depression

har känt länge att jag behövt avreagera mej angående detta, men inte vetat vart.
jag är så fruktansvärt trött på all hysch hysch angående psykiska sjukdomar, oavsett om det är depression, bipolär eller schizofreni etc. man pratar inte om det öppet, man nedvärderar dem som har det osv.

jag är själv diagnostiserad med depression och panikångest sen lite mer än ett år tillbaka, men har insett att jag varit sjuk i cirka 8 år. jag har alltid skämts oerhört mycket över att jag mått dåligt och inte vågat prata om det högt(hade jag gjort det hade jag troligtvis fått ordentlig hjälp bra mycket tidigare). jag har kastats fram och tillbaka hos olika psykologer och psykiatrier men inte riktigt fått någon hjälp då jag skämts så mycket över mitt mående, tyckte ofta när jag var mindre att vuxna inte tog mej på allvar för "jag var ju så liten och då kunde jag inte må så dåligt". idag blir jag så fruktansvärt arg när min pappa gömmer undan min medicin inför gäster och alla lärare frågar om man vill gå undan så fort man tar upp att man kanske behöver lite längre tid på en uppsats pga att det har varit extra jobbiga veckor på sistone.

vill väl egentligen bara säga:
1. psykiska sjukdomar är en sjukdom precis som cancer, psoriasis osv.
2. att lida av en psykisk sjukdom är inget att skämmas över, du kan inte hjälpa att du är sjuk

Helt rätt!

Vad är det som säger att ett brutet ben hos person A ska uppvaktas och sörjas - medan depression och ångest hos person B ska hyshas ner?

Har sedan barnsben varit "lite annorlunda", minst sagt, från alla andra kamrater - men nu i vuxen ålder så umgås jag enbart med de vänner som har förståelse. RIKTIGA VÄNNER.

(99,9% av dem själva har psykiska problem - knappt märkbara, men ändå)

Välj dina vänner med omsorg och ta absolut inte åt dig nedtramp från de som anser sig vara "lite förmer" ;-)

Har själv samma relation med farsan, dock så är det jag som till hans förtret plockar fram min dosett när det är "karamell-dags" - oavsett social situation!

(Släktingar, familj, vänner och bekanta har ju alltid ändå vetat att jag "är lite speciell")

Lika barn leka bäst!