Vampyrer finns !!

Min erfarenhet av den fick jag i det som religiösa kretsar eller också i yogi skolan kallats för samadhi, upplevelsen var tillfällig men effekten är kvar för gott. Det är värt att tillägga att alla kan erhålla en sån erfarenhet, men chansen att få uppleva den är avsevärt högre om man praktiserar någon form av mentala/andliga övningar och följer en tradition med rötter. I den sekulariserade världen är det oftast människor som gått igenom en djup nära döden upplevelse som når insikten. Insikten är den att vi alla hör samman på ett mycket djupare plan än vår fysiska värld, vi är inte så åtskilda som vi tror vi är i egenskap av individualiserade egon med ett oberoende jag känsla, det är faktiskt så att man får en stark förnimmelse av att man är överallt, i alla medvetanden. Det är som en tät dimma blåst bort från perceptionen, det är därför som dom med den erfarenheten ser på den vanligen rådande perception som sinnets illusion, allt som observeras utan insikten kan därför aldrig vara felfri och leder vanligen till förvrängda slutsatser, och så upplever jag verkligen det. Ord för illusionen är 'maya' på sanskrit samt har jag för mig att toltekerna kallade den för mitote men jag tror det ordet använts i andra avseenden också. Det är lite som att säga, när 'jag' dör men felet är såklart att det aldrig fanns något jag till att börja med, det är illusionen. e.g Vatten som tillfälligt formas av hinken den är i, men det är inte vattnets egentliga form.
Jag tror Panteism kan förklara verkligheten bättre än någon modell, det är just att när man känner sig själv i andra så upplöses egot, medkänslan blir total. Sen så är Gud bara ett ord som alla andra ord e.g medvetande, det är vad orden symboliserar som är av vikt. Så om du frågar mig vad Gud är, jag tror vi alla är en del/fragment av det(inte bara vi människor, allt)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Panteism
http://www.youtube.com/watch?v=4E-_DdX8Ke0 Sevärt avsnitt av cosmos, Carl Sagan filosoferar lite om Guds natur.

Kärlek, ja...det tråkiga med den är att ordet missbrukas av människan(omedvetet förstås), fullständig kärlek är varken romantisk eller förkärlek för saker alltså affektionen, den sorts kärlek kan delvis härledas till människans fysiska natur/behov. Nej, den fullständiga kärleken är oerhört mycket effektfullare och den påtagligaste effekten den ger dig är känslan av befrielse från allt ont och tillfälligt som människans övergående existens och sorgen över det, det går att beskriva som en extatisk förnimmelse av befrielse och djup tillfredsställelse genom det som vart beskrivet ovan, allt här upplevs som en dröm...alltså egot är inte riktigt. Förvisso kan man uppleva lycka utan en sån kärlek men alltid är den i sådant fall beroende av omständigheterna, villkoren för sin existens alltså inte det minsta orubblig. Kärleken jag beskriver är ett fundament som håller genom alla motgångar i livet, min slutsats är att det måste vara syftet för alla att hitta den förr eller senare. Min andra slutsats är att den är syftet bakom medvetandet som vi alla har, och när man vänder sig emot den både i handlingar eller i koncept som upplever man otillfredsställelse och oro till slut. Jag tror att om man fortsätter förneka den för sig själv så blir man tillslut allvarligt sjuk, det kan leda till genuin apati osv djup förvirring, rejäla maktanspråk men typiskt också en oerhörd rädsla att förlora allt man håller sig fast vid som då är förknippat med egots behov att överleva som en människa. Det är förstås hur jag personligen ser på det, jag önskar verkligen innerligt att alla hade kunnat få erfara detta.
Tar med två referenser.
http://www.youtube.com/watch?v=odWIPhj-ivo
http://www.youtube.com/watch?v=dXAPiksRS_M&feature=player_embedded, 4 min.

Min erfarenhet av den fick jag i det som religiösa kretsar eller också i yogi skolan kallats för samadhi, upplevelsen var tillfällig men effekten är kvar för gott. Det är värt att tillägga att alla kan erhålla en sån erfarenhet, men chansen att få uppleva den är avsevärt högre om man praktiserar någon form av mentala/andliga övningar och följer en tradition med rötter. I den sekulariserade världen är det oftast människor som gått igenom en djup nära döden upplevelse som når insikten. Insikten är den att vi alla hör samman på ett mycket djupare plan än vår fysiska värld, vi är inte så åtskilda som vi tror vi är i egenskap av individualiserade egon med ett oberoende jag känsla, det är faktiskt så att man får en stark förnimmelse av att man är överallt, i alla medvetanden. Det är som en tät dimma blåst bort från perceptionen, det är därför som dom med den erfarenheten ser på den vanligen rådande perception som sinnets illusion, allt som observeras utan insikten kan därför aldrig vara felfri och leder vanligen till förvrängda slutsatser, och så upplever jag verkligen det. Ord för illusionen är 'maya' på sanskrit samt har jag för mig att toltekerna kallade den för mitote men jag tror det ordet använts i andra avseenden också. Det är lite som att säga, när 'jag' dör men felet är såklart att det aldrig fanns något jag till att börja med, det är illusionen. e.g Vatten som tillfälligt formas av hinken den är i, men det är inte vattnets egentliga form.
Jag tror Panteism kan förklara verkligheten bättre än någon modell, det är just att när man känner sig själv i andra så upplöses egot, medkänslan blir total. Sen så är Gud bara ett ord som alla andra ord e.g medvetande, det är vad orden symboliserar som är av vikt. Så om du frågar mig vad Gud är, jag tror vi alla är en del/fragment av det(inte bara vi människor, allt)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Panteism
http://www.youtube.com/watch?v=4E-_DdX8Ke0 Sevärt avsnitt av cosmos, Carl Sagan filosoferar lite om Guds natur.

Kärlek, ja...det tråkiga med den är att ordet missbrukas av människan(omedvetet förstås), fullständig kärlek är varken romantisk eller förkärlek för saker alltså affektionen, den sorts kärlek kan delvis härledas till människans fysiska natur/behov. Nej, den fullständiga kärleken är oerhört mycket effektfullare och den påtagligaste effekten den ger dig är känslan av befrielse från allt ont och tillfälligt som människans övergående existens och sorgen över det, det går att beskriva som en extatisk förnimmelse av befrielse och djup tillfredsställelse genom det som vart beskrivet ovan, allt här upplevs som en dröm...alltså egot är inte riktigt. Förvisso kan man uppleva lycka utan en sån kärlek men alltid är den i sådant fall beroende av omständigheterna, villkoren för sin existens alltså inte det minsta orubblig. Kärleken jag beskriver är ett fundament som håller genom alla motgångar i livet, min slutsats är att det måste vara syftet för alla att hitta den förr eller senare. Min andra slutsats är att den är syftet bakom medvetandet som vi alla har, och när man vänder sig emot den både i handlingar eller i koncept som upplever man otillfredsställelse och oro till slut. Jag tror att om man fortsätter förneka den för sig själv så blir man tillslut allvarligt sjuk, det kan leda till genuin apati osv djup förvirring, rejäla maktanspråk men typiskt också en oerhörd rädsla att förlora allt man håller sig fast vid som då är förknippat med egots behov att överleva som en människa. Det är förstås hur jag personligen ser på det, jag önskar verkligen innerligt att alla hade kunnat få erfara detta.
Tar med två referenser.
http://www.youtube.com/watch?v=odWIPhj-ivo
http://www.youtube.com/watch?v=dXAPiksRS_M&feature=player_embedded, 4 min.

Det är sant men alla har fröet i sig, potentialen finns där, vad vi gör med den är upp till oss. Det är inte en högre eller överlägsen kärlek utan en fullständig kärlek. Alla människor har nog upplevt kärlek någon gång, den kommer i många former e.g kärleken som en förälder känner för sitt barn eller kärleken dom flesta av oss känner när vi ser andra människor lida fruktansvärt mycket, då uttrycker den sig i form av medlidande e.g ett väldigt sjukt svältande barn i tredje världen. Men hur många känner kärlek för någon som vi uppfattar som vår fiende, en som är väldigt svår för egot att inte hata. Ändå är det en fiende, som mest av alla behöver vår kärlek, det märker man inte utan denna ''expansion''. Så Fullständig kärlek utmärker sig eftersom den alltid är närvarande, den försvinner inte vilket såklart gör den enligt mig till det viktigaste en människa kan sträva efter i sitt liv, då vi alla söker samma sak, lycka. Så ingen annan kraft kommer om du frågar mig ens i närheten eller borde vi slösa bort vår korta tid med att söka något annat, för vår egen skull.

Här håller jag inte med, känslan fullständig kärlek har sitt ursprung i insikten, den att man finns i allt, att vi alla har ett och samma ursprung. Det är ingen känsla, det är en upplevelse som chockar och överväldigar personen, alltså ingen man kan förbereda sig på eller som smyger sig på stegvis. Jag tror också man kan erhålla den kärleken på andra sätt, men frågan är då om den förblir lika orubblig. Kärleken föregås av insikten man erhåller så där är orsaken till känslan. Har du läst, hört talas om''Dunkla spegeln'', jag syftar på samma insikt.

Jag lyssnar alltid men få har lyckats presentera en bild som enligt mig stämmer, anser att du har erhållit delar av verkligheten men inte lyckats se vad det egentligen betyder. Däremot så kan du självklart berika min erfarenhet med din egen, så jag stänger inga dörrar i rädsla, bara om jag inte ser någon mening. Sen så är jag öppen för allt du säger, att du kanske till och med har rätt i allt du skriver men gladeligen för mig ser jag inte att du har det, ledsen.

Medvetande expanderar oerhört efter en insikt av det här slaget, det kan jag vittna om. Man förblir inte samma person efteråt. Du säger att det är förhållandevist lätt att uppnå men varför i sådant fall är så få verkligen medvetna om saken..det blir en motsägelse. Jag tror många kan ana detta och uppleva en moment av bliss(frälst) och kalla det insikt, men det är inte samma sak som det jag beskriver. Det är påtagligt, ett fenomen som jag inte tycker du skall underskatta sett ur ett kunskapsgivande perspektiv, för din egen skull såklart inte min.

Din utgångspunkt är att strävan efter sann kunskap gör att du inte låter dig påverkas av något sådant, ''självbedrägeri'', men fråga dig själv om du faktiskt har gjort dig av med något, betänk om du verkligen haft kunskapen om saken. Jag identifierar inte något av min erfarenhet med självbedrägeri, därför är jag aldrig heller rädd att pröva den. Hmm ja.. du önskar det eftersom det är naturligt att söka lycka, när vi gör motstånd lider vi, det är priset vi får betala när vi är envisa som bara vårt intellekt kan vara. Fast om vi inte kan övertala intellektet så lyssnar vi inte på vår naturliga instinkt, det betyder därför att intellektet måste nå den insikten genom en erfarenhet eller så förblir vi annars okunniga om saken, finns tyvärr ingen genväg.