Religion och sexualitet

Du menar söker en yttersta mening med tillvaron? Det är väl rätt vanligt antar jag, mer eller mindre tillfälligt för de flesta. Eller att man slås av livets totala meningslöshet.

Men det är, som sagt, allmänmänskliga existentiella tankar. Vare sig man är religiöst troende eller ej.

Människan kommer alltid vara psykologiskt tudelad, av "vild" egoism och "civiliserad" altruism.


Eller när det sker mellan riktigt kåta. Det finns skönhet i mycket.

Nja, personligen menar jag inte en yttersta mening, även om jag kan tänka mig att många ser det som sådan. Jag menar att poängen ligger i insikten, inte i tolkningen av, eller agerandet utifrån, denna insikt. Om något hade jag inte förespråkat någon specifik reaktion på "insikten", enbart att vi skall bära den med oss och odla den.

Det är av yttersta vikt, menar jag, att vi är medvetna om vårt predikament. Är vi det kommer vi inte förundras eller förargas av att andra subjekt (om vi erkänner dem som sådana) kan ha en diametralt motsatt syn på verkligheten. Vi måste akta oss för den singulära identiteten.

Men jag håller (förstås) med om att vi är tudelade; som du säger är "vild egoism och civiliserad altruism" ständiga motpoler vi måste bolla med. Det är näst intill omänskligt att vara enbart det ena eller det andra; ingen vill vara en dörrmatta och ingen mår bra av att bli lämnad ensam.

Det är sant, förvisso. Men jag måste ändå hävda att sex mellan två personer som älskar varandra är någonting bättre än ett "one-night stand". Jag baserar detta på magkänsla