Citat:
Ursprungligen postat av Mortis
Min ingång i religionen – kristendomen – till min nuvarande hållning (som var en mycket lång process) som ytterst liberal hermeneutisk kristen med efterföljelsen tema som livshållning består i en tidig existentiell ångest i tidigt tonår. Med full kraft insåg jag att den totala förintelsen, utplåningen till kropp och själ är vår lott här i livet.
Jag är sönderläst av alla stora dramatiker, författare, poeter, filosofer, kristna mystiker mm för att få ett svar på en fråga – vad händer när vi dör. Det har även speglat min utbildning – ett år teologistudier på Lunds Universitet till att sedan övergå till socionomprogrammet och en fil mag. examen. Arbetar som socialsekreterare/kurator.
Personligen kan jag identifiera mig mycket med båda omfattningen av ditt existentiella sökande och det psykologiska elementet för/av ett sånt sökande (e.g. ångest och 'sönderläsning'), men emå stannade du för tidigt i ditt sökande. Det finns bättra 'konklusioner' längre fram om du hade fortsatt. (Ingen personlig nedvarderande kritik implicerat.....'resan' kan vara otroligt påfrestande).
Citat:
För mig är inte om Jesus är Guds son en viktig fråga. Jag kan tro på Gud som sanningen, utan att därmed säga att alla mina satser om Gud är sanna. Att något är sant i dag betyder inte att det är bokstavligt sant i alla tider, menar jag. Varje sanning, även om Gud, är på prov, tillfällig och öppen för förändring i framtiden. Vad den postmoderna kulturen säger nej till är att denna Sanning kan formuleras på ett slutgiltigt sätt. Alla sanningar är provisoriska.
Är du mycket påverkat av det svart/vita epistemologi-perspektivet, som teistiska propagandister älskar att ställa upp (när inte dom monomant kör på sina olika 'det-är-bara-sa' absolut-räls): ANTINGEN är den objektiva 'verkligheten' (manifesterat i kombinationen vetenskap/filosofi) 'sann', ALTERNATIVT är dom subjektiva 'verkligheter' (manifesterade i olika tron) 'sanna'?
Om vi skalar bort retoriken i detta, återstår den kosmiska 'verklighet' vs. solipsism som en falsk dikotomi. Man kan lugnt slopa denna falska dikotomi.
Citat:
Som också de kristna mystikerna har erfarit och säger oss i sina alster.
Med reservation för kulturella och dogmatiska olikheter i packeteringen innehållar dom flesta mystikers 'budskap' likheter; och detta gällar också sekuläre mystiker.
Citat:
Där kommer Kärleksbudskapet in. Det är efterföljelsens tema som mystikerna - Mäster Eckhart, Thomas a Kempis, Johannes av Korset m.fl. ser som det essentiella. Jag ser Jesus som Guds verb. Efterföljelsen innebär kort: Kärleksprincipen före dogmer, goda handlingar i alla interaktioner, förlåtelse mm. Men det betyder i en är en agnostiker om tio år. Det vet jag inte.
Utilitaristisk etik kommer till liknande konklusioner på ett rationellt underlag, frånsett att 'kärleks-dimensionen' är tonat ner till det mer hanterbara och realistiska 'live-and-let-live' och en funktionell version av den gyllene regeln.
Citat:
Raka besked och auktoritativa uttalanden är vad många förväntar sig. Att säga: Ja visst, men å andra sidan... eller: Du kan ha rätt på ditt sätt och jag på mitt - sådant vittnar inte om kompetens och karaktär, menar jag. I själva verket kräver det betydligt mer av en person att med bibehållen sans och balans omfatta flera olika motstridiga åsikter på en gång.
Modern vetenskap/viss-filosofi har inget problem med att avgränsa sitt kompetens-område. Det är den pådyvlande del av religionen.....som från en sorts 'mindervärdeskomplex'......utmanar vetenskap/filosofi. T.ex. genom att piratisera/förvränga riktig vetenskap/filosofi till fantom-versioner, man sen kan föra en strawman argumentation med/emot.
Som exempelvis när en historisk Jesus av missionerande teister inte kan skiljas från den metafysiska Jesus.
Citat:
Angående huruvida teologin har ”övergått från fakta forskning kring religion som fenomen..till forskning kring de "krafter" som bibehåller dessa föreställningar vid liv” kan jag inte uttala mig om då jag inte har insyn i hur teologin bedrivs idag.
Den finns delvist, men med helt nya namn.