Vad är bäst, vänner eller fiender?

Jag lutar faktiskt åt det senare. Nog för att vänner ofta kan vara väldigt trevligt, men vänskap har också sina baksidor. Den mest uppenbara är väl det sätt på vilken vänskapen gör en människa sårbar. Få saker kan få en att må så dåligt som när vänner sviker eller plötsligt inte längre tycks intresserade av att umgås. Detta tycks dock vara något de flesta är beredda att acceptera som en del av livet, om så bara för att konventionen ”vänskap är eftersträvansvärt” är så stark som den är. Vad få däremot tycks ens ha reflekterat över, är de sätt på vilka vänskapen begränsar vår frihet.

I vår strävan efter att inte såra de vi tycker om undviker vi att göra sådant vi egentligen vill göra. Någon kanske t.ex. skulle vilja klä sig på ett uppseendeväckande sätt, men avstår för att inte vännerna ska känna sig generade i ens sällskap. Vanligare är att man avstår från att göra något man vill för att inte därigenom bli förskjuten. Man döljer åsikter, trosföreställningar, sexuella preferenser, osv. som inte är accepterade i bekantskapskretsen, och för att underlätta sitt liv kanske man rent av inför sig själv försöker undertrycka dem. För att bättre passa in i en vänskap gör man också ofta aktivt sådant man egentligen inte vill göra. Det kan handla om allt från att man, trots att man i förväg inser att man inte kommer att gilla den, lägger ner tid på att läsa en bok som en vän rekommenderat, till de ”klassiska” onda konsekvenserna av grupptryck, såsom drogmissbruk. Med andra ord: Så länge du har vänner kan du inte rimligen vara en fri individ! (Sannolikheten att, ens med hjälp av Internet, kunna finna vänner som är toleranta inför alla ens små egenheter och avvikelser är knappast särskilt stor.)

Men, vill många säkert invända, är inte vänner viktiga för att ge livet innehåll och mening? Och om de nu begränsar ens frihet, är det inte ett acceptabelt pris för det sätt på vilket vänner definierar en människa och gör henne till ett verkligt subjekt, inte bara ett knippe motstridiga viljor? Mitt svar på den kritiken är att fiender på många sätt spelar dessa roller mycket bättre. För jag tror inte att enbart välbefinnande ger livet någon känsla av meningsfullhet, utan likt Sorel anser jag att livet får mening (eller snarare en illusion av mening) genom att vi engagerar oss i kamp. Givetvis kan det handla om en kamp för en med vänner gemensam sak, men ingen kan förneka att det allra mest nödvändiga för den kämpande människan är fienden, den som ska bekämpas. (Teoretiskt sett kan fienden förstås vara en icke-mänsklig företeelse, men som vi tydligt sett i spåren av flodvågskatastrofen i Asien är mänskliga syndabockar begärliga också då naturens makter varit i farten.)

Och även i en kampsituation blir vi definierade som subjekt; just genom våra fiender. Genom polarisering gentemot dessa istället för genom association. Detta utan att behöva ge upp något av vår autonomi. För vad är det värsta som kan hända om du inför din fiende plötsligt börjar frångå ditt invanda beteendemönster? Svar: Att du förlorar en fiende! Att han eller hon tycker du beter dig för konstigt för att det ska vara värt att fortsätta med antagonismen, eller så plötsligt inser att ni faktiskt har en del gemensamt. I vilket fall gör det betydligt mindre ont än att förlora en vän, även om nu också förlusten av en bra fiende kan vara smärtsam.

Ääh, vad säger att vänner begränsar ens frihet? Jag väljer mina vänner efter mina åsikter - och dessa har då förmodligen samma åsikter som jag, eller så är de öppensinniga och ömsesidig respekt visas.

"Sannolikheten att, ens med hjälp av Internet, kunna finna vänner som är toleranta inför alla ens små egenheter och avvikelser är knappast särskilt stor."

Är det ett krav för en vän? Bara för att man inte klarar av varandras "sämre" sidor, så är man väl inte fiender?

"För jag tror inte att enbart välbefinnande ger livet någon känsla av meningsfullhet, utan likt Sorel anser jag att livet får mening (eller snarare en illusion av mening) genom att vi engagerar oss i kamp. Givetvis kan det handla om en kamp för en med vänner gemensam sak, men ingen kan förneka att det allra mest nödvändiga för den kämpande människan är fienden, den som ska bekämpas."

Här går våra åsikter isär.
För det första så skiter jag i meningsfullhet i livet, jag är bara intresserad av välbefinnande. Jag har inget behov av någon kamp. Jag tror snarare att man aldrig kan må bra så länge man försöker motarbeta sådant man inte kan ändra på, därav måste man antingen ändra sig själv lida.

Vem var det som sa:
- Håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare.

Nå, en vän i mina ögon accepterar ens egenheter, klädsmak, åsikter, utseende, beteende.

Om någon som säger sej vara en vän inte kan acceptera hela ens personlighet - då är det ingen vän.

Självklart får den vännen även kritisera och säga emot, men om han eller hon inte tolererar hela ens personlighet, utan vill ändra på den - eller skäms för den - då är det ingen vän. Möjligen en bekant.

Och jo visst är det så att det gör en sårbar. Man får ju överväga vilket som är viktigast, värmen man kan få av vänskap kontra risken för at bli sårad.

I det långa loppet tror jag att man vinner på att riskera lite.

En vän ska man kunna skratta, gråta och bråka med.


"älska din granne men sätt upp ett staket"

"Med sådana vänner, behövs inga fiender"
"Ingen är din fiende, ingen är din vän, alla är dina lärare"
"Det är lättare att förlåta en fiende än en vän."
"Hans samvete var rent. Han använde det aldrig."

Ensam är stark.

Vänner är bra. Fiender håller en på tårna och alert Det sägs att man kan definera en man genom att betrakta hans vänner, jag vill påstå det motsatta ocg säga att du kan bedöma en man genom att titta på vilka hans fiender är.

"Ääh, vad säger att vänner begränsar ens frihet? Jag väljer mina vänner efter mina åsikter - och dessa har då förmodligen samma åsikter som jag, eller så är de öppensinniga och ömsesidig respekt visas."

- Men om du plötsligt upptäcker att du inte längre kan stå för dina gamla grundvärderingar, eller om du tröttnar på ditt gamla favoritintresse (bådadera har hänt mig), hur ska du då förhålla dig till dina vänner? Säga tack och hejdå och försöka leta upp nya vänner som bättre passar till ditt nya jag? Eller försöka "justera" dina nya insikter så att du trots allt kan fortsätta umgås med dina gamla vänner? I det senare fallet kommer du helt säkert att uppleva plågsamma inre konflikter.

Vänner är ju utan tvekan bäst, men ovänner/fiender behövs. Vad vore man utan alla människor som hatat en?

Jag har helt enkelt slutat umgås med människor som jag gått skilda vägar med. Dessutom har jag aldrig baserat mina riktiga "vänner" på mitt favoritintresse eller på mina grundvärderingar, utan helt enkelt på hur roligt det är att umgås med personerna i fråga. Därmed kan jag räkna mina vänner på en hand. Glider man ifrån vissa människor så händer det ofta att man närmar sig andra, eller t.o.m sig själv (ensamhet är inget dåligt).

Plågsamma inre konflikter är förhoppningsvis också utvecklande. Naturligtvis förändras människor, människan som man spenderade all vaken tid med för 4 år sedan har man inte träffat på ett år, för att livet har förändrat oss båda, men till olika saker. Alltså ger inte vänskapen det utbyte den en gång gav.

Att försöka justera sina åsikter för att passa sina vänners är nog det mest självdestruktiva man kan göra.

Att söka, och hitta, nya vänner är något av det vackraste som finns. Det bör man aldrig sluta med. Ensam är inte stark, däremot är styrkan att kunna vara ensam fundamental. Gå din egen väg, men låt alla som vill följa med dig på den vägen göra det.

På något sätt är det ändå i dina medmänniskors ögon som du ser dig själv. Kärleken i din partners blick definerar dig, förändrar dig, gör dig till en ny människa. Hatet i din fiendes blick likaså.

Satan vad klyschigt det blev. Blä... Skitsamma, poängen jag så plågsamt försöker formulera är att ett liv utan vänner är inte liv som jag vill leva.

Tikkanen skrev något klokt vid ett tillfälle. Jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han skrev men jag minns ett löst fragment som:
" mina fienders uselhet är det som ger mig kraft att fortsätta min kamp"

Själv vill jag inte katagorisera frågan på samma sätt som trådskaparen. Att vänner är viktigt kan vi alla enas om. Men sen skulle jag vilja säga att meningskiljaktigheter är sunt men ändå inte något som absolut måste komma från en fiende. En fiende skapar väldigt dålig daglig luft och bidrar sällan till konstruktiva lösningar. Bara vänner kan lösa konflikter och lära sig av varandra.

nåt sånt...