Citat:
Ursprungligen postat av Omnik
Detta blir mitt svar:
Det stämmer att kärleken ÄR logisk livsupprätthållande av hälsoskäl, har aldrig påstått motsatsen, däremot är den inte eftersträvansvärt för hade den varit det hade den funnits som en logisk följd av fortsatt expansion av medvetandet, och följt med det expanderande medvetandet vidare i dess utveckling, men så är inte fallet. Detta och andra aspekter av kärleken (vilket jag ytligt presenterat tidigare) är ett av huvudskälen till att jag tappade totalt mitt intresse för den stora vagnens väg inom Buddismen för många år sedan, då jag upptäckte att dom på en väsentlig punkt missförstått Buddha. En Buddhisatva är en individ som strävar efter Buddha skapet, men enligt den stora vagnens lära går inte en Buddhisatva in i Nirvana förrän ALLA levande varelser uppnått Buddha skapet, vilket är ren nonsens… tyvärr.
Förstår att du inte ser någon poäng med resonemanget, att kärleken skulle vara ursprungligt men statisk, det skulle kräva att du SETT att så är fallet, vad jag menar är att kring allt liv finns flera grundläggande ”funktioner” och kärlek är en sådan grundläggande funktion, det finns många fler. Dessa grundläggande funktioner styr HUR en livsform ”utformas”. Då kärlek ”endast” är en grundläggande funktion, är den ointressant då det handlar om expansion av medvetandet. Om kärlek skulle ha en avgörande betydelse för expansion och fortsätta att fylla en funktion skulle givetvis kärlek vara betydligt mycket mer än enbart en grundläggande funktion, men så är inte fallet.
När det gäller känslor överhuvudtaget, där även kärlek ingår så skulle det krävas en egen tråd, men helt i korthet kan jag säga att ALLA känslor, oavsett vilken känsla det handlar om är OERHÖRT flyktig, det är givetvis svårt att fatta då man är inne i en känsla, men efter att ha studerat känsla mer ingående visar det sig att känslor kan mycket lätt förändras till andra känslor, dvs. känslan är inget bestående. Alla känslor fyller givetvis viktiga funktioner, vilka är grundläggande för ex: människan, däremot är känslan i sig opålitlig och flyktig, och det krävs en hel del självkännedom för att man skall veta VARFÖR man just har den känslan man har i ett givet ögonblick. Ju mer människan expanderar sitt medvetande desto större inre lugn erhålls, känslor finns där men det är som ett stilla hav, som kan komma i rörelse, men återgår snabbt till ursprungsläget.
Du frågar varför kärleken skulle behöva vara starkare då man expanderar sitt medvetande, förklaringen till det är att ALLT som inte följer i flödet av en expansion kommer förr eller senare att inte ingå i det expanderade medvetandets ”sfär”, och då kärleken tydligen inte följer expansionens flöde innebär det att kärleken tillhör något grundläggande som berör en livsformen men inte medvetandets utveckling.
”Är våra hjärnor tillräckligt utvecklade för att kunna förstå det ontologiska svaret”? Enligt min syn på saken har hjärnans förmåga att förstå olika aspekter av verkligheten något som helt avgörs av graden av det individuella medvetandets expansion, således kan hjärnan förstå det som programmeras i den, och var gränsen går för dess programmering kan förmodligen ingen svara på.
När det gäller motivation för att hitta en mening med livet, så hävda jag att det inte har nödvändigtvist med lycka att göra, lycka är en konsekvens inte ett mål i sig. Ytterst få strävar som mål att finna lycka, vad dom allra flesta strävar efter är olika aspekter av livet som KAN resultera i lycka. Att ex: få barn känns säkert som en lycka, men målet med att skaffa barn var knappast att uppnå lycka, det var snarare ett resultat av att barnet föddes som gav en känsla av lycka.
