Finns något?

Ett svar som utgör en del av min argumentation för ateism är följande:
Inom filosofi får vi inte anta saker bara för att. Vi måste kunna motivera våra antaganden. Vi kan inte bara säga att Gud finns och säga att vi väntar på att någon ska bevisa motsatsen. Vårt ursprungliga antagande måste därför bli "ingenting finns". När vi bevisar att något finns, lägger vi till det till listan "saker som finns". Vi har aldrig kunnat lägga till Gud på denna lista; allså bör vi vara agnostiskt ateistiska.

Men detta argument är inte vad jag vill diskutera. Jag vill diskutera om vi verkligen kan skriva någonting alls på vår lista över saker som finns. Läsaren kan med fördel se detta som en utmaning: bevisa att något finns.

Descartes hade argumentet "cogito, ergo sum", jag tänker alltså finns jag, men hur kan vi veta att vi tänker? Hur vet vi att vi finns?

NB: Detta är inte tänkt att vara en flumtråd. Jag har som princip att jag inte tänker basera mitt liv/min världsbild på något utan att åtminstone kunna argumentera logiskt för det. Med tanke på att påståenden som "jag finns", "världen är full av objekt" är antaganden som ter sig helt självklara, vill jag veta vad ni har för argument för detta. Vi bygger hela våra liv på denna världssyn; försvara den.

Jag förnimmer, alltså finns jag!

Om du inte fanns skulle det f ö inte finnas någon 'där' att betvivla din existens. (Det betyder inte att vi inte är delar av en och samma.)

Det betyder inte att 'jag' är ett ting eller ett objekt, bara att vårt språk rent grammatiskt är konstruerat som så att substantiv utför verb.

Jag är förnimmande, förnimmande är en händelse. Att objekt skulle utföra handlingar blir lika absurt som att något skulle uppstå ur intet. Vilket det i och för sig gör. Du kan härleda det längre och längre bakåt för att väva en historia, men det svarar inte på några frågor om nuet utan skjuter dem bara längre och längre bort från det. Handlingar utför handlingar, men en uppdelning vore godtycklig alltså är allting vi erfar samma handling eller flöde. Finns objekt? Inte nödvändigtvis. Finns handlingar? Obestridligen. Är materia energi? -> Fysik, matematik och teknologi

Jag gillar inte "I think, therefore I am", jag tycker istället att "I think, therefore I am not here" är ganska fyndigt. Det blir märkligt att utgå från att det är jag som tänker. Det är universum som tänker. Tankarna kommer till mig och jag förnimmer dem. Jag vet inte hur jag tänker eller tankarna uppstår lika lite som jag vet hur jag slår mitt hjärta eller hur solen skiner. Om jag är mina tankar kan jag lika gärna vara solen också, hela universum.

"Cogito, ergo sum" är inte ett accepterat påstående bland moderna filosofer. Något utför en handling som man kallar att tänka, men det finns ingen som helst koppling mellan denna handling och det påstådda jaget.

För att svara på fråga om något finns - följ frågan tillbaks dit den kom ifrån, dit allting kommer ifrån. Innan, under och efter alla frågor och svar.


Men vem är det som upplever tankarna. Är inte det också universum i så fall?

Uppenbarligen existerar ens pågående upplevelser så som de är. Sedan är det väll högst sannolikt att det existerar en livs-struktur som upprätthåller dessa upplevelser samt att det existerar andra upplevelser. Men det enda som man kan vara säker på är att ens upplevelser är så som de är. Förmodligen.

Verkar som folk hamnat i 'jag-som-förnimmer-upplevelserna"-grejen f.ö.. Och det är en bra frågeställning; Är man medveten om upplevelserna, eller är man medveten som upplevelserna??

Det finns flera sätt att bevisa något. Att skapa ett axiomatiskt system med några primitiva begrepp, ett antal axiom och härleda andra ting, för att bevisa 'existens', är ganska typiskt för den förvetenskapliga perioden. Det för tankarna till skolastiken, och århundraden - eller årtusenden om man så vill - av värdelösa 'gudsbevis' och liknande.

Vi har alltid, i den mänskliga existensen, ett faktum: att saker existerar. Det finns alltid en struktur som både är relativ ( det finns minst två saker som är olika varandra) och absolut (de två tingen).
Det finns alltid något bortom detta faktum; en verklighet. Om vi t ex gör enklaste tänkbara 'spel', dataprogram, 'medvetande' eller reglerteknisk apparat så har vi inte bara en beskrivning av dess egna regler, den finns också i något. Datorn finns i en omgivande värld, och för att den ska göra sina operationer krävs elektromagnetism med mera.

Detta innebär att vi aldrig någonsin kunnat komma förbi att verkligheten finns där, och att vi kan peka på den.

Jag skulle föredra det ursprungliga antagandet "Det förefaller mig som om någonting finns, men i så fall vet jag inte vad det är".

Jag tror att Lars Gustafsson menade att "Cogito ergo sum" oftast missförstås, och jag tror att han menade så här:
"Jag har tid hos tandläkaren på tisdag klockan 15".
Jag kan inte vara säker på att jag har tid hos tandläkaren, eller att tandläkaren finns, eller att det var på tisdag, eller klockan 15 (även om det står så på min lapp, som jag inte har närvarande just nu, så kan jag inte vara säker på att tandläkaren gjort samma notering - han kanske skrivit fel (dvs olika noteringar på min lapp och sin egen lapp))
men en sak kan jag inte tvivla på - att jag tror att jag har tid hos tandläkaren på tisdag klockan 15
(, alltså finns jag).

Jag är inte så säker på att det finns två saker som är olika varandra om man kommer under planck-längden t ex. Där går nog gränsen för vår förståelse av "verkligheten", och det skulle inte förvåna mig om Parmenides hade rätt hela tiden.

Vem? Det måste inte vara någon eller något som upplever, det är (som jag försökte förklara) bara en grammatisk konstruktion eller artefakt som blivit en kulturell artefakt (eller kanske tvärtom?). Som jag skrev: "Jag är förnimmande." Alltså en aktivitet (förnimmande, inte en förnimmelse).

'Jag' används av ren bekvämlighet, även om jag förstår att det förvirrar. Men 'jag' är också en upplevelse, dvs uppleveksen av ett jag eller jagets existens. Det går emellertid att uppleva utan att det finns (en upplevelse av) ett jag. Då finns det inte (upplevelsen av) något jag som upplever utan bara upplevande.

Det finns inte nödvändigtvis något jag, det finns upplevande och 'jagupplevelser' är en (väldigt vanlig) form av upplevelse.

Man är en upplevelse. Dvs 'jag' är en upplevelse. Ta bort upplevelsen av ett 'man' eller 'jag' och 'jaget' försvinner, men inte nödvändigtvis alla andra upplevelser eller upplevande som sådant.

Jag tror att jag försöker med detta som argument:
När (det som kallas) jag ser omkring mig ser jag objekt. Antingen finns dessa objekt (i vilket fall något finns) eller så är objekten en illusion (i vilket fall illusionen finns).

Den moderna fysiken säger att svaret är att det är en illusion som finns. Det anses att det inte existerar något "ting i sig", d.v.s. objekt har inga egenskaper utan får egenskaper genom att observeras. Dock är det så att denna teori samtidigt vidgar begreppet "observera" något enormt. Minsta kvark "observerar". Men visst känns det surrealistiskt.

Även om hela världen som vi upplever bara skulle vara någon illusion fungerar den fortfarande för oss som om den vore äkta, det verkar därför onekligen trivialt att världen kanske inte finns. Varför skulle jag bry mig om huruvida sakerna jag ser omkring mig är verkliga, när det inte har någon inverkan på vilka konserkvenser jag kommer att uppleva av att interagera med dem?