Tågtripp deluxe (2x dalai lama)

Kön: man
Längd/Vikt: 179 cm, 65 kg
Ålder: 26 år
Substans: LSD
Erfarenhet: cannabis, amfetamin, morfin, MDMA, LSD, DMT, 4-ho-met, m.m.
Tid: ca 8 h

Intro
Sommarens enda spontana aktivitet blev i år Ozorafestivalen, som på något mystiskt vis lyckades göra mig blödig nog att tacka ja till att åka vidare ut i Europa tillsammans med min bästa vän Gudrun som, bortsett från vad man kan tro, är en man. Det skulle visa sig att denna resa på ytterligare 3 veckor skulle förändra mitt liv, eller snarare få mig att hoppa ner från stängslet där jag suttit och dinglat med benen i ett par år. Festivalen var i särklass det mest storslagna jag upplevt under en vecka, om det berodde på variationen av godis är svårt att bedöma... hursomhelst köpte jag lite extra LSD då det garanterades vara dalai lama (200 ug sades det och ett festivaltest slog fast att dem i vilket fall innehöll krut). Sagt och gjort, jag och min bästis Gudrun drog efter festivalen till Budapest några dagar och därefter till Bukarest några dagar till. Det var då dags att hoppa på nattåget till Moldaviens huvudstad och med lite flyt fick vi tag på en hytt i sovvagnen, då resan skulle ta 13 timmar, och med lite till flyt skulle vi få hytten för oss själva.

Innan jag fortsätter där känner jag att en sak måste förklaras för dem av er som inte rest mellan Rumänien och Moldavien sedan Sovjet gick i stöpet. Jag talar om ett tåg vars hjulpar, genomgående rostbruna, varit sönderrostade i decennier och där själva vagnarna med uppfläkta plåtskal endast tycktes hållas ihop av improviserade nitbeslag på godtyckliga ställen. Jag talar om ett tåg vars insida luktade gammal inrökt arbetarpub och där slafarna vi skulle tillbringa natten på närmast kunde jämföras med en sträckbänk. Vi hade dock turen att klassas som några av de finare passagerarna (och då krävs ingen livlig fantasi för att gissa hur de andra lopporna på tåget såg ut i jämförelse med oss relativt sletna backpackers) och blev därmed tilldelade två naggade tygfiltar att täcka våra plankor med. Och på tal om loppor så skulle min resekamrat snart få erfara att tåg mot Moldavien innebar närkontakt med dessa små flitiga gnagare. Hursomhaver kan du säkert lista ut övriga detaljer kring denna skam till ursäkt bland rullande konservburkar.

Tåget skramlade ut från stationen vid 20-tiden och tankarna gled snabbt över till hur nästkommande 13 timmar skulle fördrivas i denna bastu. Nämnde jag att det varken fanns AC eller möjlighet att öppna fönstret i sin hytt? Till skillnad från min resekamrat var jag varken trött eller nedslagen trots vår ganska prekära situation så jag valde att tillbringa nästföljande två timmar i Bilbo Baggins värld då jag bestämt ska läsa ut den innan filmen kommer. Vidare satt jag och rullade tummarna i ca 25 sek då jag plötsligt kom på att jag hade kvar två dalai lamas från Ozora. Nästföljande tanke handlade om att bli påkommen med dessa i passkontrollen skulle leda till stjärtgymnastik med Ivan, men jag ville heller inte göra mig av med dessa två biljetter till stjärnorna. Jag hade aldrig droppat så mycket som 200 + 200 ug men har länge väntat på ett tillfälle att verkligen få pusha mina gränser sedan sist ( https://www.flashback.org/t1542140 ). Beslutet blev ganska enkelt och då jag hade runt 10 timmar på mig räknade jag med att få åtminstone några timmars sömn (vilket skulle visa sig vara uppåt väggarna fel).

Rivstart
Vid 23-tiden lade jag således lapparna på tungan efter att jag förberett allt som möjligt gick. Jag planerade att krypa ner under min naggade tygfilt, blunda och analysera små söta älvor, lösa andra världsproblem och förhoppningsvis glida över i djupa drömmar av ren utmattning. Men på den punkten skulle jag tydligen bedra mig själv och på köpet få erfara en ny definition av ”be careful what you wish for”. Det skall också tilläggas att jag aldrig tidigare trippat ensam (av omständigheter som står över mig) men hade länge sett att en inre resa stod skrivet högt på min önskelista. Vad jag mindes från Ozora var att det tog ca en timme att slå ordentligt och det som nu låg på tungan hade tidigare legat i en varm ryggsäck i en vecka så jag förmodade att styrkan avtagit något. Jag myste ner under filten och flöt iväg men blev lite förvånad när jag redan efter 30 min noterade relativt skarpa fraktaler bakom mina ögonlock för att vara så kort efter start. Jag började naturligtvis fundera över hur peaken skulle kännas om det började slå redan nu och hoppades smått att det inte skulle bli alltför många besökare eller andra i vår hytt. Min resekamrat Gudrun kikade upp från sin slaf på motsatt sida i hytten och bad mig säga till om jag mådde dåligt och önskade sedan godnatt.

Jag hade nu myror i fötter och ben som sakta spred sig uppåt och det tog inte lång stund innan hela kroppen var avdomnad till den grad jag aldrig upplevt på någon substans. Strax kunde jag inte längre känna mitt hjärta slå ens med handen på bröstet så jag var tvungen att sätta mig upp och meditera för att kunna andas djupt och återfå vad jag trodde var normal puls. Jag lyckades dock snart övertyga mig själv om att jag överlevt hittills även när jag inte tänkt på min andning vilket måste betyda att det inte är något fel på mitt hjärta, även om jag inte kan känna det. Jag vet inte hur ni funkar men jag tycker ofta det är skönt att som syrad kunna dra en slutsats om något, efter att ha vändit och vridit, analyserat och dissekerat saken i oändlighet (vilket i realiteten säkert var 5 min).

Stjärnkod och folk i mattan
Smått nöjd vände jag mig mot det stora fönstret och blickade ut över ett skugglandskap dekorerat med små, små ljuspunkter här och var. Natthimlen ovanför var helt stjärnklar och kändes som en gigantisk spegelbild av marken (eller tvärt om?) och det var omöjligt att se horisonten där det började och slutade. Då fick jag syn på ett ansikte i fönstret och jag antar att mitt hjärta hoppade över ett slag innan jag förstod att det tillhörde mig själv. Tre djupa andetag och jag kunde fortsätta att se på stjärnorna som nu började bilda de mest komplicerade geometriska mönstren. Dom fortsatte med att ordna upp sig i lager och bilda 3D-former såsom kuber, pyramider och andra jag inte ens kunde benämna. Jag bara satt och gapade av fascination och innan jag visste ordet av började alla stjärnor rinna ned, liksom matrix-koden fast i 3D. Jag tänkte ”whoa! Detta händer inte!” men mina ögon sade mig att ”JODU det gör det visst!” och jag blev så full i skratt att dom pratade med mig så jag var tvungen att titta bort från denna stjärnkod.

Våran lilla hytt började nu skeva ur rejält och den otroliga mängd detaljer den innehöll var ofattbar. Mattan på golvet var av någon persisk variant (förmodligen en dålig fake) med människor i en del ganska intima positioner. Alltsammans vågade och vågade så skummet yrde i takt med att folket i mattan bytte ställningar och hade sig. Skjutdörren till vår hytt flög plötsligt upp med ett brak och Gudrun satte sig spikrak upp. Genom att titta ut kunde jag dock konstatera att vi nått vår första checkpoint på vägen. Andra passagerare klev av och tåget skramlade vidare.

Crazy Train
Jag drog igen dörren och lade mig tillrätta under filten. Jag började nu höra en mängd olika ljud, vissa jag kunde placera såsom hjulens gupp vid varje rälskant och det svaga surret av lysröret i taket. Jag hörde även andra gnisslande ljud, någonstans utanför droppade det och jag inbillade mig att jag hörde kedjor med krokar som skramlade mot varandra. Ozzy Osbournes Crazy Train fick en helt ny innebörd och känslan av att bokstavligen sitta på ett skenande tåg ut i natten var så påtaglig att det kröp i huden på mig. Dessa kedjor och krokar fastnade av någon anledning bakom mina ögonlock och snart började där dyka upp zombies och andra odöda ting. Ett tips till er framtida tågtrippare: se aldrig ”Midnight Meattrain” då flashbacks ur denna nästan fick mig att kissa på mig. Jag kände att jag var tvungen att uppsöka en toalett eller något dyligt dom utrustat denna konservburk med, men det var lättare tänkt än gjort.

I nöd och lust
Jag tog ett steg ut i korridoren, som visade sig vara 17ggr längre än jag mindes. Jag konstaterade snabbt att jag aldrig skulle hitta tillbaka om jag gick härifrån. Jag såg bilder av mig själv snubblandes in i varenda hytt på väg tillbaka till min egen och på köpet lyckats väcka varenda själ på tåget. I det fallet vore det inte tal om någon simpel stjärtgympa med Ivan, då snackar vi om att samtidigt få smaka på hans kusin Pjotr, som fö. jobbar för KGB. Jag kände att jag ville behålla mitt garnityr ett tag till och tassade in i hytten men knappt hade jag satt mig förän blåsan gjorde sig märkvärdig pånytt. Jag insåg att jag inte skulle kunna hålla mig hela resan och jag ville knappast kissa ner mig så jag tänkte ’fuckit’ och gick ut ur hytten igen. Jag stängde igen dörren och noterade då några romerska siffror som jag jämförde med grannens och fattade att det måste vara hyttnummer. Vilken lättnad då det var ett säkert kort att hitta tillbaka till min hytt. Jag vinglade således åt det håll där jag förhoppningsvis kunde få offra till porslinsguden. Det gick långsamt framåt då tågets och mina rörelser inte var direkt synkade, väggarna pulserade ordentligt och korridoren verkade vilja fortsätta i oändlighet. För att göra ett långt nödbesök kort så lyckades jag ta mig till toan, som i stort sett bestod av ett hål i golvet, och sedan ta mig helskinnad tillbaka till hytt nummer VIII.

Min resa
Jag steg in i hytten och märkte att Gudrun tittade på mig och mest för att säkra att det verkligen var han lyckades jag klämma ur mig ”jag trippar järnet..”. Till svar fick jag ett kort och kallt ”jag är inte intresserad” varvid han vände sig för att somna om. I det ögonblicket var jag totalt ensam i hela världen och jag insåg att denhär resan var menad enbart för mig och min personliga utveckling. Jag hade vid detta laget tappat bort tiden och ärligt talat betydde tid ingenting just då. Jag lade mig åter på slafen, blundade och såg zombies och ryska passkontrollanter om vartannat och till slut stod jag inte ut och tänkte att ”kommer dom och tar mig så får dom göra det, mitt liv tar en annan vändning men det kommer ha precis lika stor mening som det jag lever just nu”...

Jag accepterade att mitt öde kunde vara det jag nyss föreställt mig, något som tidigare legat utanför min världsbild. I nästa ögonblick exploderade allt i en kaskad av vitt ljus och jag fullständigt badade i den lättnad jag genomsyrades av. Vart jag än vände mig blev jag bländad av ett vitt guldaktigt sken och strax flög jag fram i en tunnel av ljus. Den enda beskrivningen jag kan komma på är en orgasm av bekymmerslös frihet där vartenda gram av grubbel sopats bort från mina axlar. I den stunden slog det mig att det enda som betyder något i världen är acceptans. Att acceptera allt som händer och låta det flyta genom mig för att på så sätt hitta min rätta väg i detta livet. Jag insåg (återigen) att allt verkligen är perfekt ordnat och att försöka kontrollera sig själv eller sin omgivning är totalt meningslöst. Känslan av att nu låta livet föra mig varhelst det önskade var som att flyta fram längs en stilla flod.
Jag visste inte vad som väntade bakom nästa krön men jag visste att så länge jag inte kämpade mot flodens stilla men starka drag fanns ingen risk att drunkna. Istället skulle jag ha ork att beskåda allt som fanns längs flodens väg. Med denna insikt fylldes jag av en otrolig tacksamhet för vad än livet hade i beredskap åt mig. Med detta kom också en upptäckarlust och förväntan inför framtiden som jag fortfarande bär med mig idag.

Wish and accept
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag satte mig upp och började lipa som jag aldrig gjort förut och jag antar att ’cry me a river’ bäst skulle beskriva situationen. Efter en tid som jag omöjligt kunde beräkna övergick forsen till en bäck för att sedan helt torka ut – jag kunde återigen se utanför min kropp. Jag kände att jag måste skriva ner något för att inte glömma denna ovärderliga lärdom. ’Wish and accept’ fick jag kladdat ned på närmsta papperslapp. ’Wish’ därför att jag förstod att det var min egen önskan att tänja mina gränser, eller rent av lösa upp dom, som hade givit mig denna upplevelse. Att acceptera denna önskan/upplevelsen (och allt annat som dagligen sker längs flodens färd..) betyder i förlängningen att acceptera mig själv. Denna lärdom fick mig att sluta med många orationella beteenden, småsaker kan tyckas (bl.a. röka och bita på naglarna, något jag gjort hela livet) men stora steg för mig personligen.

Vidare slog jag fast vid att de följande dagarna var ett bevis för den upptäckt jag nu delar med mig av. Så länge jag accepterade ALLT som korsade min väg varesig positivt eller negativt (blev bl.a. bestulen på massa pengar och haffad av ukrainska polisen) så inträffade synk på synk på synk och händelser/situationer som jag tidigare sett som problem löste sig automatiskt. Detta är något som pågår än idag och det går sällan mer än några timmar mellan varje synk. Fullkomligt osannolika händelser som gör mig tacksam för varje andetag jag tar i denna underbara värld. Om jag var osäker förut har jag nu inga tvivel på att dessa osannolika händelser, synkar, bara kommer att öka i frekvens.

YinYang
Återigen dunsade hyttdörren upp och vi hade anlänt till nästa checkpoint. Jag kikade ut genom fönstret och klockan på stationshuset visade strax över 03 vilket betydde att jag bara var fyra timmar in i trippen, trots att jag hade kunnat skriva en hel encyklopedia om tidigare outforskade rum uppe på mitt hjärnkontor. Det var fortfarande kolmörkt ute där tåget susade vidare inpå okänd mark. Kolmörkt förutom halvmånen som nu hade klättrat upp på himlavalvet och av någon anledning associerade jag den med yin och yang, något som jag aldrig tidigare gjort. Mitt val att acceptera både ljus och mörker, positivt och negativt, var uppenbarligen rätt! Det kändes som att hela livet försökt hitta rätt väg med fel karta och en trasig kompass. Att det tagit mig 26 år att inse att den karta som givits mig av föregående generation var totalt förkastlig rörde mig inte det minsta i ryggen. Jag hade ju inte varit den person jag är idag om jag inte irrat runt som ett blindstyre på alla krokiga stigar och småvägar.

”Your scars are the roadmap to your soul”
Citatet från en av mina favoritfilmer, The Fountain, dök plötsligt upp I huvet och jag kunde inget annat än att acceptera och hålla med. Jag har aldrig tidigare haft något riktigt mål i livet, något att kämpa för, men nu när jag ritat upp de grövsta dragen på min nya karta kunde jag börja skissa på fler resemål jag ville förkroppsliga. Jag förstod att jag kunde välja precis vilken väg jag ville och att ansvaret och konsekvenserna var enbart mitt att axla. Det kändes underligt skönt, det var en ny känsla av tillfredställelse som gick på djupet. Jag är i skrivande stund (ca två månader efter resan) lika hög på livet och fortsätter skissa, sudda och ibland färglägga mina högsta drömmar.


Gudrun
Resan flöt vidare i stilla lunk och jag blev nyfiken på vad klockan kunde vara såhär dags. Jag hade knappt formulerat min önskan när min resekamrat tittade upp och jag passade på att fråga ”vet du hur mycket klockan är?”. Till svar fick jag ett ”nej” innan han dök ner under filten igen och jag tänkte ”naturligtvis, du har ju sovit.”. Jag försökte igen och trevade med ett ”vill du hjälpa mig ta reda på vad klockan är?” men möttes av total tystnad. Jag väntade några sekunder som varade en evighet och lyckades klämma fram ett ”snälla..?” varvid Gudrun flög upp från sin slaf, upp på golvet, rak i ryggen som en fura, pekandes med hela handen på sin sovplats och fräste ”Kolla då! Det du ska kolla!”. Jag tittade helt oförstående på honom och pep ”jag bara undra vad klockan va..”, men min önskan föll på döva öron. ”Vad spelar det för roll vad klockan är” hävde han ur sig och jag kunde inte riktigt komma på någon bra anledning så jag ryckte på axlarna och lutade mig tillbaka, helt paff av den situation som just utspelat sig. Han hade bett mig säga till om jag mådde dåligt men nu hade jag bara undrat över något så trivialt som klockan. Långt borta hörde jag ”men dåså, släpp det” och i samma ögonblock rann det av mig då jag påmindes om att denna resa var menad enbart för mig. Den tidigare olustiga känsla jag haft om min kamrat under denna tågresa byttes ut mot en annan jag sällan känt förut. Jag började se upp till honom, inte bara för att han speglade så mycket av mig, vilket i sig var ett uppvaknande. Han tvingade mig att ta ansvar för mitt eget beteende, mitt smått onyktra tillstånd och det faktum att det var jag som ville veta vad klockan slagit, inte han. Jag insåg hur egoistiskt jag betett mig, men jag kunde mig inte för att väcka honom för att meddela detta. Jag började se en sida av min vän (som jag känt i 10 år) som jag aldrig tidigare sett och jag började uppskatta alla små grejer han har för sig. Jag kände att detta verkligen var en äkta vän, som jag inte hade bytt mot allt smör i Småland. Att jag några dagar senare, under situationen med ukrainska polisen, öppet tvivlade på vad han skulle gå igenom för min skull (vilket gjorde honom otroligt besviken) stärkte bara min önskan att ha honom vid min sida resten av livet.

Passkontroll
Återigen gled hyttdörren upp men denna tittade en nyvaken konduktörska(?) in i vår hytt och skråla ”passport! PASSPORT!”. Jag förstod att vi nått gränsen till Moldavien och att det var dags för passkontroll. Alla lampor tändes och jag och Gudrun drog snabbt på oss våra paltor då vi bodde i första hytten i korridoren. Efter en kort stund uppenbarade sig två män i dörren, båda två bärande stilig, men märkbart sliten, uniform med tillhörande hatt. Den ene mannen hade låda på magen (vilket tydligen står i den moldaviska lagen) och bad om våra pass varefter han började knappa på sin låda. Då fortsatte näste man att förhöra oss om var vi kom från, vart vi skulle och i vilket ärende. Min vän lyckades dock övertyga männen om att vi inte smugglade knark (inte i fast form iaf) medans jag satt brevid och nickade och log instämmande.

http://imageshack.us/f/571/img0232nj.jpg/

Jag kände att jag inte hade haft några problem att förklara saken. Har lärt mig snäppa tillbaka till ”verkligheten” ganska lätt, men jag var tacksam att min vän skötte samtalet då jag började bli lite trött i huvet av allt som hänt. Männen nöjde sig och gick vidare i korridoren medan vi satt kvar och började samtala. Gudrun berättade om sin barndom, sin släktstory och sina drömmar om att resa och skriva. Jag satt länge och bara lyssnade och uppskattade varenda ord som nådde mina öron. Vi har aldrig direkt talat i dessa banor förut och jag tyckte det var otroligt intressant att upptäcka nya saker om min bästa kompis.

Upp och ner
Nu började tåget röra sig framåt igen för att strax därefter backa. Detta upprepades och jag gick ut i korridoren för att se vad som stod på. Jag tittade ut och fick nästa otroliga syn. Vi hade åkt in på en banstation och tåget hade kopplat av alla vagnarna. Alla männen nedanför i neonfärgade västar höll på att mecka med en stor maskin som stod på marken intill vagnen på spåret brevid oss. Då började maskinen pusta och fräsa och hela vagnen lyftes upp och kvar på spåret stod alla hjulpar som genast befolkades av män med ficklampor och bistra miner. Varje hjulpar undersöktes noggrannt och efter ett tag rullades alla iväg, med vagnen hängandes i luften, för att ersättas med nya. Därefter gjorde dom samma sak med vår vagn och den på andra sidan. Jag har aldrig varit med om något liknande och det hela kändes som att få benen utbytta. Maskinen surrade och jag kände att jag laddades med ny energi och jag fick nästan lite spring i benen.

En ny dag
Just då upptäckte jag att solen höll på att gå upp då jag noterade att hela horisonten blivit glödande röd. De första strålarna repade upp denna röda ridå, som nu istället fick en ram av guld, och skar över hela himlen. Jag vet att en bild bör säga mer än tusen ord och så även i detta fall, men varken bild eller ord kan med rättvisa beskriva det jag beskådade. Ni som varit på nattlig tripp vet vad jag talar om: helt slutkörd i huvet efter alla äventyr är man i ögonblicket alltid för svag för att motstå en soluppgång. Man har inget val utom att stå där och och gapa över den kaskad av färger som exploderar i slow-motion framför ögonen på en. Nyss hade skådespelet varit en stumfilm men detta ändrades då akt två inleddes med ett ”kuckelikuuuu” från någonstans i närheten. Jag märkte att solen grävt fram en stuga ur mörkret, knappt 50 meter från vår stillastående vagn. Där började det nu kackla om vartannat och en medelålders kvinna kom snart ut med en spann i hand och hon gick fram till den ko som stod bunden några meter från huset. ”Frukost” tänkte jag, ”vilken otroligt bra idé” och gick tillbaka in i hytten och fyllde matklykan med sista skivan bröd ur ryggsäcken och kröp sedan ner under min naggade tygfilt. Jag noterade att klockan slagit 07 och det sista jag märkte av var när tåget kopplade på sina vagnar för att tuffa vidare.

http://imageshack.us/f/51/dsc0417ij.jpg/

Mina ben var fortfarande spaghetti när jag klev av tåget och ner på perongen i Kishniev, Moldaviens huvudstad. Jag fick två timmars sömn och var rätt sliten när vi stegade in på centralstationen för att leta reda på rätt buss till vårt hostel. Men det är en annan story...

Intressant än så länge! Låter ganska mysigt faktiskt

Bra rapport tyckte jag, kunde faktist känna igen mig i vissa situationer och det gillar jag ;o)

Hur gör du för att behålla denna nyfikenheten på livet och vad har du satt upp för mål?

Riktigt trevlig läsning! Den fick mig att inse hur mycket det finns kvar att uppleva i världen. 5/5 tågkontrollanter får den av mig.

Jag får intrycket av att din polare inte riktigt uppskattade ditt val att slänga en rejäl tripp på tåget, för vem ryter egentligen åt sin vän som sitter mitt i en katatonisk dimension och bara vill veta hur mycket klockan är?
Han hade säkert goda skäl, men hur arg vart han över att du ville trippa?

En otroligt trevlig tripprapport. Kände du ingen oro alls när de kontrollerade passet? Själv hade jag nog fått en del fjärilar i magen och oroat mig för tefatspupiller.

5/5 lappar

Nu får du berätta om historien med den ukrainska polisen, du har ju gjort så mycket reklam för den! :-)

Sjukt härlig historia, jag blev mycket sugen på att trippa igen :-D 4.5 oändliga korridorer av 5! Den sista halva poängen delas ut efter komplettering med ovan nämnda historia!