Varför älskar alla att hata lån?

Jag har för mig att USA och Sverige skiljer sig åt på det sättet att om du har ett belånat hus i USA så kan du helt enkelt lämna över huset till banken. Vad jag har förstått var det som hände i USA att bankerna blev stående med stora, svårsålda fastighetsbestånd.

Just nu är jag i en fas i livet där jag väljer att lägga de pengarna som jag sparar på att underhålla huset, åka på semester med barnen och att ha en liten buffert om pannan skulle gå sönder, men tack för tipset.

Huvudpoängen har med reciprocitet att göra. Du drar av en kostnad och någon annan tar upp samma summa (eller högre om du nu slagit i taket) som en intäkt. Du får alltså lägre skatt medan den andra personen får högre skatt. Hur kan du få det till en subvention?

För företag är det inget problem i.o.m. att deras intäkter och kostnader som huvudregel hamnar i samma inkomstslag (näringsverksamhet) därav att man som privatperson får dra dessa mot varandra. Annars får man väl starta någon form av verksamhet som köper fastigheten och hyr ut den till en själv varpå räntorna hade varit avdragsgilla mot hyresintäkterna, eller något i den stilen, känns inte så smidigt.

OK. Jag hatar parasitsnickare som tjänar pengar på ombyggnationer.

Det är mycket riktigt att det nästan alltid är bättre att inte köpa (spara) än att köpa. Visst, ibland är man tvungen för att äta sig mätt, men västvärlden och människorna i den skulle må mycket bättre av att dra ner på sin konsumtion med 90%.


Det är riktigt att det skiljer sig åt och att man i USA när som helst kan lämna sitt hus och bli skuldfri (och få en usel credit rating, något som är livsfarligt i USA). Därför betalar lånetorskar i USA en ganska hög försäkring (PMI), som ersätter banken om de inte skulle kunna betala sitt hus, något svensken slipper. I USA kräver dessutom banken oftast en amorteringstakt på 30 år, medan vi svenskar gärna låter bli att amortera helt och hållet eller har en takt som drar ut på 100 år. Det är också vanligt med låsta räntor på 10,15 eller 30 år som man sedan refinansierar mot en avgift om räntan sjunker markant.

Så det är lite mer komplicerat än att banken sitter med en massa svårsålda fastigheter. Snarare är det så att banken, försäkringsbolaget och övriga samhället på olika sätt drabbas av kreditförluster, precis som sker i ett land där lånetorsken är personligt ansvarig för lånet och inte bara kan lämna säkerheten till banken hur som helst, som det är i Sverige.

På det stora hela vill jag påstå att privatpersonen i Sverige ligger mycket risigare till när kraschen kommer hit än amerikanaren som drabbades.

Du beskrev ju precis en subvention. Den ena betalar för den andra. En del av pengarna som långivaren tar in går direkt och oavkortat (så länge ingen slår i taket) tillbaks till låntagaren.

Jag kan förstå och respektera den åsikten, men vi har alla olika preferenser. Jag vill absolut inte dra ned min konsumtion med 90%. Jag tror att min och familjens livskvalitet skulle bli mycket sämre då. Om vi mot förmodan skulle lyckas med konststycket att dra ned så mycket på vår konsumtion skulle ekonomin dessutom kollapsa fullständigt, vi skulle få jätteproblem med arbetslöshet och få väldigt svårt att finansiera det välfärdssamhälle som många vill ha. Men visst, man är fullt berättigad att ha åsikten att vi borde leva enklare.


Tror jag med, men jag tror att risken för en jättekrasch är ganska liten.

Jag tror att vi inom min livstid kommer att bli tvungna. Inte 90% kanske, men 50% eller så. För övrigt anser jag att folk som tror att livskvalitet = konsumtion har fel. Man blir inte lyckligare av att köra en bil som drar 1 liter milen jämfört med att köra en bil som drar 0,4 liter milen, tex, även om många (nästan alla) beter sig som om de trodde det.

Då jag själv sparar mellan 75-80% av lönen vågar jag påstå att det motsatta gäller: Folk* blir lyckligare av att inte äga en massa skräp, av att cykla, av att inte behöva krypa för sin arbetsgivare, aldrig behöva oroa sig för att någon skall stjäla hans ägodelar eller betala dyra försäkringspremier för att slippa oroa sig, aldrig bekymra sig över nån räkning, kunna flytta på en eftermiddag, kunna ta en resa när som helst, etc.

* Med folk menar jag här en hel drös med människor, okänt antal, som idag tror att de blir lyckliga av att spendera men inte blir det. Det gäller inte alla människor, det finns säkert en och annan som blir hur lycklig som helst av att äga en 7.1-stereo istället för en 5.1-stereo och fortsätter att vara lycklig även en månad eller två efter inköp, att ha en finare bil än grannen trots att bilen då kostade mer än värdet på allt annat han äger sammanlagt, ett visst märke på t-shirten och så vidare.

Jag är inte nedlåtande mot folk som köper sånt, även om det verkar så, såvida de själv är medvetna om vad de gör. Jag tror dock många inte är det.


Vissa påstår det, andra påstår att ekonomin inte skulle förändras något särskilt. Incitamentet att tjäna pengar, det som driver innovationer, tillväxt och ultimat ekonomin, kommer att finnas kvar även om alla halverade sin arbetstid från och med i morgon.

Jag gissar att om folk får halverad lön så kommer främst skräpföretag gå i konkurs, då folk använder sina numera sällsynta slantar till viktiga saker. Men å andra sidan så kommer kvalitetsföretagen att behöva anställa dubbelt så många eftersom arbetstiden halverades.

Jaja, OT och bara fantasier, så nu släpper jag det.


Jag har ingen aning om det blir en jättekrasch eller en pyspunka, men att låna mer pengar minskar inte risken för en krasch direkt.

Att ha ett lån innebär en risk, även om lånet är gratis.

Nej det beskrev jag inte. Jag beskrev ett normalt skatteförfarande. En subvention innebär att t.ex. staten ger Volvo 10 000 kronor för varje bil de bygger. Att de ger 2 kronor för varje lite mjölk som exporteras eller dylikt.

Att folk får dra av kostnader och skatta för intäkter är inte en subvention.

Eller 30 kronor för varje 100 kronor man betalar i ränta.


Man får knappt göra några avdrag alls på inkomst av tjänst, så det är inget argument.

Nej, det är den andra sidan av kapitalvinst. Du skattar för vinsterna och drar av förlusterna. Du får nog ta och kolla upp vad subvention är för något.


Finns mängder med avdrag man får göra. Sedan så ligger detta i inkomstslaget kapital även om underskottet även går mot tjänst men jag har ju redan förklarat för dig varför det är så. Det är ju inte som så att det bara är räntor man får dra av i det inkomstslaget.

Jag håller generellt sett med om att ett avdrag inte är en subvention men jag kan också förstå varför folk tror/tycker det.

Person 1 - Jobbar och skattar 12000 om året. Gör ett avdrag så att skatten hamnar på 6000 kr. Staten får in 6000 kr.

Person 2 - Jobbar och skattar 12000 om året. Får en subvention/bidrag på 6000 kr. Staten får in 6000 kr.

Så det borde ju vara lika? För statens finanser är det ju samma sak?

Nu kommer två saker:

1. Det kostar staten mycket mer än 6000 kr när de ska betala ut 6000 kr i subventioner/bidrag. Det är svårt att ge en exakt siffra men inkompetens, slarv och administration kostar mycket pengar på vägen. Ett avdrag gör att staten aldrig ser pengarna och får inga kostnader för dem.

2. Om vi tar personen som gjorde avdraget så har ju han faktiskt lagt pengarna på något. Han kanske har anlitat en snickare några timmar och på så sätt betalat lön till snickaren som snickaren i sin tur betalar skatt på. En subvention/bidrag är något staten betalar ut utan motkrav, dvs de får inget för pengarna.

Jämför en ICA handlare som vill stimulera sin omsättning.

Alt 1: Han ger varje besökare 100 kr att handla för i hans affär och hoppas att de ska handla mer så att han tjänar igen de där 100 kr.

Alt 2: Han ger 100 kr till de besökare som tar med sig in kompis som i sin tur handlar för så mycket att handlaren tjänar mer än 100 kr.