Finns något?

Även om hela världen som vi upplever bara skulle vara någon illusion fungerar den fortfarande för oss som om den vore äkta, det verkar därför onekligen trivialt att världen kanske inte finns. Varför skulle jag bry mig om huruvida sakerna jag ser omkring mig är verkliga, när det inte har någon inverkan på vilka konserkvenser jag kommer att uppleva av att interagera med dem?

Vem? Det måste inte vara någon eller något som upplever, det är (som jag försökte förklara) bara en grammatisk konstruktion eller artefakt som blivit en kulturell artefakt (eller kanske tvärtom?). Som jag skrev: "Jag är förnimmande." Alltså en aktivitet (förnimmande, inte en förnimmelse).

'Jag' används av ren bekvämlighet, även om jag förstår att det förvirrar. Men 'jag' är också en upplevelse, dvs uppleveksen av ett jag eller jagets existens. Det går emellertid att uppleva utan att det finns (en upplevelse av) ett jag. Då finns det inte (upplevelsen av) något jag som upplever utan bara upplevande.

Det finns inte nödvändigtvis något jag, det finns upplevande och 'jagupplevelser' är en (väldigt vanlig) form av upplevelse.

Även om hela världen som vi upplever bara skulle vara någon illusion fungerar den fortfarande för oss som om den vore äkta, det verkar därför onekligen trivialt att världen kanske inte finns. Varför skulle jag bry mig om huruvida sakerna jag ser omkring mig är verkliga, när det inte har någon inverkan på vilka konserkvenser jag kommer att uppleva av att interagera med dem?

Ett svar som utgör en del av min argumentation för ateism är följande:
Inom filosofi får vi inte anta saker bara för att. Vi måste kunna motivera våra antaganden. Vi kan inte bara säga att Gud finns och säga att vi väntar på att någon ska bevisa motsatsen. Vårt ursprungliga antagande måste därför bli "ingenting finns". När vi bevisar att något finns, lägger vi till det till listan "saker som finns". Vi har aldrig kunnat lägga till Gud på denna lista; allså bör vi vara agnostiskt ateistiska.

Men detta argument är inte vad jag vill diskutera. Jag vill diskutera om vi verkligen kan skriva någonting alls på vår lista över saker som finns. Läsaren kan med fördel se detta som en utmaning: bevisa att något finns.

Descartes hade argumentet "cogito, ergo sum", jag tänker alltså finns jag, men hur kan vi veta att vi tänker? Hur vet vi att vi finns?

NB: Detta är inte tänkt att vara en flumtråd. Jag har som princip att jag inte tänker basera mitt liv/min världsbild på något utan att åtminstone kunna argumentera logiskt för det. Med tanke på att påståenden som "jag finns", "världen är full av objekt" är antaganden som ter sig helt självklara, vill jag veta vad ni har för argument för detta. Vi bygger hela våra liv på denna världssyn; försvara den.

Detta är en flumtråd. En diskussion kring solipsism, likt konceptet om en Gud är totalt meningslös.

Varför skulle jag bry mig om huruvida sakerna jag ser omkring mig är verkliga, när det inte har någon inverkan på vilka konserkvenser jag kommer att uppleva av att interagera med dem?