Aktiv Dödshjälp

Eutanasi är ett grekiskt ord, vars innebörd är “god död”. Ursprungligen avsågs åtgärder att med medicinska och andra medel underlätta den döendes avsked från jordelivet.

Begäran om dödshjälp bygger på önskan att undvika outhärdlig smärta och lidande till följd av en dödlig sjukdom. Det råder ingen tvekan om att smärta och lidande kan föda önskan om en snar död. När man tränger in i problematiken finner man dock påfallande ofta, att bakom dödsönskan finns smärtan, ångesten, ensamheten och känslan av att i onödan belasta omgivningen. Dessa är orsaker som kan och bör elimineras med bättre smärtlindring och omvårdnad, med psykologisk problemhantering och andlig vägledning för patienten och anhöriga.

Vad tycker ni?

Om det sker i samråd med patienten och anhöriga så är det väl okej.

Negativt inställd. Eutanasi är för komplicerat, baserar vi det bara på patientens samtycke får vi problem - skall även deprimerade få ta sitt liv? Där är trots allt självmordstankar en del av diagnosen.

Skall enbart patienter med svåra smärtor få ta sitt liv? Skall de inte få göra det om de är deprimerade? Skall man då först behandla depressionen och därefter låta dem ta sitt liv? Hur sjuk skall man vara för att få begå suicid - obotliga smärtor, förlamning, progressiv förlust av medvetande, nära förestående död eller avlägsen död med svåra plågor?

Var skall man egentligen dra gränsen?

Varför kommer alltid folk med på patetiska argument som deprimerade? varför inte småbarn istället? jag kan nog övertala en tvååring att begära självmord.

En deprimerad skall givetvis inte få jälp att ta sitt liv då denna inte är är vi sina sinnens fulla bruk och kan därmed inte ingå ett kontrakt som detta. Vilken domstol skulle upprätthålla ett sådant kontakt?

Att frågan skulle vara vår är bara befängt. vi kan kopiera Origons, Israel, Nederländerna eller Schweiz lag så har vi en eutanasilag imorgon.

Av de exempel som Stroh-M.D. så är jag med på att tillåta alla dessa som vilkr för att få dödshjälp.

Det finns inga bra argument mot eutanasi det är bara folks kontrollbegär som sätter stopp för detta.

Eutanasi är redan accepterat i Sverige, men i en negativ form. Det vanligaste är väl för gamla döende, som tex har slutat äta och kanske är förlamade. Då kan familjen besluta att man drar undan droppet och "låter dö". Vilket i praktiken innebär att man pumpar människan full med morfin och väntar.

Det finns visst mycket starka argument för att eutanasi skall legaliseras också i dess positiva form.

Det du beskriver förekommer inte alls. För att genomföra det du pratar om måste patienten vara hjärndöd - förlamning räcker inte. Familjen har för övrigt aldrig rätt att avsluta en anhörigs behandling, det beslutet kan bara behandlande läkare ta.

Däremot är det naturligtvis möjligt att avsluta meningslös behandling. Om det är uppenbart att en patient är döende kan behandlingen avslutas för att lidandet inte skall förlängas. Patienter som gått till den punkt i sin demens att de avsäger sig mat och dryck betraktas i regel som terminala - har man förlorat den förmågan har man inte långt kvar. Då kan även dropp ses som meningslös behandling.

Att vi ens talar om eutanasi idag beror i stort på att våra förmåga att hålla människor vid liv aldrig varit större. När människor blir helt beroende av livsuppehållande behandling utan hopp om förbättring förstår jag att många börjar leta efter en utväg, men jag tror inte att frågan är något staten skall befatta sig med för att den är för komplicerad.

Det är inte helt lätt att diagnosticera en patient med depression om varken denne eller dess anhöriga kan eller vill meddela det. Alla deprimerade hanterar inte sin depression lika, och svåra psykologiska trauman - exempelvis svår sjukdom - kan i början lätt orsaka en depression med självmordstankar. När depressionen går över återfår dessa ofta livsviljan. Att då ge dem hjälp att genomföra eutanasi när det helt klart finns hopp om bättring är naturligtvis fel.

Det handlar inte om kontrollbehov. Det handlar om att man måste acceptera att människor ibland behöver hjälp att ta sig igenom en mycket svår livssituation och att man inte då bara kan välja eutanasi som en lättare utväg. Människor är inte alltid så beslutskapabla som vi skulle vilja att de var.

Jag sa just detta, depremerade skall inte få dödshjälp. Efter depressionen kan de såklart begära detta fast är de inte sjuka så kommer inte folk att begära detta.

Det är inte så att du kan gå in på en dödsklinik och be om eutanasi och 15 min senare vara död. Hur man än väljer att implementera dödshjälp måste det föregås av nogran utredning där man bla fastställer om patienten är depremerad.

Svår sjukdom leder ofta till depression ja, om man går igenom de 7 faserna. När man accepterat döden är det ofta helt rationellt att vilja dö ett par månader i förtid för att inte behöva lida denna tiden.

Jag tycker att det ska legaliseras, däremot så ska det aldrig godkännas utan att läkare och ev. psykolog konsulteras. Den senare om det kan misstänkas att patienten inte är vid sina sinnes fulla bruk.
Om jag t.ex skulle bli terminalt cancersjuk så skulle jag inte vilja genomlida den sista smärtsamma tiden av sjukdomen, utan snarare uträtta vad jag kunde medans det fortfarande var möjligt, för att sedan kunna dö i stilla värdighet, inte som en utmärglad grönsak.
I just det fallet så skulle det väl förvisso gå att ordna ändå genom att helt enkelt begå självmord, men jag skulle hellre se att en läkare gjorde det så att inget går fel.
Värre vore det ju om man t.ex blev totalförlamad från nacken och nedåt, att ligga i en sjukhussäng i åratal skulle iallafall för mig vara ett ohyggligt lidande.

Vad gäller psykiskt sjuka så tycker jag inte att det är ett sådant fall där dödshjälp skulle beviljas, där finns trots allt potential för ett framtida gott liv.

Självklart.

Att spendera sina sista år på ett demensboende där man inte är något mer än ett ätande- och skitande paket. Jag vill inte leva så. Jag vill inte heller att mina anhöriga ska behöva se mig så. Då vill jag hellre dö på ett sätt som jag kan kontrollera.

Folk ska ge fulla fan i hur jag vill avsluta mitt liv. Har jag levt i 90 år så är det väl inte hela jävla världen om jag väljer att avsluta det?

Min egen morfar hade drabbats av en stroke och låg som en grönsak i sjuksängen. Vad du menar med hjärndöd är något oklart, eftersom att man förklaras kliniskt död när hjärnan är död, så det är ju knappast det du menar. I annat fall var han inte hjärndöd, men hade mist allt tal och förlamad på ena kroppshalvan. När han till synes gav upp alla försök att nå omvärlden fick min mor i samråd med syskon ta beslutet att dra undan dropp. Nu är min mor visserligen läkare, men jag tar för givet att det var som privatperson hon tog det beslutet.

Det faller under avslutande av meningslös behandling. Det är behandlande läkare som tar beslut i alla lägen, även om det nästan alltid är i samförstånd med anhöriga. Poängen är att en anhörig aldrig kan tvinga en läkare att avsluta en närståendes behandling.

Det är en stor skillnad mot eutanasi: vid eutanasi avlivas patienten aktivt, det här rör sig om en naturlig död. Det finns ingen mening med att hålla en patient vid liv som aldrig kommer förbättras och saknar all livskvalitet, vilket stämmer in på din morfar.