Lidandets inflytande på bedömningen om världen

Innan ni läser, allt kategoriserande är oftast grovt subjektivt, men jag hoppas att ni ändå kan få ut något av detta inlägg med hjälp av era egna bedömningar om vad som är gott och ont.


1. Tänk er två världar, där varje värld innehåller exakt en person var. Dessa personer har alla egenskaper som vi normalt tilskriver människor, och båda lider väldigt mycket, och exakt lika mycket. I ena världen bor det en människa som har dödat och torterat alla andra människor som levde där och i den andra världen bor det en god, snäll och medkänslig person.

Vilken värld är bäst?

2. Tänk er två världar, där varje värld innehåller exakt 100 personer var. Dessa personer har alla egenskaper som vi normalt tillskriver människor. I den ena världen bor det 80 st goda, snälla och medkänsliga människor, övriga 20 är mördare. De enda som lider i den världen är de 20 mördarna, som lider svårt.

I den andra världen bor det 100 goda, snälla och medkänsliga människor. Här finns lidande, men inte alls lika mycket som i den förra världen.

Vilken värld är bäst?

Vem avgör vad som är bäst? Lidande är subjektivt.

Lindande är att veta att vi lever. Den som inte lider ljuger eller lever inte. Sedan är det klart en fråga hur mycket man lider.

Jag förstår inte din koppling mellan 'godhet'/'ondska' och lidande? Inte med det menat att du har fel, jag förstår bara inte kopplingen i frågan.

Menar du till att vi ska ta ställning till om det är bättre att 'onda' lider mycket än att alla 'goda' lider lite?

Min poäng är att en värld där en god och "oskyldig" människa lider är sämre än en värld där en ond människa lider, även om de lider lika mycket. Jag har för mig att Kant ansåg detta också.

Jag skulle t.o.m kunna hävda att en värld där de som "förtjänar" att lida lider är bättre än en värld där det inte finns något lidande överhuvudtaget och därmed lider inte de som förtjänar att lida.

Jag utgår ifrån att onda människor, t.ex mördare eller väldtäktsmän, förtjänar att lida.

Jag ser inte kopplingen mellan lidande och att leva. Jag tror t.ex inte att Dalai Lama skulle hålla med i påståendet "átt leva är att lida".

Detta lär väl uppfattas som mycket kontroversiellt, det förstår jag till en viss del. Men för mig är ändå resonemanget logiskt. Människor kan förtjäna att straffas och att lida, detta bör väl anses vara en moralisk självklarhet?

Varför det?

Det är den första sanningen inom Buddhismen, men jag har inte personligen frågat Dalai Lama vad han tycker, men av de böcker jag läst av honom så skulle nog han hålla med till stor del. (Även om det finns ett sätt att få lidandet att minska/upphöra.)

Vilket sätt är det?

Dalai Lama är mycket intressant. Senast jag stötte på skrifter av D L var jag tyvärr allt för sokratiskt lagd för att riktigt fatta det här med Buddism ( för det är väl buddism eller hur? )

Den buddhistiska läran är väl just det sättet, enligt D. Lama skulle jag tro (enligt det jag läst). Om det fungerar eller inte kan jag inte svara på.

Jag påpekade bara att El_Pendejos uttalande om D. Lama var ganska förvirrat, just den posten hade inget med min personliga syn på lidande.

Buddhismens fyra ädla sanningarna, enkelt tolkade
Sanningen om lidandet (livet är lidande)
Sanningen om anledningen till lidandet
Sanningen om lidandets upphörande (lidandet kan upphöra)
Sanningen om vägen som leder till lidandets upphörande