Man bör minnas att många politiker avskyr media som pesten, då de anser att journalister försvårar deras arbete, samt i vissa fall har skadat politiker och deras partier via person-drev och överdriven rapportering. Tror nog det finns tillräckligt med oplockade gäss för att mången högt uppsatt politiker ska sitta tillbakalutad i fåtöljen och med nöje betrakta tidningarnas kollaps. Föreställ er Carl Bildt med ett sarkastiskt leende lyssna på hur murvlarna på Aftonhoran som försökte få honom avsatt pga Sudan-blajet nu vädjar till regeringen om någon sorts statligt stöd för att rädda deras jobb. "Stöd och stöd", säger Bildt, "vi låter nog marknadskrafterna verka här".
Som jag skrivit tidigare, den "deal" som etablerades mellan Palmes vansinnesministär och den nya vänsterns skarpare spin doctors ca 1970, var dikterad på makthavarnas villkor, dvs politikernas. Journalister och redaktörer lät sig korrumperas och bländas av den verkliga makten och slutade att ifrågasätta grundläggande ideologiska initiativ (t ex mass-invandringen, skattehöjningar osv) i utbyte mot att medias vänster-infiltratörer fick ganska fria händer att driva sina egna och mer radikala ståndpunkter i tidningsspalterna, i syfte att "utbilda" och forma läsarna till lydiga PK-soldater.
Ett sjukare äktenskap är svårt att föreställa sig, och så blev Sveriges offentliga klimat också därefter. Lyckligtvis utgörs ett land av mycket mer än sitt offentliga klimat, vilket är något som vänsterns strateger aldrig förstått.
Men allt detta skedde för mycket länge sedan, och media idag har inget att erbjuda politikens makthavare, vilket t ex den misslyckade anti-SD-kampanjen valet 2010 visade. Det finns ingen särskild anledning att rädda gammel-media, tvärtom kan man ge igen för diverse oförrätter, och till saken hör också att alla typer av politiska stödinsatser är förknippade med stora risker och undviks om det inte är en nationell angelägenhet.
Tror med andra ord inte att politikerna kommer att lyfta ett finger i den här frågan.