Rädd som fan att ärva schizofreni!

Jo, det är så att min pappa har sjukdomen och haft haft den sedan han var ung. Jag tror dock ingen tidigare i släkten har sjukdomen (utan att vara helt säker, kan inte fråga då dom är avlidna).

Jag har haft frekvent kontakt med en psykolog det senaste halvåret på grund av min uppväxt och min depression och så, men jag har alltså inte visat upp några som helst symptom för schizofreni vad jag vet. Jag har frågat psykologen flertalet gånger och hon tycker absolut inte att jag visar några symptom eller att jag har det (minns dock inte vad han sa för detta var ett tag sedan).

Jag läste siffror att så högt som 70-80% ärver schizofreni och detta gör mig grymt rädd att jag också kommer att göra det. Jag läste också att sjukdomen oftast bryter ut i åldern 20-35.. och jag är precis 20 så detta gör mig ännu mer orolig

Finns det något jag kan göra för att bli kvitt med min rädsla? Kan man få det undersökt om man kommer att ärva det i framtiden eller inte? Eller måste jag bara sitta och vänta utan att veta? :/

Det enda som jag har problem med är det sociala och det tror jag på att jag mådde dåligt och var deprimerad på grund av en händelse för några år sedan och att tidigare har flyttat runt en hel del och bott långt in i skogen, men för ett år sedan gick det över helt och nu mår jag riktigt bra.. Men jag får upp dom här tankarna lite då och då eftersom min pappa faktiskt har sjukdomen och han har man aldrig kunnat prata med då han är såpass sjuk. Riktigt hemskt är det och man kan inte låta bli att tänka att man kanske också får det i framtiden.

Det enda positiva jag kan se om jag får ta något är att ingen tidigare i släkten har sjukdomen förutom min pappa. Och min släkt säger att det var hans uppväxt som gjorde så han fick sjukdomen, alltså han ärvde den inte, men vet inte om det spelar något roll i och för sig.. Han hade väldigt nitiska föräldrar och satt isolerad mestadels av sin uppväxt (självvalt verkade det som också efter hans föräldrar gick bort) och kort därefter fick han sjukdomen. För mig är det tvärt om, jag har bara suttit isolerad på grund av händelsen och att jag mådde dåligt just då. Men nu är jag framåt och siktar på högre studier och att skaffa ett socialt liv. Men.. hur slutar man tänka på sjukdomen... Inte gör jag det ofta, men då och då när man råkar snubbla in i det då kommer tankarna upp igen.

Svårt att veta.
Dock vill jag minnas att denna sjukdom oftast drabbar dem med en inteligensnivå över medel, så ju smartare du är, desto större risk. Om jag nu inte har helt fel.

Bestäm dig för att leva istället för ett liv i oro, det är mitt tips!
Försök att hantera dina tvångstankar själv eller med hjälp!

Så det finns inget jag kan göra just nu för att ta reda på det eller liknande?

Är det någon som vet vad som skulle kunna vara tecken på att jag håller på att få sjukdomen?

Har svårt att tro att det börjar med att man hör röster? Ingen aning som sagt då jag aldrig har kunnat prata med min pappa då han är såpass sjuk. Frågan är just om det är såpass ärftligt eller om det faktiskt var på grund av hans uppväxtförhållande. Det är svårt att liksom bara glömma det utan det brukar alltid komma upp säg en gång eller två gånger om året då man inte tänker på det.

Hej hej det är nog ingen fara! Har för mig att i början av sjukdom blir man väldigt inåtvänd och man inte vågar sig ut samt paranoia och mycket oro! Tror ochså stress får det att bryta ut

1. det är ju inte säkert att du kommer få det.
2. det finns mediciner som hjälper många (olika mycket iof)
3. LEV I NUET (du vet inte hur framtiden blir)
4. använd inte droger speciellt inte amfetamin och cannabis (ta det även lugnt med alkohol)
5. om CIA jagar dig är det KÖRT

du har fel ang intelligensnivån. Du kanske tänker på aspberger där en del har hög intelligensnivå ?

Hoppas inte att det är det, men som sagt det är svårt att inte tänka på det och omöjligt att släppa det helt med tanke på omständigheterna..


Sant.. Vet att det finns mediciner, men med tanke på hur jag har sett min pappa så är det det värsta jag kan tänka mig. Jag har aldrig fått en kram av honom, han har liksom aldrig kunnat prata med mig. Dock så var han inte så när han var yngre enligt mamma, och min mamma visste inte att han hade sjukdomen och fick veta det sent. Detta knäckte henne naturligtvis, men när jag frågar henne i dag om hon hade ångrar att hon gifte sig och skaffade "avkomman" som då är jag så svarar hon aldrig trots om hon visste att han hade sjukdomen. Just på grund av att hon verkligen älskade honom som person, men som sagt sjukdomen är hemsk. Kanske att hon säger så bara för att inte såra mig, vem vet..!

Kan vara värt att tillägga, jag har faktiskt tre diagnoser, fast min nuvarande psykolog tror inte att jag kommer få behålla någon av dom när nästa "utvärdering" äger rum, eller test för att se om jag fortfarande har diagnoserna. Jag fick dom när jag mådde som absolut sämst och då låg jag i sängen dygnet runt på grund av min djupa depression och ville bara försvinna, i dag är det tvärtom. Jag har faktiskt fått asperger, men min nuvarande psykolog som jag har haft i över 1/2 år kan bara se vissa mildra drag som dessutom inte behöver vara asperger, som exempelvis mina sociala problem. Men det tror även hon som mig att det inte är på grund av att jag inte är social, utan att jag helt enkelt inte är van och inte träffar många jämnåriga i vardagen. Jag fick även depression och posttraumatiskt stressyndrom. Jag tar inga mediciner eller liknande trots att jag folk försökte övertala mig att börja med antidepp när jag mådde dåligt, men det har gått över av sig självt. Och när vi ändå har asperger uppe;

Den diagnosen jag skulle tänka mig få behålla om det nu blir någon så blir det nog asperger trots att jag inte tycker att jag har det. Det största tecknet som min psykolog kunde säga är att jag faktiskt fungerar normalt socialt trots att jag inte har ett socialt liv. Jag vet hur man tar tur, tar plats, ögonkontakt och allt det där primära, vilket många av hennes patienter med asperger verkar ha stora problem med, samt att många av dom faktiskt inte vill vara sociala och försöker inte.

Nog om asperger. Tar gärna emot mer tankar kring schizofreni, jag kan faktiskt överleva med asperger om det jag nu skulle få det igen (ingen aning om sagt).

Men schizofreni vill jag fan inte ha

10ggr högre risk, dvs 10%. Inte 70%.

http://www.bms.se/Filer/Faktaschizofreni_30714.pdf

Det finns massa sjukdomar man kan oroa sig för om man vill. Slutar du söka information om detta kommer din oro att minska. Tror inte du behöver oroa dig mer än någon annan.

Hej.

Är långt ifrån någon expert på schizofreni. Kort är jag en asperger med specialintresse mänskligt beteende (psykologi, psykiatri, sociologi osc) som är diagnosticerad med adhd

En sak är jag 100% säker på och det är att långvarig stress/oro är en gemensam nämnare inom alla diagnoser. Arbeta aktivt på dina svagare sidor, att förbättra det sociala helt enkelt genom att träna det. Läs böcker inom mentalisering (bara att googla), förmågan att sätta sig in i hur andra tänker; dvs normen. Oss "andra" utanför normen förstår du mer instinktivt och det är mer personliga varianter av samma avvikelser ifrån normen, än speciellt stora skillnader mellan många diagnoser.

Det ÄR avsevärt mycket lättare för att anpassa sig till normen, vi behöver bara "minska ner" alla "känselspröt" och slappna av. Det ÄR kroppsspråket som avslöjar osäkerheten, inte det som far ur munnen. Man kan säga precis vad som helst, hur gapande mun motparten än uppvisar, bara man följer upp det med ett skratt och går vidare med en random fråga till motparten. Sen kom ihåg att anpassningen behöver bara ske under arbetstid, försök inte ändra dig "själv helt", var dig själv utanför arbetstid. Annars gör du våld på dig själv och det är enklaste vägen dit man är rädd för; det blir en självuppfyllande profetia.

Jag bara spelar min normroll ute i normens värld och på fritiden tar jag på mig foliehatten och umgås med de andra "ovanligare" personerna Låtsas att det är som teater/film eller något om det hjälper att förenkla livet; whatever means are necessary typ.

Våga tro på dig själv

Mvh,

LL

Kolla upp dina siffror var du läst att det är 70-80% det har jag fruktansvärt svårt att tro på, det kanske stod att det är 70-80% ökning jämfört med någon som inte har sjukdomen i släkten dvs du kankse går från 0.01% risk till 0.018%. Läs om din källa och se om det jag säger stämmer så kankse du lan lugna dig lite

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schizofreni

Under ärftlighet.. wikipedia är dock kanske inte en säker källa, men ändå och det står "vissa forskare" :P

Tack för alla era inlägg, jag hoppas att jag kommer kunna släppa det.. Hade varit intressant att veta hur hög % det vanligtvis är om någon av ens föräldrar har haft sjukdomen. Det känns ju som att siffran borde vara hög :&

10% som står skrivet verkar vettigt annars när det gäller såpass nära släktingar (googlade fram mig det på flera sidor, dock vet jag inte hur säker källan är) även om det ändå är rätt högt, men inga 70% som jag trott.

Eller 13%..