Menningen med livet?

Varför finns vi?
Varför lever du/jag?
Varför lever vi livet?
Varför åldras vi och livet tar slut?


Alla lever vi våra egna liv och bara lever på, livet flytter på. Alla gör vi samma saker. Vi bara gör det utan att förstå varför vi gör det.



Jag vill bara veta era åsikter om dessa frågor, livet känns typ meningslöst, alla är vi djur som bara lever på, känns så efterblivet, utan att tänka på varför, vi bara gör det. Vi lever efter reptilhjärnan om man säger så.

Googla - meaning of life universe and evrything

Svaret är 42.

Skulle tippa på att det är för att lära sig stava.

Att fråga sig varför innebär att du förutsätter att det finns en anledning.
Du kan lika gärna fråga varför det regnade idag eller varför stenen du sparkade på på hemvägen inte träffade lyktstolpen som du siktade mot.

Det bara är så. Du kan komma fram till en vetenskaplig anledning till vad som orsakade regnet eller en matematisk beräkning som visar att du helt enkelt inte kan sikta med en liten sten men i slutändan finns det inget svar på varför.

Vi lever för att vi lever, flest prylar när han dör vinner.

Nej

Lägger du ihop 42 (dvs 4+2=6) så får du vad livet består utav.

R&S -> Filosofi

/mod

Du har svaren i dig och dom kan endast ge mening för dig.

För att kunna ställa dom frågorna behöver du först vara medveten om att du existerar.
Där har du också samtidigt svaret på första och andra och tredje frågan.

Åldrandet och döden är en illusion för att vi ska kunna uppleva dualiteten.

Inget är meningslöst om du inte väljer det. Tänk att du är fullständigt lycklig. Allt som är du är lycksalighet. I denna lycka finns inget annat, inget att sträva efter, inga mål att nå. Allt bara är. Om du därifrån vill förstå lycksaligheten behöver du få ett perspektiv, du behöver ställa dig utanför lyckan för att kunna se och förstå dig själv. Du skapar motsatsen till lycka. Du skapar en dualitet för att kunna förstå vem du är. Där är du nu precis som alla människor. Vi befinner oss ei en verklighet där vi upplever allt som inte är lycka. Det har vi valt för att kunna hitta tillbaks och förstå oss själva.

Det är lätt att känna att livet är meningslöst och till stor del är det väl så också. Vi har ändliga liv, vi tillbringar en stor del av vår tid på att bara göra det vi ska i samhället, jobba osv och i det stora perspektivet både fysiskt och tidsmässigt är vi så betydelselösa att vår existens kunde lika väl vara väteatomer.

Men det finns något positivt i den meningslösheten också, kraven sänks en aning ;-) Du är inte epicentrum i universum, även om det känns så för oss eftersom vi inte har något annat att referera till.

Det går att finna en egen mening med livet, men till och med för religiösa har det svårt att ta bort meningslöshetskänslan, så den kommer nog alltid att vara närvarande på ett eller annat sätt. Mycket härleds tror jag till att vi kommer att dö.

Men ett sätt att tänka på vår egen dödlighet och den menlöshet den skänker livet är att vi är den enda varelse på jorden som troligtvis reflekterar över vår egen existens. Under evolutionens förlopp är detta med all sannolikhet ett extremt ovanligt fenomen. Något som dock är förekommande hos alla existenser på vår planet är viljan att överleva, vår självbevarelsedrift.

Självbevarelse driften får hos oss en överdriven betydelse i våra tankar för vi vet att vi kommer att dö. Allt som är skrämmande med att dö är till stor del kopplat till denna överlevnadsmekanism, att det rent reellt skulle finnas något sorgligt att vi dör (förutom för anhöriga och andra som sörjer ens död) ställer jag mig tveksam till. En del av vår hjärna (självbevarelsedriften) finns där för att se till att vi lever så länge som möjligt och kan föröka oss (och anledning till det är helt enkelt för att det anlaget gynnar att vi existerar).

Men självbevarelsedriften har ingen funktion när det gäller funderingar och vetskap över vår egen död, det är tyvärr ett sätt som den här viktiga evolutionsutvecklingen slår fel för oss människor eftersom vi har förmågan till komplicerade abstrakta tankar. Det finns en tröst i detta att det här rör sig om en evolutionär miss som plågar oss själva.

Varför vi finns är komplex fråga... 'gud' skapade oss som folk säger. Vi 'utvecklades' som folk säger. Jag säger med full ärlighet om att vi bara kom till för att vi är vackra varelser men under senaste åren vittnar vi oss mer och mer.

Varför vi lever tillsammans är för att vi vill inte slänga bort chansen med att har det bra. Inom min åsikt så kommer nästa liv om man nu så kommer och har så kommer det vara mycket bättre eller mycket sämre... det är inte värt med att försöka men om man har nog positiva tankar om livet så ja det är därför vi lever annars.

Varför vi åldras och livet tar slut kan vara på grund av att du eller jag är som en bok. Du/jag är boken och boken har alltid slut och ja sagan slutar för jag eller du.

Min åsikt om dina frågor, OP, är magnifika. Dom var inte så lätta och svara på men det var dom som jag kom på. Förmodligen nästa dag, nästa månad eller nästa år så kommer jag fram med mer bättre svar men ja vi människor är lyckade med att vara människor. Det finns folk som inte accepterar de ödet som man har fått men vi är lyckade annars. Tänkt dig om du föddes som en annan som till exempel hund, katt eller så... man har det inte trevligt om hur läget ser ut.

Jag beklagar om att svaren som jag har skrivit inte låter så elegant men jag försökte.... ärligt!

/Gromorion

Läs "The Selfish Gene" av Richard Dawkins så har du en bit av svaret. Det är termodynamiskt fördelaktigt.

"Mening" är vad du väljer att det ska vara för just dig. Det finns ingen universell "mening", som någon annan har bestämt.

Meningen med livet är att skapa ett större välmående för övriga universum, detta uppnås bäst genom att hitta ren, varaktig lycka i ditt eget medvetande.
Här är bästa sättet att uppnå detta, vilket således också är meningen med livet:

Om du låter din automatiska, konstanta, omedvetna tankeström tystna, reagerar kroppen, hjärnan, själen, hela din person med att direkt ge dig en varaktig fantastisk lyckokänsla, en känsla av lugn, trygghet, samhörighet och en djup insikt i vem du egentligen är.
Då kan du använda hjärnan som det verktyg den egentligen är, istället för att hjärnans oljud (tankar) ständigt kontrollerar dig genom dina känslor/reaktioner.

Bortom våra tankar uppenbarar sig även ett klart medvetande, där vad som egentligen är rätt och fel blir instinktivt självklart. Alla sinnen förstärks och fungerar klanderfritt. (Det finns närapå en oändlig mängd positiva effekter som automatiskt uppkommer i detta tillstånd.)

Detta uppstår hos alla människor som avidentifierar sig med sina tankar (egot), det är inte något "mirakel", ingen religion, det är inte "flummigt", inget som man måste tro på.
Det är helt enkelt ett rent, naturligt och logiskt resultat.