sätt löste det sig. Vi kunde jobba tillsammans smärtfritt den här sommaren vilket är en lättnad.
Listan på orsaker kan göras mycket längre, detta är bara de få orsaker jag kan komma på som på något sätt berört mig de senaste månaderna.
Mina symtom är:
Dålig blodcirkulation: fryser ständigt om händer och fötter. Ibland även om nästippen om det är en viktig detalj.
Humörsvängningar: mitt humör kan pendla från superglad till en jävla satmara som springer runt och smäller i dörrar.
Blodtrycksfall: svartnar för ögonen när jag reser mig upp från säng/soffa/stol och måste sätta mig på huk för att detta ska försvinna. får det väldigt ofta trots att mitt blodtryck är normalt (låg nästan på gränsen till högt hos läkaren men vad jag vet så höjs det lite pga stress och när jag testade 3 gånger hemma var det jättebra, runt 60/70)
Huvudvärk: har ofta huvudvärk och det händer ofta att jag måste ta Alvedon för att dämpa smärtan vilket inte är speciellt bra för min lever.
Muskel och ledvä rk: ont i leder och muskler, inget specifikt ställe men det värker. Har en reumatisk sjukdom i släkten men blodprovet som togs på VC var normalt så ser inte varför jag har ont. Jättejobbigt! Har även ont i något under struphuvudet (halsmuskel?), det värker ibland, molande värk.
Ljudkänslig: _extremt_ ljudkänslig ibland. Tycker det är drygt när folk klunkar eller smaskar när de tuggar. Detta gäller speciellt när det handlar om familjemedlemmar.
Hjärndimma: jävligt svårt att tänka klart, precis som en dimma. Ibland kan det vara som att man står bakom en mur och ser på sitt liv utifrån, bara flyter med och v’ntar på en revolution.
Deppig: mörka tankar men tänker inte på något speciellt. Ser bara grått ibland.
Ångest: ¨ångest inför småsaker. Stiga upp tidigt, åka och handla.
Inga framtidsvisioner: förut ville jag göra allt, utbilda mig till frisör och flytta till stockholm. Nu har jag absolut ingen vilja. Helst av allt vill jag vara kvar i min lilla vrå för resten av livet. Hatar mig själv för detta, kan ju bli och göra precis vad jag vill.
Motivation: nada motivation. Älskar musik och att resa men inte ens det känner jag mig sugen på.
Dåligt minne: måste skriva upp allt jag ska göra, väldigt strukturerat. Alla dessa listor ger mig ångest.
Creds till dig som tog dig igenom alla dessa 1783 ord som detta kommer bli när jag sätter punkt. Svårt att ställa en diagnos eller vad fan detta är bara sådär på rak arm. Det enda jag vill veta är om någon har varit med om samma sak och vad är det isåfall? Är jag sinnessjuk eller har jag bara hamnat i en djup livskris?
