Antinatalism

Okej, det var det du syftade på. Ja, det är väl iofs vettigt. Men vill man inte ta det ansvaret så kan man också välja att låta bli. Inget spelar någon som helst roll ändå.

Ja, om det enbart används som någon slags coping för individen som råkat ut för missödet att födas så kan man väl köra på det, även om det ju är förljuget. Det stora problemet uppstår ju när man ser det som en generell lösning och det mynnar ut i en ursäkt för livet på planeten att fortsätta, eller till och med i en livsbejakande optimistisk attityd. Därför blir ju Sartre, Camus och Nietzsche tyvärr till slut vidriga.

Ja precis, det blir bara meningslösa funderingar eftersom det aldrig kommer bevis för något. Den som tror att livet någonsin kan erbjuda mer än förvirrat tidsfördriv till graven misstar sig. Ack, så skönt det skall bli att slippa denna skräcksaga och ofantliga sorg.

Asså, vad yrar du om? Livshanterimg (Coping) handlar om att hantera "stressfyllda och känslomässigt krävande situationer". Det finns inget sådant i att livet är ändligt och att alla ska dö någon gång.

Däremot känner jag mig tacksam för att öht ha får denna storartade chans till att uppleva det äventyr som vi kallar för livet. Hade jag kunnat välja mellan att inte födas och att födas, så hade jag självklart valt livet. Ett helt människoliv är oändligt mycket bättre än inget liv alls.

Måste säga att vad som än kan sägas om dig i övrigt uppskattar jag den lustiga kontrasten mellan vad du förkunnar och hur du sen beter dig. Först gnölar du om hur alla ska ha helt orimlig förmåga att uthärda hemskheter; en sjuåring som ligger döende i cancer är bara bortskämd (och kanske t.o.m. psykiskt sjuk) om han fokuserar på hur tråkigt det är att han snart kommer dö istället för att vara glad över de sju år i livet han fick. Och i nästa stund är du en av de fånigaste jag nånsin sett vad gäller hur gnällig och kärringaktig du blir när nån skriver minsta lilla otrevlighet till dig. Alltid roligt när det är enorm skillnad mellan vad folk förkunnar och vad de demonstrerar med sitt beteende.

Danny Shine är också rolig, men på ett mer värdigt sätt:
https://www.youtube.com/watch?v=xmxpTCs1w1Q

I vanlig ordning förvränger du bara, med högst oklara referenser. Vad i allsin dar syftar t ex det fetade på? Skulle det t ex kunna handla om det här inlägget? Du är knäpp.

Jasså inte? Jag tror dig. Är du en normal människa med en någorlunda normal hjärna så är man inte oberörd inför nära och käras död eller sin egen död. Men du kanske mycket väl kan lida av någon störning.

Nej det är precis samma sak om det slutar med ovetskap att du levt.

Hur du är rent allmänt? Vi existerar på ett forum, på såna skrivs ibland otrevligheter, vissa kan ta det piano när otrevligheter skrivs till dem, vissa kan det inte.

Att ta det piano när nån skriver nåt otrevligt till en är betydligt lättare än att göra detsamma när man är döende (vare sig man är sju år eller lite äldre än så). Är man inkapabel till det förstnämnda kanske man inte ska tala om det sistnämnda som en absolut självklarhet och nåt som inte vore det minsta svårt. Och du har aldrig direkt briljerat vad gäller att ta det med jämnmod när andra skriver otrevligheter (eller saker som kan uppfattas som sådana) till dig.

Sen blir jag så eländigt trött på det här evinnerliga jävla "mitt perspektiv är inget perspektiv, det är objektiv sanning, och antingen håller man med mig eller så är man defekt" dilleriet som du fördömer när det kommer från dina meningsmotståndare trots att du ägnar dig åt det själv (jag är ingen beundrare av det vem som än gör sig skyldig till det). Du skriver alltså att det per definition inte finns nåt känslomässigt krävande i vetskapen om döden och förgängligheten trots att det bevisligen funnits enorma mängder människor genom historien som mått dåligt av det. Man kan tycka det är knäppt att fokusera energi på det och att de som gör det borde sluta. Men att påstå att det per definition inte skulle finnas nåt deppigt med det och att ingen därför kan må dåligt av det är knäppt värre.

Antagligen kommer inte en enda person om 100 år att ha en aning om att jag har levt. Definitivt inte om 1000 år, det händer ju bara väldigt få som de allra mest framträdande inom religion, vetenskap, upptäcktsfärder, ... Men hur mycket vet vi egentligen om deras personlighet och liv efter tusen år? Einstein kommer det nog finnas kvar en hel del dokumentation om, men hur mycket av allt som han tyckte var viktigt sattes ens på pränt? T o m de allra största kändisarna kommer ju egentligen att till allra största delen glömmas bort, till förmån för allt annat nytt. Einstein kommer finnas kvar länge än i någon symbolisk mening, som upptäckaren av relativitetsteorin och som på flera sätt även satte fart på kvantrevolutionen som fortfarande är högaktuellt. MEN människan Albert Einstein var det ju bara hans samtida närmaste som lärde känna. Människan Einstein finns inte mer och är borta för evigt.

Eller hur?

Men vad spelar det för roll NU för Einstein? Han är ju DÖD, och upplever alltså ingenting, varken glädje eller sorg eller lycka eller rädsla eller njutning eller smärta etc etc. För allt sånt där upplever vi ju bara när vi lever.

Eller hur?

Bryr du dig faktiskt om någon annan person, så är det ju bara under dennes liv som denne öht kan bli medveten om det. Detta gäller inte mindre om sånt du lovar att göra efter dennes död, det viktiga är då att du ger löftet innan han/hon dör. Och sen efter det är det ju bara upp till din egen etik och moral om du tänker hålla löftet.

Eller hur?

Så varför bekymrar du dig om att du kommer bli bortglömd efter en tillräckligt lång tid? Det är ju inte något som du kommer lida av eftersom att du är död! Vad är detta för en sorts konstig fixering? Det är NU när du lever som du KAN uppleva något. Om du vill uppleva något så gäller det alltså att få tummen ur, när du fortfarande lever och har chansen. När du är död är det ju för sent! Tiden går, tick, tack, tick, tack...

Och just DÄRFÖR: Carpe diem!

Link04 har väl en poäng här att det mesta kokar ner till känslor till sist. Det är naturligtvis irrationellt att uppröras av saker man inte kan påverka om än mänskligt. Det är ju heller inget rationellt i att önska ett potentiellt evigt himmelrike, det är ju också känslostyrt. Det finns inget objektivt rätt eller fel alls egentligen i strikt mening. Så, om man skall idka lite självkritik så kan man ju inte strängt taget säga att "optimisternas" hållning är irrationell så länge dom är införstådda med den faktiska verkligheten och accepterar den fullt ut. Men det är här problemet uppstår som jag ser det, jag tror inte dom är så piano som dom själva tror när det väl börjar brinna. Och framförallt är det inte säkert att deras avkommor är det. Tycker man för egen del att livsvillkoren, med allt inräknat, är känslomässigt helt acceptabla så är det ju inget objektivt fel med det.

Var har jag skrivit att jag bekymrar mig om att bli bortglömd? Det är att glömma bort mitt liv jag ser som tragiskt. Alltså livet ur ett rent subjektivt perspektiv.

Man kan ju vända på det och fråga sig om Einstein hade mått dåligt av att aldrig ha existerat i första rummet.

Och vad gäller det eviga carpe diem-tjötet, så har jag gjort det mesta jag velat och som jag har haft förutsättningar för att genomföra redan. Jag har trots allt levt 42 år. "Men ledsnaden kommer allom när det är slut på smultronbär." Och när större delen av marken skuggats och gläntorna blir allt glesare så tröttnar man alltmer. Att jag har det bästa bakom mig står rätt klart. Ryggsäcken blir allt tyngre. Och är det ett faktum då att allt ändå skall raderas så kan det likaväl göra det nu. Varför samla på sig ännu fler sorgstenar till ringa nytta? Får jag aldrig återse dom döda så kan jag lika gärna i en omedelbar död glömma att dom någonsin funnits.

Trevlig början iaf. Tack för frågan, det mesta känns rätt bra. Jobbet funkar bra och så. Gräsänkling för tillfället, då min fru (och mor till mina två vuxna barn) och en långväga släkting är ute på en kortare resa själva denna gång. Förra veckan tog vi iaf en långhelg tillsammans till fjällen och det var najs. Är lite seg med att komma igång med träningen igen efter en rejäl magsjuka för drygt två veckor sen, men imorgon måste det fan i mig hända något. Dottern var på mig igår om att vi tillsammans ska ställa upp i ett fitness event som kallas HYROX, vilket oss emellan verkar vara rent vansinne. Men det ÄR ju kul med gemensamma projekt! Hmm...
Men nej, allt är inte bara solsken. T ex dog en älskad svåger förra året pga lungcancer, och nu kan det vara dags för en till pga prostatacancer, vi får se hur det funkar med behandlingen. En älskad morbror dog i år pga Parkinssons.
Det blir en del begravningar, och alldeles för ofta ånger att man inte försökte göra mer tillsammans, när de fortfarande levde.

Hur är du själv rent allmänt?

Men sen börjar du tyvärr spåra, i vanlig ordning, med konstiga tolkningar och vaga referenser. Och kanske projiceringar? Jag inbillar mig iaf inte för ett ögonblick att jag faktiskt känner dig, och t ex kan utläsa dina innersta tankar och känslor i dina inlägg på ett allmänt lite skruvat forum som Flashback. Det verkar ju dock du göra? Som om du kunde utläsa allt om en människa som du bara brukar se på gymmet när han ger en boxningssäck en rejäl omgång? Tips: det gör du nog inte, alls, på något sätt öht.

Ser egentligen ingenting i ditt inlägg (efter de korta inledande trevligheterna) som är värt att bemöta, eller vad jag öht skulle kunna säga om det. Om du faktiskt vill ha svar om pianon eller vad fan du nu surrar om, så testa iaf med att precisera med något relevant citat från något inlägg.

Jo en sak: Jag erkänner utan några förbehåll att mina inlägg här inte är objektiva. Mina är inlägg är subjektiva om hur JAG tänker. Behöver sådant verkligen sägas på just diskussionsforumet Flashback? Tycker du att jag bryter mot någon regel, så RP:a då.

Så ja, till skillnad mot dina polare Redox och Tandan m fl "pessimister", som ju ALDRIG skriver som om just deras pissperspektiv är det enda ärliga och allmängiltiga, duh!, så gör jag väl det det då, tugga och svälj, och stick o brinn.