Varför hatar min mamma mig?

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit ett besvär för min mamma. Vi är tre syskon, jag är äldst, hon älskar alla över allt annat förutom mig. Jag kommer aldrig förstå varför. Jag har varit den som tagit hand om min mamma, funnits för henne och stöttat henne. När mina föräldrar skildes tog jag min mammas sida för jag blev manipulerad att tycka min pappa var en idiot och hemsk människa när det egentligen var tvärtom.

Sen jag kan minnas har hon sagt att hon hatar mig, ångrar dagen jag föddes, att jag är en ful och äcklig fitta, att jag borde dö osv... Som 14åring tär det på självförtroendet och psyket speciellt. Jag blev utslängd redan som 15 åring men har alltid förlåtit min mamma för det hon gjort. Tills denna dag. Hon tittade mig i ögonen och förklarade hur äcklig jag var, hur jag var ett misstag och hur jag aldrig kommer få se henne igen.

Jag har aldrig gjort något mot min mamma. Har höjt rösten mot henne två gånger i mitt liv kanske. Aldrig kallat henne något. Aldrig slagit tillbaka eller sagt att jag hatar henne, för jag älskar min mamma. Men hur kommer det sig att min mamma har en sådant hat till mig när jag aldrig någonsin har visat henne något annat än kärlek? Och även om jag inte bor hemma, är äldre och behöver inte min mamma på samma sett så känner jag en sån ångest över att hon inte finns vid mig längre. Det finns nog ingen värre smärta än att älska någon som inte älskar en tillbaka? Och jag kan inte vara sur, för nu som äldre inser jag att felet ligger hos henne inte mig, men är otroligt arg över att hela min barndom gick ut på att få min mamma att älska mig när hon helt klart aldrig gjort det och bara förstört för mig.

Finns det någon i liknande situation, berätta hur ni har hanterat detta och tagit er vidare? om ni nu gjort det.

Jag älskar min mamma och skulle göra allt i världen för att få henne att älska mig, så ta vara på era mammor!

Hon kanske ser sig själv i dig och är avudsjuk på dig på något sätt. Finns ju de mammor som är avundsjuka på sina döttrar och vill leva igen genom dem. Tycker att du ska bryta kontaken med din mor ett tag.

Hon hatar förmodligen sig själv innerst inne. Men ställ henne mot väggen fråga varför hon vill såra dig. Håll känslorna borta och fråga henne bara. Försök att få henne att öppna sig. Om det inte lyckas tycker jag att du skall skita i henne eller föreslå att hon går till en psykolog. Varken du eller hon mår bra av hennes hat.

Därför att hon vinner på att du hela tiden ska investera och investera i henne för att försöka övervinna och få hennes kärlek och uppskattning tillbaka. Du fjäskar och blir hennes slav och ''she gets her way''. Och när du dessutom är hennes barn och hon har lyckats indoktrinera dig genom flera år så blir det förstås ännu enklare, ibland inser du det inte ens själv.
Föreslår att du börjar vara minst lika kall tillbaka och kollar om hon kryper tillbaka till dig. Gör hon inte det så vet du nog huruvida det är en person du vill ha med att göra eller inte.

Sluta sätt din mamma på en peidestal! Den enda som förlorar på det är du. Be henne dra åt helvete ett tag, antingen kommer hon tillbaka eller så gör hon det inte. I vilket fall som helst så vet du åtminstone hur du bör ställa dig till din mamma. För just nu är det inte helt som det ska, eller hur!?

Ignorera henne en månad eller så och se om hon kanske faktiskt saknar dig. Om inte så har hon någon empatistörning och du borde ge upp hoppet. Eller så kan du sätta dig ner för att ett rejält samtal och förklara hur jävla jobbigt det har varit under din uppväxt. Om du tror att hon bara kommer tjafsa så spela in det du vill säga och skicka DVDn till henne. Så får hon titta på det ifred och tänka för sig själv utan att du är i närheten. Bästa rådet jag kan ge dig.

för att hon saknar empatisk förmåga - och då saknar de koncept om sin egen och andras person; så hon ser dig som en förlängning av sig själv där hon dumpar saker hos sig själv hon inte vill veta av.

antagligen så är det en av dina syskon som är 'gullegossen' som det gått väldigt bra för och är väldigt ambitös och känner han/hon måste prestera; det är 'förlängningen' av henne som ska representera henne.

om människor som saknar empati får barn verkar de slänga runt olika stereotypa roller på dem - ungefär som en person med personlighetsstörning har massa olika personas i huvudet (på film typ).

att du ens stannar med din fitta till mor är troligen för att hon projekterat saker på dig när du var liten som fått dig till att tro du är skyldig henne det - att det är din plats i livet; det är det inte.

alltså du är co-narcissist och blir förmodligen 'kär' i folk som behandlar dig illa med - hon har dresserat dig till att bete dig sådär att du stannar kvar hos henne trots att hon säger hon hatar dig; för då får hon bekräftelse på sitt eget värde på det sättet. den kvinnliga "vårdande" personligheten osminkad.

kolla lite i området ang 'vuxna barn till narcissistiska föräldrar'.

Du gör ingenting fel. Det är din mamma som har gjort fel. Och hon har gjort det för att hon mår så väldigt dåligt.

Jag skulle gissa att din mamma lider av borderline eller narcissistisk personlighetsstörning. Borderline får människor att uppleva sin värld i helt svart och vitt, hata utan anledning och uppleva fruktansvärd ångest. Narcissister "har ett behov av att ha kontroll och kan i relationen te sig maktfullkomlig och/eller paranoid".

Hur som helst har det inte med dig att göra. Din mamma är sjuk, så enkelt är det. Hon har inte heller valt att vara sjuk. Men det är väldigt tragiskt att det har drabbat dig på det här sättet utan att någon annan vuxen grep in.

Jag skulle verkligen råda dig att prata med någon professionell som kan hjälpa dig gå vidare och kanske i en framtid förlåta din mamma. Hur svårt det än må vara.

Lycka till. Och snälla kom ihåg - hon hatar INTE dig. Hon är inte frisk.

Kram.

Varför hon hatar dig går inte att säga, men det är något inom henne, det beror inte på dig. Hon måste vara känslomässigt stympad på något vis. Hon inser säkert att hon behandlar dig fel, rent fördjävligt, men hon saknar antagligen motivation och intresse för att behandla dig bättre. Uppenbarligen har hon djupa svårigheter, man kan bara hoppas att hon inser det och söker hjälp. Hon kommer nog inte förändra sig av sig själv, men kanske skulle hon kunna göra det med hjälp av en kunnig terapeut. Problemet är att det inte går att få henne söka hjälp om hon inte vill det. Du har ju visat din kärlek för henne, du är så lojal fast hon behandlar dig illa, hon vet att du lider av hennes mobbning. Vet andra i din familj och bekantskapskrets hur det är, eller sker det mest i skymundan när ni är ensamma?

Har din mamma några vänner? Vet de om det här? Kan du prata med dem?
Tror du hon skulle lyssna mer om du berättade hur ledsen du blir av detta om fler personer fanns närvarande? Jag förstår du vill att hon ska älska dig, men kanske saknar hon förmåga till det, och det är sorgligt. Om hon aldrig bättrar sig låter det som om det bästa för dig skulle vara att ha så lite kontakt som möjligt med henne, eller bryta den helt.

Jag känner igen mig i din situation. Jag älskar min mamma hemskt mycket men hon bara sårar och sårar. Hon ljuger mig rätt upp i ansiktet, bryr sig inte för fem öre och är helt enkelt hemsk mot mig. Jag har flyttat ganska långt bort, hon bor i mitten av Sverige och jag (bor i söder) flyttar snart utomlands. Jag har bott i södra Sverige i snart tre år och hon har aldrig ens uttryckt en önskan om att komma och besöka mig. När jag berättade att jag hade förlovat mig så fick jag i stort sett en klapp på huvudet. När jag berättade att jag ska gifta mig så sa hon grattis, inget mer än det. Inga frågor om vart bröllopet ska vara, om hon får vara med och planera, inget alls. Och jag är precis som du den äldsta dottern.
Jag har kommit fram till att jag kommer bryta kontakten med henne eftersom det är ett destruktivt förhållande. Jag kräver hennes bekräftelse så mycket att det blir en ond cirkel. Tyvärr är inte alla lämpade för att vara föräldrar. Tyvärr så kan alla bli föräldrar. Lycka till!

De kan hända att din mamma inte förstår hur mycket hennes beteende påverkar dig. Om det har varit så sen du var liten så finns det inte så mycket du kan göra eftersom det är hon som har problem. Skicka henne till nån terapeut.