2005-03-25, 18:11
#1
Jag lutar faktiskt åt det senare. Nog för att vänner ofta kan vara väldigt trevligt, men vänskap har också sina baksidor. Den mest uppenbara är väl det sätt på vilken vänskapen gör en människa sårbar. Få saker kan få en att må så dåligt som när vänner sviker eller plötsligt inte längre tycks intresserade av att umgås. Detta tycks dock vara något de flesta är beredda att acceptera som en del av livet, om så bara för att konventionen ”vänskap är eftersträvansvärt” är så stark som den är. Vad få däremot tycks ens ha reflekterat över, är de sätt på vilka vänskapen begränsar vår frihet.
I vår strävan efter att inte såra de vi tycker om undviker vi att göra sådant vi egentligen vill göra. Någon kanske t.ex. skulle vilja klä sig på ett uppseendeväckande sätt, men avstår för att inte vännerna ska känna sig generade i ens sällskap. Vanligare är att man avstår från att göra något man vill för att inte därigenom bli förskjuten. Man döljer åsikter, trosföreställningar, sexuella preferenser, osv. som inte är accepterade i bekantskapskretsen, och för att underlätta sitt liv kanske man rent av inför sig själv försöker undertrycka dem. För att bättre passa in i en vänskap gör man också ofta aktivt sådant man egentligen inte vill göra. Det kan handla om allt från att man, trots att man i förväg inser att man inte kommer att gilla den, lägger ner tid på att läsa en bok som en vän rekommenderat, till de ”klassiska” onda konsekvenserna av grupptryck, såsom drogmissbruk. Med andra ord: Så länge du har vänner kan du inte rimligen vara en fri individ! (Sannolikheten att, ens med hjälp av Internet, kunna finna vänner som är toleranta inför alla ens små egenheter och avvikelser är knappast särskilt stor.)
Men, vill många säkert invända, är inte vänner viktiga för att ge livet innehåll och mening? Och om de nu begränsar ens frihet, är det inte ett acceptabelt pris för det sätt på vilket vänner definierar en människa och gör henne till ett verkligt subjekt, inte bara ett knippe motstridiga viljor? Mitt svar på den kritiken är att fiender på många sätt spelar dessa roller mycket bättre. För jag tror inte att enbart välbefinnande ger livet någon känsla av meningsfullhet, utan likt Sorel anser jag att livet får mening (eller snarare en illusion av mening) genom att vi engagerar oss i kamp. Givetvis kan det handla om en kamp för en med vänner gemensam sak, men ingen kan förneka att det allra mest nödvändiga för den kämpande människan är fienden, den som ska bekämpas. (Teoretiskt sett kan fienden förstås vara en icke-mänsklig företeelse, men som vi tydligt sett i spåren av flodvågskatastrofen i Asien är mänskliga syndabockar begärliga också då naturens makter varit i farten.)
Och även i en kampsituation blir vi definierade som subjekt; just genom våra fiender. Genom polarisering gentemot dessa istället för genom association. Detta utan att behöva ge upp något av vår autonomi. För vad är det värsta som kan hända om du inför din fiende plötsligt börjar frångå ditt invanda beteendemönster? Svar: Att du förlorar en fiende! Att han eller hon tycker du beter dig för konstigt för att det ska vara värt att fortsätta med antagonismen, eller så plötsligt inser att ni faktiskt har en del gemensamt. I vilket fall gör det betydligt mindre ont än att förlora en vän, även om nu också förlusten av en bra fiende kan vara smärtsam.
I vår strävan efter att inte såra de vi tycker om undviker vi att göra sådant vi egentligen vill göra. Någon kanske t.ex. skulle vilja klä sig på ett uppseendeväckande sätt, men avstår för att inte vännerna ska känna sig generade i ens sällskap. Vanligare är att man avstår från att göra något man vill för att inte därigenom bli förskjuten. Man döljer åsikter, trosföreställningar, sexuella preferenser, osv. som inte är accepterade i bekantskapskretsen, och för att underlätta sitt liv kanske man rent av inför sig själv försöker undertrycka dem. För att bättre passa in i en vänskap gör man också ofta aktivt sådant man egentligen inte vill göra. Det kan handla om allt från att man, trots att man i förväg inser att man inte kommer att gilla den, lägger ner tid på att läsa en bok som en vän rekommenderat, till de ”klassiska” onda konsekvenserna av grupptryck, såsom drogmissbruk. Med andra ord: Så länge du har vänner kan du inte rimligen vara en fri individ! (Sannolikheten att, ens med hjälp av Internet, kunna finna vänner som är toleranta inför alla ens små egenheter och avvikelser är knappast särskilt stor.)
Men, vill många säkert invända, är inte vänner viktiga för att ge livet innehåll och mening? Och om de nu begränsar ens frihet, är det inte ett acceptabelt pris för det sätt på vilket vänner definierar en människa och gör henne till ett verkligt subjekt, inte bara ett knippe motstridiga viljor? Mitt svar på den kritiken är att fiender på många sätt spelar dessa roller mycket bättre. För jag tror inte att enbart välbefinnande ger livet någon känsla av meningsfullhet, utan likt Sorel anser jag att livet får mening (eller snarare en illusion av mening) genom att vi engagerar oss i kamp. Givetvis kan det handla om en kamp för en med vänner gemensam sak, men ingen kan förneka att det allra mest nödvändiga för den kämpande människan är fienden, den som ska bekämpas. (Teoretiskt sett kan fienden förstås vara en icke-mänsklig företeelse, men som vi tydligt sett i spåren av flodvågskatastrofen i Asien är mänskliga syndabockar begärliga också då naturens makter varit i farten.)
Och även i en kampsituation blir vi definierade som subjekt; just genom våra fiender. Genom polarisering gentemot dessa istället för genom association. Detta utan att behöva ge upp något av vår autonomi. För vad är det värsta som kan hända om du inför din fiende plötsligt börjar frångå ditt invanda beteendemönster? Svar: Att du förlorar en fiende! Att han eller hon tycker du beter dig för konstigt för att det ska vara värt att fortsätta med antagonismen, eller så plötsligt inser att ni faktiskt har en del gemensamt. I vilket fall gör det betydligt mindre ont än att förlora en vän, även om nu också förlusten av en bra fiende kan vara smärtsam.
Det sägs att man kan definera en man genom att betrakta hans vänner, jag vill påstå det motsatta ocg säga att du kan bedöma en man genom att titta på vilka hans fiender är.