Citat:
Ursprungligen postat av Rullamera
Exempel där vetenskapen har målat in sig i ett hörn? Du pratar skit och jag tvivlar att du kan komma med något konkret! Dessutom förstår du uppenbarligen inte den vetenskapliga metoden, forskare drivs inte av dogma.
Hej min vän jag ska försöka svara på din välformulerade invändning, men jag hoppas att den här tråden kan handla om
boken som den handlar om och inte om mig. Jag är inte vetenskapsman och inbillar mig inte att jag har stenkoll.
Jag har heller inget emot den vetenskapliga metoden, den är helt uppenbart ett jättebra verktyg i många sammanhang som ger användbara resultat. Hörnet består dock i att dagens vetenskapsmän ser den som
mer än ett bra verktyg. Det främsta suspekta antagandet som jag ser det är att den vetenskapliga metoden är den
enda vägen till någon sanning, varpå följer att ingenting som inte kan undersökas och bevisas med just den vetenskapliga metoden, kan över huvud taget vara sant, användbart eller på annat sätt värdefullt.
Jag vet inte om det är samma sak som boken är inne på. Men han nämner ju minst ett annat intressant grundantagande: att naturens lagar är orubbliga, exakt samma oavsett punkt i tid och rum. Med tanke på hur extremt få punkter i tid och rum vi haft möjlighet att göra vetenskapliga observationer på så finns det ingen anledning att lita på det antagandet till 100%. (Inte ens de vetenskapliga observationer vi har gjort stödjer väl helt och hållet teorin om att naturlagarna är oföränderliga...) Det är dock ett faktum att det är karriärsjälvmord att ifrågasätta det: dogma.
En idealisk vetenskapsman ser det som positivt ifall någon ifrågasätter hur hen har undersökt någonting, för då undersöker man samma sak från en annan vinkel och kommer på så vis närmare sanningen när man jämför resultaten. Borde inte samma sak gälla för själva vetenskapen i sig? När det istället blir direkt
provocerande att någon ifrågasätter, då har man tappat sikte på målet och satt sin personliga övertygelse högre än det faktiska svaret på frågan: dogma.