Vampyrer finns !!

Min erfarenhet av den fick jag i det som religiösa kretsar eller också i yogi skolan kallats för samadhi, upplevelsen var tillfällig men effekten är kvar för gott. Det är värt att tillägga att alla kan erhålla en sån erfarenhet, men chansen att få uppleva den är avsevärt högre om man praktiserar någon form av mentala/andliga övningar och följer en tradition med rötter. I den sekulariserade världen är det oftast människor som gått igenom en djup nära döden upplevelse som når insikten. Insikten är den att vi alla hör samman på ett mycket djupare plan än vår fysiska värld, vi är inte så åtskilda som vi tror vi är i egenskap av individualiserade egon med ett oberoende jag känsla, det är faktiskt så att man får en stark förnimmelse av att man är överallt, i alla medvetanden. Det är som en tät dimma blåst bort från perceptionen, det är därför som dom med den erfarenheten ser på den vanligen rådande perception som sinnets illusion, allt som observeras utan insikten kan därför aldrig vara felfri och leder vanligen till förvrängda slutsatser, och så upplever jag verkligen det. Ord för illusionen är 'maya' på sanskrit samt har jag för mig att toltekerna kallade den för mitote men jag tror det ordet använts i andra avseenden också. Det är lite som att säga, när 'jag' dör men felet är såklart att det aldrig fanns något jag till att börja med, det är illusionen. e.g Vatten som tillfälligt formas av hinken den är i, men det är inte vattnets egentliga form.
Jag tror Panteism kan förklara verkligheten bättre än någon modell, det är just att när man känner sig själv i andra så upplöses egot, medkänslan blir total. Sen så är Gud bara ett ord som alla andra ord e.g medvetande, det är vad orden symboliserar som är av vikt. Så om du frågar mig vad Gud är, jag tror vi alla är en del/fragment av det(inte bara vi människor, allt)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Panteism
http://www.youtube.com/watch?v=4E-_DdX8Ke0 Sevärt avsnitt av cosmos, Carl Sagan filosoferar lite om Guds natur.

Kärlek, ja...det tråkiga med den är att ordet missbrukas av människan(omedvetet förstås), fullständig kärlek är varken romantisk eller förkärlek för saker alltså affektionen, den sorts kärlek kan delvis härledas till människans fysiska natur/behov. Nej, den fullständiga kärleken är oerhört mycket effektfullare och den påtagligaste effekten den ger dig är känslan av befrielse från allt ont och tillfälligt som människans övergående existens och sorgen över det, det går att beskriva som en extatisk förnimmelse av befrielse och djup tillfredsställelse genom det som vart beskrivet ovan, allt här upplevs som en dröm...alltså egot är inte riktigt. Förvisso kan man uppleva lycka utan en sån kärlek men alltid är den i sådant fall beroende av omständigheterna, villkoren för sin existens alltså inte det minsta orubblig. Kärleken jag beskriver är ett fundament som håller genom alla motgångar i livet, min slutsats är att det måste vara syftet för alla att hitta den förr eller senare. Min andra slutsats är att den är syftet bakom medvetandet som vi alla har, och när man vänder sig emot den både i handlingar eller i koncept som upplever man otillfredsställelse och oro till slut. Jag tror att om man fortsätter förneka den för sig själv så blir man tillslut allvarligt sjuk, det kan leda till genuin apati osv djup förvirring, rejäla maktanspråk men typiskt också en oerhörd rädsla att förlora allt man håller sig fast vid som då är förknippat med egots behov att överleva som en människa. Det är förstås hur jag personligen ser på det, jag önskar verkligen innerligt att alla hade kunnat få erfara detta.
Tar med två referenser.
http://www.youtube.com/watch?v=odWIPhj-ivo
http://www.youtube.com/watch?v=dXAPiksRS_M&feature=player_embedded, 4 min.